Tankegrytan

En kriminalberättelse av Benson, inspirerad av Lord Stefan Blixt

De kallade honom Einar Linde. Förr var han profilerare inom polisen, men efter den där natten i Kivik—den med barnskorna och blodet i ekkronan—gick han aldrig riktigt tillbaka. Nu vandrade han. Från ort till ort. Lämnade inga spår. Inga frågor. Bara en anteckningsbok och sin ständiga vana att lägga sig ner och stirra upp mot stjärnorna som om han väntade på ett svar.

Det var under en sådan vandring han kom till Stenbro. En glest befolkad trakt i gränslandet mellan skog och historia, där ruiner låg som förtorkade sår i marken. Platsen hade något uråldrigt över sig, som om varje sten mindes. Han fann ett övergivet torp i utkanten av bygden. Någon hade tänt eld där nyligen – fortfarande glödde aska i eldstaden. En halväten konservburk, en filt… och ett foto. Två personer vid en lägereld. Kvinnan log. Mannen såg ut att vilja gråta.

På baksidan av fotot stod det:

“Tack för att vi delade elden. Du fick mig att stanna till. Det var stort. – T.C.”

T.C.
Einar kunde inte släppa initialerna. Han tog sig ner till byns lilla bibliotek, där en blek kvinna i stickad kofta stirrade på honom som om hon mindes en dröm hon försökte glömma. När han nämnde “lägereld” och “foto” blev hon stel. “Det var flera år sen…”, sa hon. “En man hittades här. Eller… det var inte mycket kvar av honom. Bara kläderna. De låg vikta. Prydligt. Som om han bestämt sig för att försvinna.”

Einar antecknade.

Möten. Vägskäl. Val.

Ju mer han grävde, desto fler vittnesmål fann han – om en man som vandrade, som lyssnade på människors historier. En man som frågade: ”Vad har du lärt dig av andra? Vad bär du med dig?” Och alla som träffat honom berättade om samma sak: lägerelden. Samtalen. Den där känslan av att något förändrades efteråt. Något i dem själva.

Men så kom rapporterna om de som aldrig återvände efter en sådan natt.

Det var då Einar hittade journalen. I den stod det:

”Ibland måste vi berikas för att kunna växa. Men ibland… måste någon försvinna för att vi andra ska komma vidare. Det är utbytet. Det är priset. Elden måste ha något att sluka.”

Sista sidan var utriven. Men längst ner i marginalen fanns ett avtryck. En bränd stjärna – som ritad med glödande trä. En symbol.

Natten efter låg Einar själv vid lägerelden. Himlen var klar. Stjärnorna tycktes lysa starkare. Ett fotsteg knastrade i mossan bakom honom. Han vände sig inte om. En röst, låg och mjuk, sa:

”Vad tänker du själv när du ser på stjärnorna?”

Sedan… svart.

---

Nästa dag: Eldplatsen var kall. Borta: Einar, anteckningsboken, symbolen.
Kvar: en ny man i byn. En som stannade till vid elden. Som lyssnade.

Och som bar initialerna E.L.

”Stjärnvandrarens Skugga”
Del II – Byn som glömde

---

Det första byborna i Gylleholm märkte var inte själva mannen. Det var fåglarna. De slutade sjunga. Hundar började yla på nätterna. Några gick bort från sina hus – som om de kände att något främmande beträdde marken. En gammal kvinna vid namn Alva sa att hon kände det i benen – ”som när åskan är på väg, fast åskan aldrig kommer.” Sen såg man honom.

E.L. – eller den som nu bar hans ansikte – kom vandrande längs landsvägen, barfota, med en sliten anteckningsbok i handen. Han frågade inget. Han såg bara på dem. En blick som kändes som en viskning i skallen: ”Vad har du lärt dig? Vad minns du?” Barn började drömma om en eld de aldrig sett.

På Gylleholms gästgiveri bodde en yngre kvinna vid namn Irma. Hon hade rest från staden för att skriva klart sin bok om glömda svenska byar. En kväll när dimman låg tung över bygatan, knackade någon på hennes dörr. Utanför stod han. E.L.

”Får jag sitta en stund vid din eld?” frågade han.

Hon släppte in honom. Han sa inte mycket. Bara satt där. Stirrade in i lågorna. Men efter en stund började han tala – inte om sig själv, utan om henne.

”Din far var tyst. Din mor berättade alltid sagor. Du bär båda deras röster. Men du vet inte vilken som är din egen.”

Irma frös. Hon hade aldrig nämnt det för någon. Inte ens för sig själv.

”Vem är du?” viskade hon. Han log sorgset.

”En vandrare. Som du. Fast jag gick lite för långt.”

Nästa morgon var hennes rum tomt. Sängen obäddad. Elden släckt. Men på golvet låg en sotig bok. Hennes bok. Den var färdigskriven. Vartenda kapitel. Och på sista sidan stod det:

“Vi delar elden. Men inte alla återvänder. Någon måste stanna kvar och hålla lågorna vid liv.”

– E.L.

När byborna försökte minnas vad som hänt, var minnena suddiga. Några hävdade att de aldrig sett någon Irma. Andra sa att det nog var ett tv-team. Eller kanske en dröm. Men ett barn sa att hon pratat med kvinnan. Kvinnan som kunde säga folks namn utan att fråga.

---

Samtidigt, långt därifrån, går en annan man längs en landsväg i skymningen. Han är klädd i mörk rock. Barfota. I handen: en tom anteckningsbok. Ett nytt namn. En ny eld att tända.

”Stjärnvandrarens Skugga”
Del III – Den som söker

---

Polisinspektör Mira Halvarsson hade sett mycket i sitt liv – kroppar upphängda i skogar, mord iscensatta som konstinstallationer, ritualer där man glömde att det fanns människor bakom. Men det här… det här var något annat. Först var det bara en samling oförklarliga försvinnanden. En vandrare. En lägereld. En sista kväll. Men sen kom anteckningarna. De återkom i rapport efter rapport, spridda över hela landet. Samma handstil. Samma fras:

“Vi delar elden. Men inte alla återvänder.”

Och:

“Vad har du lärt dig?”

Mira fäste allt på väggen i sitt kontor i Växjö. Fotona. Av de försvunna. Deras sista kända positioner. Symbolen – den brända stjärnan, som återkom i askan på varje plats där någon försvunnit. En kväll satt hon ensam kvar på stationen. Då ringde det.

En röst, viskande: “Han är i Finnmark nu. På väg mot Långgrynnan. Det är där det slutar.”

Hon tänkte inte. Hon åkte

---

Långgrynnan var en plats ingen längre nämnde. En gång var det en samlingspunkt för friluftsmänniskor, nu övervuxet, övergivet. Enligt sägnen hade en man – en gammal eremit – bränt ner sitt hus där för att bli en del av skogen. Hans kropp hittades aldrig. Mira fann honom där.

E.L.

Han satt vid elden. Ensam. Vinden blåste kallt men elden brann stilla, som om luften höll andan. Bredvid honom låg en bok. Och på den: en symbol, inristad i lädret. Hon drog sitt tjänstevapen.

”Erik Lennartsson, också känd som E.L. Du är misstänkt för minst nio försvinnanden. Lämna boken. Res dig långsamt.”

Han lyfte blicken. Hans ögon var inte farliga. Inte hotfulla. Bara… trötta.

”Jag har inte dödat någon”, sa han. ”Jag lyssnade. Jag brann.”

Mira tvekade. Detta var inte vad hon väntat sig. Inte en sektledare. Inte en psykopat. Bara en man som bar på allas berättelser som en förbannelse.

”De som stannar… gör det för att de behöver. Inte för att jag tvingar dem.”

Hon svarade inte. Bara tog fram handbojorna.

”Elden dör ikväll,” sa han plötsligt. ”Och med den… jag.”

Sedan kastade han något i lågorna – något som fick lågorna att explodera i ett moln av gnistor. Hon ryggade. Hostade. Hörde hur han sprang. När dimman lagt sig var han borta. Men vid elden låg hans bok. Öppen. På sista sidan stod det:

”Jag är trött. Någon annan får hålla elden vid liv. Jag gick för långt.”

Och nedanför:

“Vi är alla berättelser. Tills någon glömmer oss.”

---

Dagar senare hittades en kropp i närheten av ett stup. Svår att identifiera. Kläderna tillhörde Erik Lennartsson. Men ansiktet… var förvridet av eld. Obduktionen gav inga säkra svar. DNA-tester förstördes under transporten. Officiellt: död. Men Mira… Mira drömmer fortfarande om lägerelden. Om en man som lyssnar. Och ibland, när hon sitter ensam, hör hon viskningen:

”Vad har du lärt dig?”

/Lord Stefan Blixt

Att reflektera över livet är en resa som vi alla gör, och dess komplexitet är både utmanande och berikande. Livets svårigheter kan ibland kännas överväldigande, men de formar oss och ger oss möjligheter att växa. I dessa stunder av prövning kan vi finna styrka i de relationer vi har, särskilt med våra barn.

Barnens betydelse i våra liv är ovärderlig. De är en källa till glädje, inspiration och en påminnelse om att se världen genom oskuldsfulla ögon. Deras skratt, nyfikenhet och kärlek ger oss en chans att återupptäcka livets enkla under. Det är i barnens närvaro vi ofta finner ett ljus även i de mörkaste stunderna. De påminner oss om att det finns hopp och att vi har en möjlighet att skapa en bättre framtid. Vår roll som föräldrar eller vårdnadshavare är att vägleda dem, ge dem kärlek och stöd, och att visa att de alltid har en trygg plats att vända sig till.

Genom att se på våra barn lär vi oss också att uppskatta de små sakerna i livet. Deras oskuldsfulla perspektiv hjälper oss att förstå att det är de enkla glädjeämnena som ofta ger oss störst lycka. Att se deras värld genom deras ögon kan påminna oss om att livet, trots alla dess utmaningar, också är fyllt med skönhet och möjligheter.

När vi ser tillbaka på våra liv är det ofta de stunder vi delade med våra barn som vi värdesätter mest. Deras skratt, deras framsteg och de små ögonblicken av gemenskap skapar minnen som vi bär med oss för alltid. Dessa minnen fungerar som en påminnelse om det väsentliga i livet – inte prestationer, ägodelar eller status, utan närvaron, kärleken och den ömsesidiga tilliten som kan växa mellan generationer.

Att ha barn i sitt liv innebär inte bara att ge; det är också att ta emot. I deras frågor speglas våra egna, i deras drömmar återupptäcks våra. Genom deras sårbarhet lär vi oss styrka, och i deras beroende påminns vi om vårt ansvar. Det är ett band som inte formas av perfektion, utan av vilja, tålamod och kärlek – trots allt.

När vi reflekterar över livets mening kan det vara just i barnens blick vi finner den. Ett löfte om framtid. En chans att gottgöra, att förändra, att skapa något som får leva vidare även när vi själva inte längre gör det. I deras skratt och tårar finns livets hela spektrum. Genom dem lever våra minnen, våra misstag och våra förhoppningar vidare, i ny form.

Så trots livets ofrånkomliga prövningar, är det i barnens närhet som vi ofta finner vårt största syfte. De är inte bara våra arvtagare – de är våra lärare. De lär oss att tiden är dyrbar, att kärlek är ett verb, och att det aldrig är för sent att försöka bli den människa vi själva hade behövt när vi var små. Och kanske är det just där – i mötet mellan våra egna brustna erfarenheter och barnens behov av riktning – som det verkliga helandet börjar.

Må Dina fienders skägg växa inåt!

/Lord Stefan

Kapitel I – Stormens födelse

Jag var så ful. Inte i det yttre – inte enbart. Nej, det var något djupare, något som blottas i spegelns mörka djup när ljuset faller fel. Jag var trasig på ett sätt som bara stormar kan förstå. Och stormen… den hade börjat avta. Men inte tystnat. Den vilade kanske, hukad i skuggorna, väntande. Jag visste att dess viskningar fortfarande bodde i vinden.

Stormen föddes ur rädsla – och ur förundran. Två krafter som tillsammans skapade kaosets perfekta balans. Den gamla mattan av damm och trygghet, som jag stått på så länge utan att riktigt märka den, rycktes bort med en hastighet som fick tiden att stanna. Under mig fanns inget annat än avgrund och stilla, hotfull tystnad.

Och där – i mitt livs skälvande mittpunkt – föddes han. Ett litet, oskyddat knyte som varken bar skuld eller förståelse, men vars närvaro för alltid ristade en ny karta i mitt hjärta. Han var början på något främmande. Kärlek utan skyddsnät. Ett blottat hjärta i ett landskap av glas.

Det var som om varje smärta jag känt tidigare – varje hat, varje svek, varje gång någon vänt sig bort – plötsligt vägde mindre. De löstes upp, för ett ögonblick, inför detta nya liv som klamrade sig fast vid min bröstkorg. Jag vågade tro. Jag vågade hoppas.

Men som alltid: vågen vände.

Kapitel II – Bränningar

Det kom tillbaka – inte som en viskning, utan som en stormstöt. Smärtan. Besvikelserna. Mörkret. Som om livet lekte med mina känslor, som om det ville påminna mig: inget är beständigt. Inte ens kärlek.

Vi slog i klipporna igen. Skummande havsbränningar kastade sig mot mig, rytmiskt, skoningslöst. Varje gång jag reste mig upp kom nästa slag. Det fanns ingen plats att gömma sig. Inget land i sikte.

Till slut började jag bygga en bubbla omkring mig. En skyddszon. Ett skal. Men bubblan blev snabbt till en fängelsecell – vacker, kanske, men ogenomtränglig. Den började kväva mig långsamt. Jag kunde se världen utanför, men inte nå den. Jag kunde skrika utan att någon hörde. Jag kunde älska, men bara i tystnad.

Ändå… där i mörkret… spirade något. Hopp. Som en ensam blomma som trotsade frosten, trotsade logik, trotsade min egen övertygelse om hopplöshet. Den växte. Envis. Skör. Vacker.

Och sommaren var vacker, en stund.

Men den tog slut.

Kapitel III – Den svarta ängeln

När hösten kom var det inte lövens fall jag fruktade. Det var vindens klagan. Den viskade om en förändring. Något onämnbart. Något slutgiltigt.

Och så kom det. Först ett stilla lugn – bedrägligt. Sedan en fruktansvärd explosion. Muren jag byggt, den jag lutat mig mot i åratal, sprack. Den brast inte, den exploderade. Och bakom den stod Döden, höljd i majestätiskt mörker, obönhörlig och naken i sin sanning.

Jag hann inte be. Jag hann inte skrika. Jag hann inte ens förstå.

Min son.

Mitt allt.

Ett andetag. Ett ögonblick. En lie svepte genom livet självt och träffade exakt där det gjorde som mest ont. Med kirurgisk precision skars det levande ur mitt bröst. Jag såg på, maktlös. Jag såg honom försvinna.

Gud svarade inte. Det fanns inga böner som kunde höras. Döden lyssnar inte på logik, på rim, på kärlek. Den bara tar.

Och det som var ljus i mitt liv, det som gett mening åt varje andetag… det försvann.

Kapitel IV – Andetag i tomhet

Sedan blev allt tyst.

Inte lugnt – bara tyst. Ett vacuum. En rymd utan stjärnor. En plats där man andas utan luft, skrattar utan glädje, existerar utan liv. Jag gick runt, mekaniskt. Folk talade. Världen rörde sig. Men jag… jag fanns bara där. Som en reflektion. En skugga av mig själv.

Jag lever nu i en verklighet som andra vänder bort blicken från. Den skrämmer dem. Jag ser det i deras ögon. De viskar när de tror att jag inte hör. De undrar hur jag orkar. Och sanningen är: det gör jag inte.

Men jag andas ändå.

Varje dag ett mirakel i sin egen sorgliga rätt. Varje steg ett trots mot meningslösheten.

Och någonstans, djupt där inne, finns fortfarande något kvar. Ett frö. En viskning. En längtan som vägrar dö, trots att den inte längre har något objekt. En rörelse mot ljuset. Kanske är det hopp. Kanske är det bara vanan att överleva.

Men jag går vidare. Och ibland, när vinden blåser just så, kan jag nästan känna honom där. Min son. Inte som en närvaro, men som ett löfte. Som om han – på något sätt – fortfarande vakar. Som om varje steg jag tar mot livet är ett steg han önskar mig.

Och det räcker.

För idag.

Kapitel V – Det brända ljuset

Det var inte med ett brak hon kom in i mitt liv.

Det var ett knappt hörbart steg. Ett andetag. En skiftning i rummets temperatur. Som om någon öppnat ett fönster i ett syrefattigt rum. Hon sa inte mycket till en början. Det behövdes inte. Hennes närvaro var inte till för att laga. Inte för att trösta. Bara för att finnas.

Och kanske var det det jag behövde allra mest.

Hon hette Elin.

Namnet betydde inget först. Bara en samling bokstäver. Jag glömde det flera gånger. Hon blev ”hon”, ”den där kvinnan”, ”du” – tills jag till slut hörde någon säga det högt, och något i mig stannade. Elin. Som eld. Som liv.

Hon såg inte på mig som andra gjorde. Inte med medlidande, inte med nyfikenhet. Inte heller med rädsla. Hon såg på mig som man ser på en bit jord – trasig, kanske, men möjlig att plantera något i.

Jag frågade henne en gång varför hon inte vände bort blicken, som alla andra. Hon svarade inte direkt. Hon bara såg mig. Länge. Sedan sa hon:

”Man vänder inte bort blicken från någon som redan sett värre.”

Det var inget särskilt med hennes röst. Ingen dramatik. Men det skar genom mig som en ny sorts tystnad – en som inte kvävde, utan varsamt skalade bort det överflödiga.

Hon började komma oftare. Inte varje dag. Hon visste nog att jag inte skulle klara det. Men tillräckligt ofta för att jag skulle märka avsaknaden när hon inte var där.

Hon satt på min slitna soffa med benen uppdragna, höll muggen med båda händer. Det ångade kaffe, men jag vet inte om hon någonsin drack det. Vi sa sällan något viktigt. Men ibland berättade hon saker.

Om sin barndom. Om en pappa som drack för mycket men älskade henne ändå. Om hur hon en gång sprang vilse i ett sommarregn och hittade hem genom att följa ljudet av sin mammas skratt. Om hur hennes bästa vän dog i sömnen, och hur tystnad sedan dess alltid burit en annan ton för henne.

Jag lyssnade. Inte för att förstå. Men för att orden, hennes ord, fick mörkret att darra lite mindre. Som om hennes sår kände igen mina.

Och sakta… sakta började jag andas lite djupare.

En gång, när hon gick, glömde hon sin halsduk. Jag rörde vid den som man rör vid något heligt. Den bar hennes doft – rökelse, regn, något varmt. Den var enkel, sliten, men den var hennes.

Jag lade den på min kudde den natten. Inte för att jag trodde det skulle hjälpa. Men jag ville försöka. Och när jag vaknade var det som om drömmen jag haft – där min son log mot mig från ett fält av ljus – hade lämnat en rest i rummet. En ton. Ett löfte.

Jag började tänka på ljus igen. Inte som något jag kunde hålla. Men som något som kanske, bara kanske, kunde tändas. Inte trots sorgen, utan i den. Som ett bränt ljus som ändå värmer.

Kapitel VI – Skärningspunkter

Det var första gången hon blev arg på mig.

Inte högljutt. Inte dramatiskt. Men något skiftade i hennes blick. Det brukade finnas ett stilla vemod där, som en dimma över en tidig äng. Men den här dagen: klarhet. Skärpa. Som is som håller på att smälta, men vägrar.

”Du låtsas som om du fortfarande är död,” sa hon.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tänkte att hon skulle förstå. Hon var ju den enda som verkade se mig. Men nu såg hon mig med något annat i ögonen – vrede, kanske. Eller sorg över att jag vägrade kliva ut i ljuset hon bar med sig.

”Du tänder ljus i ditt hem men släcker dem i din själ.”

Orden hängde kvar i rummet, som rök från ett hus som inte längre finns.

Jag reste mig upp, ville gå därifrån. Men vart skulle jag gå? Jag har burit sorgen som ett pansar så länge att huden under börjat glömma hur det är att andas.

Hon gick till dörren, men stannade där.

”Du måste välja. Antingen släpper du in min närvaro – på riktigt – eller så slutar du be mig att stanna.”

Dörren stängdes mjukt bakom henne. Kvar stod jag, omgiven av min sons leksaker som jag aldrig haft hjärta att röra. Kvar stod jag i ett nu som vägrade bli något annat än dåtid.

Återblick – Fjärilen

Han sprang över gräsmattan i bara strumpor. Solen silades genom träden, och hans skratt var det ljusaste ljudet jag någonsin hört. Han hade hittat en fjäril. Den satte sig på hans finger.

”Pappa, titta! Den gillar mig! Den är inte rädd!”

Jag minns hur jag log. Hur jag lade handen över hjärtat, för att hålla det på plats. Hur jag tänkte: det här, det här är livet. Inte något stort. Inte något man ropar ut. Bara en pojke och en fjäril och ett hjärta som visste hur man slog.

Det är så förbannat orättvist att sådana ögonblick blir till knivar senare.

Jag minns inte när han blev sjuk. Bara att fjärilarna aldrig kom tillbaka.

Kapitel VII – In i rummet

Elin kom inte tillbaka på flera dagar.

Och något i mig började brinna.

Inte hat. Inte ens ilska. Bara insikten: jag hade börjat räkna med henne. Med hennes blick, hennes doft av kaffe och rökelse, med hur hon lät tystnaden få plats men aldrig vinna.

När hon till slut återvände, sa hon inget. Hon gick rakt in i rummet jag aldrig släppt någon in i. Sonens rum.

Jag frös till.

”Stopp,” sa jag, men rösten bar inte.

Hon stod mitt i rummet, vid hans säng, och rörde ingenting. Bara såg.

”Det här är inte en grav,” sa hon. ”Det är en plats där liv en gång bodde. Och det vill fortfarande något.”

Jag sjönk ner mot dörrkarmen. All luft gick ur mig.

”Jag kan inte.”

”Jag vet,” sa hon. ”Men du måste ändå försöka.”

Hon tog fram något ur fickan – en liten fjäril, vikt i papper.

”Han sa en gång att fjärilar inte är rädda. Jag tror det är sant.”

Jag vet inte hur hon visste det.

Men jag tog emot den. Och för första gången… jag grät. Inte bara förlusten. Inte bara minnena. Utan för att något i mig, mitt i det svarta, fortfarande kunde känna.

Kapitel VIII – Genom hennes ögon

Hon satt i köket, vid det gamla bordet där han en gång byggde legoslott och spillde mjölk. Hon visste det inte – men hennes fingrar följde samma mönster över bordsskivan som han brukade göra när han väntade på att pannkakorna skulle bli klara. Cirklar. Tysta virvlar av rastlöshet och förväntan.

”Han måste ha varit rolig,” sa hon plötsligt.

Jag såg upp, förvånad.

”Vad menar du?”

”Det är något i hur du blir tyst när du pratar om honom. Inte tungt, inte bara sorg… det är något fnissigt där också. Något du inte släpper fram.”

Jag ville säga emot. Ville skydda det som var mitt – det lilla som fanns kvar. Men hon hade rätt.

Jag såg honom framför mig. Hans sätt att säga ”jag är inte busig, bara nyfiken”, medan han hade hela ansiktet fullt av choklad. Hur han kallade myror för ”jordhundar”. Hur han en gång försökte fånga vinden i en plastpåse, för att han ville spara ”en blåst”.

Jag skrattade. Det började lågt, skört, men det växte. Hon såg på mig som om jag höll på att bli verklig. Som om mitt ansikte fått nya konturer.

”Han var… magisk,” sa jag till slut.

”Det är han fortfarande,” svarade hon. ”I dig. När du låter honom vara mer än bara sorg.”

Jag stannade i den tanken.

Kanske fanns det mer än smärta i minnet. Kanske kunde jag bära honom vidare – inte som ett sår, utan som ett ljus.

Kapitel IX – Den andra dörren

Det började regna. Ett sådant långsamt, tyst regn som känns mer som en viskning än ett fall.

Hon satt på min trappa med ryggen mot mig. Jag såg henne genom fönstret, där hon lät regnet träffa sitt ansikte utan att röra sig. Jag visste att hon väntade. Men inte på mig. På något i mig.

Jag öppnade dörren.

Hon vände sig inte om.

”Jag tänkte,” sa jag, ”att du kanske ville komma in.”

”Vill du att jag gör det?”

Frågan brände. Inte för att jag tvivlade på svaret – utan för att jag tvivlade på om jag förtjänade att få ställa den.

”Ja,” sa jag.

Hon reste sig, långsamt. Torkade inte bort regndropparna. Hon bar dem som en del av sig själv.

Inne i huset var det tyst. Men inte tomt. Det fanns en närvaro nu. Något annat än skuggor.

Hon tog min hand.

Det var första gången.

Inga ord. Bara huden mot huden. Hennes puls, varm och stadig. Min, trevande men levande.

Och vi stod där ett ögonblick – mitt i ett hem där döden bott – och lät något annat få plats.

Epilog – Dörren står på glänt

Han drömde den natten.

Han stod i ett rum han aldrig sett förut. Väggarna var mjuka, som gjorda av dimma. Framför honom stod hans son, äldre än han mindes honom. En pojke med samma ögon, men med ny röst.

”Pappa,” sa han. ”Det gör inget att du går vidare. Jag följer ändå med.”

Han vaknade med hjärtat i halsen.

Utanför fönstret bröt gryningen långsamt fram. Elin låg intill honom, vänd bort, hennes andning djup. På nattduksbordet stod fjärilen av papper.

Han visste inte vad framtiden skulle bära. Han visste inte om Elin skulle stanna. Han visste inte om sorgen någonsin skulle släppa.

Men han visste att han öppnat en dörr.

Och ibland… är det allt som behövs.

Slut? Eller en början.

1. Kvällens andetag

Det hade blivit kväll. Igen. Inte för att det var helt oväntat. När han vaknade den morgonen – med lungorna tunga som bly, med hjärtat hårt som is – var det inte självklart att ljuset skulle komma tillbaka, ännu mindre att det skulle blekna igen. Men så gick dagen ändå. Den försvann i ett virrvarr av arbete, rörelser, plikter. Allt som hindrade honom från att känna.

Men nu… nu när allt tystnat, när bara tangentbordets svaga klickande hördes, kom hon tillbaka. Hon. Hon med händer som kunde tysta stormar. Hon som inte behövde ett namn. Han lutade sig bakåt i stolen och slöt ögonen.

”Du tänker på mig igen, gör du inte?”

Han hörde hennes röst i sitt huvud, som om den viskats från väggarna.

”Jag tänker alltid på dig”, svarade han tyst.

---

2. En gång vår

Det var vår den morgonen de vaknade tillsammans första gången. Den där fågelsången – nästan löjligt poetisk – trängde sig in genom fönstret i hennes lägenhet. Hon låg fortfarande med ena armen över honom, hennes andedräkt varm mot hans hals.

”Vet du”, viskade hon. ”Jag tror jag börjar älska dig.”

Han svarade inte. Han bara andades in. Kände lukten av kaffe från gatan, damm, hennes schampo. Och något mer… något som nu, i efterhand, kändes som föraning. I det ögonblicket kände han sig förlöst. Som om all smärta i hans liv – sorgen, förlusten, misslyckandena – bara varit en väg fram till detta. Till henne. Han kunde inte veta att denna stund, denna oändligt sköra glimt av lycka, skulle vara det sista verkligt ljusa innan världen skulle släcka sig själv.

---

3. Graven

De stod där tillsammans. På varsin sida av en barnkista. Det regnade inte – det hade varit nästan respektlöst enkelt om det gjort det. Istället var det bara… grått. Som om himlen gett upp. Deras barn – den lilla pojken med sina genomskinliga fingrar och det viskande hjärtat – var borta innan han ens fått ett riktigt namn. Hon höll inte hans hand. Hon tittade inte ens på honom. Hon stirrade på kistan. Och det var då han visste: Hon var inte kvar längre. Inte inuti. Inte med honom. Inte nu. Inte någonsin. Och efter det började han försvinna också.

---

4. Tomheten

Han kunde inte säga när hon slutade svara på hans meddelanden. När hennes parfym försvann ur hans lakan. När hennes böcker sakta men säkert gled ut ur bokhyllan. Men det värsta var inte det. Det värsta var att hon fanns kvar i honom. Inte som ett minne – utan som en brännande närvaro, en fantomsmärta, ett evigt rop inifrån.

---

5. Dialog i drömmen

Han drömde om henne, natt efter natt.

”Du sa att du skulle stanna.”

”Jag stannade så länge jag kunde.”

”Du sa att du älskade mig.”

”Jag gör det fortfarande. Men jag är inte stark nog att bära oss båda.”

”Jag bar oss. Jag bar dig. Jag bar honom!”

”Och till slut bar du inget mer än hans aska.”

Han vaknade kallsvettig. Som alltid. Och varje gång viskade han:

”Kom tillbaka. Du kan ta allt. Bara lämna kvar ett hjärtslag.”

---

6. Det spirande

En kväll – inte olik den här – såg han en kvinna sitta på en bänk utanför biblioteket. Hon höll en bok, men läste inte. Hon bara satt där, med ögon som sett för mycket, men fortfarande ville se mer. Deras blickar möttes. Bara ett ögonblick. Hon sa inget. Han sa inget. Men för första gången på länge… släppte något i bröstet.

---

7. Ett hjärtslag

Han skrev i sin dagbok samma kväll:

”Det gör fortfarande ont. Hon är fortfarande här. Men kanske… kanske kan man leva med en ande. Kanske kan man hitta en ny doft utan att glömma den gamla. Kanske kan hjärtat läka i sprickorna, inte trots dem, utan tack vare dem.”

---

8. Samtalet som aldrig blev av

Han hade hennes nummer kvar. Det låg där i telefonen, orört men aldrig glömt. Bara för att ibland, när mörkret blev för påträngande, kunna klicka upp det och stirra. Inte för att ringa. Inte för att skriva. Bara… för att se att hon funnits. En kväll — en sån där kväll då luften står stilla och tankarna viskar för högt — skrev han ändå ett meddelande.

”Jag vet att du inte vill höra från mig. Men jag ville bara säga att jag bär dig ännu. I varje andetag. Inte som ett löfte, bara som ett faktum.”

Han skickade aldrig det. Han skrev det, läste det, raderade det. Och tänkte på hur många versioner av honom som försvunnit genom åren. Hur många han varit. Hur många han lämnat efter sig, som skelett vid vägkanten.

---

9. Mötet

Han började promenera om nätterna. När världen sov. När inga ögon såg honom vara trasig. Det var på en sådan promenad han såg henne igen – kvinnan från bibliotekets bänk. Den här gången satt hon på ett café, tomt sånär som på henne. Hon höll en kopp, men drack inte. Hon såg rakt på honom genom fönstret. Inte förvånat. Bara… rakt. Han gick in.

”Det är sent”, sa han, som om det var en ursäkt.

”Det är alltid sent”, svarade hon.

Hon lät honom sätta sig. Hon frågade inte vad han hette, och han frågade inte henne heller. De delade tystnad, lång och tung, som en gammal filt. Men han frös inte. Inte lika mycket.

”Du ser ut att ha älskat någon för mycket”, sa hon plötsligt.

Han log snett. ”Du med.”

”Mm.”

Sen sa de inget mer.

---

10. Tvetydighetens vind

Han såg henne igen. En vecka senare. Sen inte på flera månader. Sen igen. På tunnelbanan. Sen försvann hon. Varje gång han såg henne kändes det som en slump, men också som en inbjudan. Inte till en ny kärlek. Inte till en ny dröm. Bara till en plats där sorgen kunde få andas. Och kanske var det det han behövde.

---

11. Den sista raden i dagboken

Han skrev sin sista anteckning om henne en natt när regnet smattrade mot rutan och vinden lät som viskningar.

*”Jag tror inte kärlek räddar oss. Men ibland håller den oss vid liv till nästa andetag. Ibland är det nog.”*

/Lord Stefan

Så, det var ju ett tag sedan jag skrev. Jag har vart ganska ordfattig sedan mitt förra inlägg, det om min avlidna far. Jag är väl på banan igen, i alla fall i det avseendet. Däremot har en massa andra otrevligheter ägt rum, men detta kommer jag inte att beröra på denna plattform.

Vad händer i världen då? Tja, ganska mycket. Det mesta i omvärlden ligger långt mot minimarkering på min ”jag-bryr-mig-inte-mätare”. Det mesta kommer förmodligen att påverka mitt liv i någon riktning, men jag orkar fan inte bry mig. I alla fall inte just nu. Tesla var en skitbil förut och är det nog fortfarande. Inget nytt under solen, om jag säger så.

Min hälsa, däremot, är ganska mycket bättre än jag kanske förtjänar, vad vet jag. Jag lever och hälsan är stabil och intakt. I min digra ålder, 60 snart, är det väl något att vara glad över, tycker ni inte det?

Min tanke, just nu, är att faktiskt ta och börja producera inlägg här. Det är ju ändå min bloggsida, menar jag. Vad ska jag annars ha den till, kan man undra? Fast jag vet redan vad jag ska ha den till. Jag ska terrorisera dig kära läsare, ifall du nu läser mina inlägg alltså. Jag hoppas att du gör det i alla fall. Det kommer antagligen inte att bli så långa inlägg, fast det visar sig. Det blir i alla fall inte så långa inlägg varje dag. Ibland längre. Ibland kortare. Det beror helt på vad som händer i världen och vad som upprör mig för tillfället.

Är jag uppretad över någonting särskilt i dag då? Är det något som skaver eller sticker ut, och som retar mig just nu?

Ja! Föffan!

Återinför tjänstemannaansvaret! Genast!

Jag tänker inte utveckla den önskan i detalj här. Jag bara konstaterar att tjänstemän (eller kvinnor) tydligen kan ta helt idiotiska (men kanske inte olagliga) beslut utan att behöva ta personligt ansvar för sin inkompetens. Detta stör mig, så ända in i helvete! Så det så!

”Paus för att djupandas”

Så, vart var vi nu då? Jo, jag anser alltså att sossarnas slopande av tjänstemannaansvaret var en total katastrof för det här landet och det får tjänstemän att prestera under sin ambition att göra ett bra arbete. De behöver ju inte. De har ju inget ansvar, annat än om de gör direkta olagligheter.

Nu har jag start-gnällt lite i det här första inlägget för i år.

Tag hand om dig och föröka dig!

Må dina fienders skägg växa inåt!

/Lord Stefan

Så är det strax dags för en av de enda högtidtiderna som kyrkan inte har snott av oss gammelsvear. Offerriter och bröllop med jorden är mycket gamla sedvänjor nu, men ”kuken” som vi kör ner i jorden, den delen finns kvar. Handen på hjärtat, visst har ni väl lagt märke till att midsommarstången ser ut som en uppochnedvänd penis som är nerkörd i marken, med pungkulorna hängande i luften?

Riterna handlade också om att folk från isolerade boplatser strålade samman på festplatser för att söka sig en framtida make eller maka. ”Äktenskapet” med jorden var ett åkallande av högre makter för att be om stora skördar från fälten. I midsommarnatten blev nog en hel del ungar tillverkade också. Fast, det var ett annat liv. Ett annat samhälle. Behoven och förutsättningarna för överlevnaden såg inte ut som de gör nu.

Dagens riter runt midsommar ser lite annorlunda ut. Nu behöver vi inte nödvändigtvis söka partners i midsommarnatten, även om det förekommer. Vi behöver inte heller åkalla välsignelser från ovan för att säkerställa skördarna. Den delen står yrkesfolk för nu. Moderna bönder slåss i och för sig fortfarande mot naturen och dess nycker. Torka och regn drabbar fortfarande skördarna, precis som de gjort sedan vi började bruka jorden för typ tio tusen år sedan eller så.

Midsomrarna nu handlar nog mer om festandet med familj och glada vänner. Sillen, potatisen, nubben, grädden, jordgubbarna och starkölen är numer ofrånkomliga inslag om midsommaren ska kännas riktigt svensk. Ungarna får köttbullar, prinskorv eller någonting annat, så de vuxna får ägna sig odelat åt sillbitarna. Potatissallad och potatisgratäng är också schyssta detaljer. Dessutom har björkarna slagit ut klart, så pollenallergiker brukar klara midsommaren också, om det inte är gräs eller gråbo som är bovarna så förstås. Vad gäller musiken och ringlekarna så avstår jag gärna den detaljen. Stigande ålder är inget som gör en smidigare direkt. Så den delen överlämnar jag med varm hand till de yngre vid festplatsen.

Nåja, den som har lever får se hur den kommande helgen gestaltar sig. Matkapitlet blir i alla fall en av de förlåtande sakerna i festligheterna.

Hoppas er midsommar kommer att bli så bra som ni hoppas. Vädret då?

Tja, det kommer att bli väder, precis som det alltid har vart sedan planeten fick sin atmosfär.

Må dina fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan