Sen natt…

Det är sent i natten när jag sätter dessa ord på pränt. Jag satt och väntade på att telefonen skulle ringa, men hon har säkert somnat vid det här taget; i alla fall så hoppas jag det, för hon ska upp och arbetsjobba i morgon bitti. Men hon hade ont i kväll. Hon har nämligen ett mycket stort hål i sin själ. Det värker och känns förmodligen som att det aldrig mer kommer att läka. Vad beror det på då? Naturligtvis! Kärlek; eller snarare bristen på den varan. Hon har råkat ut för en mycket stökig man; en man som verkar se sig själv, mycket klarare, än han ser henne; en självupptagen man. Tyvärr, för hennes del, lyckades han med konststycket att tända hennes låga. Han satte hennes själ i brand; gjorde sig behövd, fick henne att slappna av… och sedan kom han på att han glömt bort sig själv i villervallan; så han började ömka sig… och sedan ömka sig igen… för att till slut ömka sig lite till! Ett sådant här förhållande kan ibland beskriva en sakta sjunkande cirkel som går i en spiral; hela tiden sakta ner. Han träffar henne, blir behövd, blir älskad, blir accepterad. Sedan blir hans personliga natur större än hans kärlek till henne; i alla fall mer omedelbar och i fokus. Så nu sitter hon där, lämnad, med ett stort hål i sin själ; för man kan inte rädda någon som skriker och slåss, för att inte kunna bli räddad. I morgon (i dag alltså) tänker han komma till henne för att hämta hem alla sina saker han hittills haft där.

Här, några mil bort, sitter jag. Hon är min vän, och jag älskar henne. Avstånd skiljer oss åt och jag dras med känslan av att inte kunna räcka till; att inte kunna nå henne med min tröst. Jag försöker “finnas där”. Jag känner mig otillräcklig, men gör så bra jag kan; och jag vet att det är uppskattat och henne kärt. Jag lyssnar till henne och jag försöker trösta henne med vänlighet och klokskap… en mental axel hon kan luta sig mot. Men hon sitter flera mil bort och jag försöker laga henne, försöker förstå hennes smärta. Ibland försöker jag avleda henne från smärtan. Jag kan bara hoppas att jag gör en skillnad för henne, för hon är min vän… och jag älskar henne, för hon är min vän!

 

 

Avdelare6

 

 

Det kändes verkligen som att jag vara ledig i går, för jag arbetade bara till klockan 12. Nu har jag fyra lediga dagar till. I dag har jag tänkt ta en fotopromenad; ensam denna gång. Naturligtvis tar jag med kaffe så jag kan sjunka ner på något magiskt vackert och vilt ställe. Jag har mina idéer om vart jag ska promenera. Jag hade tänkt skapa ännu en flik med bilder, här på bloggsidan, men det blir inga fler fotoserier, som på de andra fotoflikarna. Nej, jag hade tänkt samla de bästa bilderna där, osorterade utan inbördes ordning. En kavalkad av schyssta bilder, helt enkelt. Jag har redan börjat samla bilder till det projektet. Jag lanserar nog sidan inom någon månad, och sedan kommer den att uppdateras lite då och då. Jag är lika spänd på resultatet som du.

 

 

Avdelare6

 

 

Jag har sett i ett par dagar nu att det håller på att segla upp en debatt där det handlar om ifall män skall amma sina barn eller inte… och i spåren av den diskussionen så sitter det killar och allvarligt försöker stimulera sina mansbröst till att börja producera mjölk. Men hur äckligt är inte det här då? Börjar våra män få bekymmer med att vara mesiga nog? Att amma sina barn är naturligtvis inte mesigt, det är inte så jag menar. Att amma sina barn är ett av livets mirakel, odiskutabelt… men det är väl en av de sista utposterna där en kvinna är ett hundra procent ohotad i sin ställning. Genom tiderna har män tryckt ner kvinnan till att bli en blek skugga av den underbara varelse hon annars hade kunnat vara. Osäkra och maktlystna män har slagit mynt av att låta kvinnor leva i misär och rädsla. Om hon vågat sticka upp så har hon antingen slagits ner igen, eller så har det stiftats lagar om vad hon tillåts göra, eller inte. Men, två saker har männen aldrig kunnat ta ifrån kvinnorna. Det är deras förmåga att kunna skapa liv och att sedan nära det vid sin barm; till nu alltså. Gamla KroppsbyggarArnold spelade in en film, för en del år sedan, där han spelar en forskare som försöker sno kvinnornas barnafödandemirakel. Han planterar in ett befruktat ägg i sin mage och sedan blir han alltså gravid. Bara det att män fantiserar om detta gör mig illamående. Jag tycker inte om tanken på att försöka stjäla det som naturen tagit flera miljoner år på sig att skapa; och nu gäller det alltså att försöka få karlapattar att göra mjölk?? Det är, i alla fall i mitt tycke, en aberration… något totalt onaturligt. Om naturen hade menat att män skulle amma så hade våra bröst vuxit under vår kvinnas graviditet; men så är inte fallet. Att våra bröst ibland växer för att vi är sympatigravida, och ibland blir feta, är inte samma sak.

Jag tror på att låta kvinnor vara kvinnor. Jag tror också på att låta män vara män. Helt klart så ska vi försöka vara så jämlika som vi kan, men det betyder inte att männen ska föda och/eller amma ungarna. Att se en kvinna amma sitt barn, det är något av det mest livsbejakande och vackraste man kan få se… men att se lilla nyfödda Emma suga på sin pappas håriga bröst??? Nej nej nej! Där går i alla fall min gräns!

 

 

Avdelare6

 

 

Nu har vi lyckats skräpa ner så pass mycket i rymden, att ISS riskerar att träffas av kringfarande rymdskrot. Det verkar vara spillror från en Ariane-5-raket som riskerar att komma så pass nära ISS, att en sammanstötning faktiskt kan inträffa. Fuglesang’s planerade rymdpromenad, natten mellan torsdag och fredag, blir i alla fall av, enligt NASA’s planering. Man har möjlighet att göra en undanmanöver, om det visar sig nödvändigt, men det kommer väl att visa sig då, antar jag. Fuglesang är en riktig rymdhjälte. Det närmaste Han Solo som vi faktiskt har. Jag undrar hur hans hjältegloria skulle hamna om han skulle få för sig att amma sina ungar? Skulle NASA hoppa av glädje, ifall han krävde att få ta med sig en bröstpump och flera förpackningar ammningskupor? Jag skulle inte tro det. Men å andra sidan tror jag knappast vi behöver oroa oss för det scenariot.

 

Musiken just nu: SPARKS – Kimono My House – från 1974 – This Town Ain’t Big Enough For The Both Of Us

 

/Stefan 🙂

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1071

2 kommentarer

    • Sandra alias Märta on 7 september, 2009 at 08:58
    • Svara

    Håller med du(om amningen)

      • stefanblixt on 7 september, 2009 at 12:27
      • Svara

      Ja, folk får ju tycka vad de vill, antar jag… men skönt att veta att du tycker som jag. Det RIKTIGA sättet att tycka!

      🙂

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: