«

»

sep
11

Natten till fredagen…

Nattetid… tid till eftertanke och reflektion. Jag sitter och sneglar ut genom fönstret medan jag skriver. Det känns oroligt i sinnet, som att jag väntar på någonting, men jag vet inte riktigt vad bara. Jag har lugn gitarrmusik på i bakgrunden. Den lugnar, men skapar samtidigt en känsla av melankoli… och längtan. Fast jag vet inte vad jag längtar efter. Innerlighet kanske. Det har inte varit så här förut, men jag tycker mig faktiskt kunna skönja ett mönster. Ett monster. Det verkar vara de tunga gardinernas spöke… fukt… nerböjt huvud och blicken i marken. Jag tror att jag börjar för-deppa inför den långa mörka perioden, då ljuset bara kommer till oss i sparsmakade portioner. Det är då vi suktar och längtar och skriker ut vår ångest och förtvivlan… vår oerhörda längtan efter ljus och värme igen. Normalt brukar det inte vara så svårt för mig att handskas med den här perioden, men med förra vintern i minne så har det plötsligt blivit ett mycket större monster att möta. Förra vintern var verkligen kall, trist, snörik och mörk! Vintern före det kom det knappt någon snö alls. Kanske vore det en idé att redan nu börja byta alla lampor så att jag får ordentligt med ljus under den mörka delen av året. Om man skall tro det man kan läsa om ljusterapi så kanske det kan vara en strategi. Tyvärr hjälper inte ens allt ljus i världen mot minnen… speciellt de lite mer tunga otrevliga minnena.

Om vintern blir snörik och ljus, då brukar det oftast vara en bra vinter. När det är ljust, då brukar det vara jätteljust. Om det däremot blir en kall och mörk vinter, då törstar jag flämtande efter ljuset och värmen, då jag kryper fram igen, på vårkanten. Av någon outgrundlig anledning verkar de flesta av mina dåliga minnen ha sitt ursprung i vintertiden. Det är då förhållanden spruckit, vänner försvunnit, nära gått bort. Som om någon tagit en hemsk och sorglig känsla, och riktigt strukit under den med ett fett streck.

När jag var yngre levde jag mer i ögonblicket, än jag gör nu… eller kanske levde mer i det snabba nuet, och inte riktigt upplevde min egen fart framåt genom livet. Nu tycker jag att det är lite mer åt andra hållet. Jag kan liksom sitta still och märka att livet faktiskt rör sig, som av egen kraft. Även om jag inte ser vägs ände än så inser jag att den kommer att komma. Kanske inte riktigt bakom nästa krök… men kanske nästa, eller nästa efter det. Livet kommer att ta slut en dag. Det är faktiskt något av det enda vi kan hålla för alldeles säkert. Men i min värld är inte ens den sanningen riktigt sann. Jag tror att livet upphör, men bara så som vi känner det nu. Jag tror på en övergång från ett vardande till ett annat. Jag är övertygad om att döden är ett mynt med två sidor på samma gång. Dels representerar det slutet… men andra sidan är en början; en början på någonting nytt och annorlunda.

I min grund är jag väldigt troende, men jag har ingen syn som rimmar med någonting annat jag känner till. Jag bekänner mig inte till någon Gud, hittills beskriven i någon bibel. Jag tror dock på en kraft; någonting som är större än oss själva. När jag läser Bibeln hittar jag bara fragment av det jag söker; ingen fullständig bild och heller inga kompletta svar. Jag har sökt länge efter svar, men jag känner mig bara otillfredsställd… ända tills de här nätterna kommer. Nätterna med reflektioner, meditation och eftertanke. Det är då jag känner mig närmare den kraft som en gång skapat oss. Då känner jag mig trygg. Även om jag inte finner svar på alla funderingar så fylls jag av en stark känsla av att det inte gör någonting… att det reder sig i alla fall. Det känns som ett mentalt löfte om att solen kommer att gå upp, även i morgon… och att det kommer ett “i morgon” även då jag inte är kvar i den här existensen. Då kommer jag i alla fall att uppleva den morgonen, fast från en annan plats! Det är så det känns. Det är också då som det känns som att de som försvann längs vägen, fortfarande finns mig nära. Som att de försöker värma min själ; göra mig uppmärksam på sin närvaro. Det är då det kan pirra som av elektricitet och en känsla av närvaro, så stark att jag upplever den fysiskt.

Morgonen efter, då jag vaknar, har jag en bitterljuv känslan av saknad; men ändå en känsla av att inte vara övergiven. Det fixar sig. Det kommer att bli bra. Även om närvarokänslan inte ligger kvar i det fysiska rummet så är själen lagd till ro, och jag känner med varenda fiber i kroppen, att vi kommer att återses på ett eller annat sätt. Både de förlorade vännerna, och de som redan passerat till andra sidan.

För ett tag sedan satt jag och funderade över saker, stora som små. Plötsligt fylldes jag av en kvävande längtan efter min son, min morfar, mormor, farmor… alla som gått före. Längtan blev så vild och stor att känslan nästan blev övermäktig. Ögonen breddade över, av översvämmande känslor och jag upplevde att jag grät; faktiskt för första gången på ganska länge. Efter ett tag kändes det som att känslan bara sjönk undan och den ersattes av en känsla av vacum… och sedan fylldes jag av värme och en känsla av tillförsikt. Det var som att mentalt bli vaggad av en stor och trygg vuxen, som sakta strök mig över håret och viskade i mitt öra att allt kommer att reda sig, att allt kommer att bli bra till sist. Den känslan har jag burit med mig sedan dess; en slags övertygelse om att jag har rätt kurs på min vandring. Det är okay att schabbla med småsaker och detaljer, bara huvudkursen är rätt. Jag är inte rädd att göra fel, för jag märker att “de” skickar mig vägvisare som leder mig rätt. De vägvisarna kommer i olika skepnader och i olika situationer. Det gäller bara att “se” dem.

En person sade att jag en gång yttrat några kloka ord till henne då hon kände sig ledsen, vilse och arg. Jag sade till henne: “ – Vi kan aldrig välja vilka livsläxor det här livet kastar i vår väg, men vi väljer själva vilka lärdomar vi ska dra av den läxan!” De orden har tröstat mig själv ibland.

Jag måste förresten vara ärlig och tillstå att jag, i mitt sökande i Bibeln, faktiskt har hittat ett fullkomligt svar på hur jag en gång mått och valt…

“När mitt sinne var bittert och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd.” – Psaltaren 73:21-22

Smärta är oftast övergående!

/Stefan

För 8 år sedan, i dag fredag, var jag hemma på besök från Akademiska Sjukhuset i Uppsala, där jag då levde med min sjuka son. Jag satt på kanten på vardagsrumsbordet och skulle bara kolla ett par minuter på TV, innan jag skulle hasta iväg och utföra några ärenden. Då jag hamnade på TV4 så trodde jag att de sände någon katastroffilm… men det var det södra tornet på World Trade Center som, i direktsändning, rasade samman. Frid över alla de själar som för alltid kommer att fattas oss…

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1135

Kommentera

%d bloggare gillar detta: