Torsdag… igen!

Det torde väl inte undgått någon att jag är en “sucker” för minnen, en obotlig romantiker. Men utan minnen har man ingen historia, resonerar jag. I går hade jag lite saker att fixa med. Bland annat hade jag bestämt mig för att uppdatera min digitala bildbank. Jag riggade upp projektorduk och diabildsprojektor och skred till verket med digitalkamera och långobjektiv, så att jag kunde komprimera bilderna lite och plåta dem med långa exponeringstider och stort skärpedjup. Det var en väldigt rolig resa jag gjorde under arbetets gång, och det födde minnen. En hel del av bilderna lade jag upp på min sida på Facebook, då en del av personerna på bilderna finns i det forumet. De tyckte att det var skojigt att se de gamla bilderna, som kommer från mitten av det glada 80-talet. Ett par stycken av kommentarerna på bilderna handlade om saker som t.o.m. jag glömt, men nu blev påmind om. Mycket roligt. Det var hyfsat kasst väder här igår, så jag passade på att hinna med att “lägga över”, i stort sett, alla gamla diabilder som jag hade liggandes. Äntligen kan jag njuta av alla fantastiska minnen från djupet av de svunna tiderna. Säga vad man vill om det glada 80-talet, men förjävla roligt hade vi i alla fall; det är alldeles säkert. Nu kommer jag ihåg att jag hade glömt det.

En sak som jag reagerade över, när jag höll på med bilderna, var hur många roliga frisyrer vi alla hade under den eran. Det var hysteriskt roligt att återuppleva i efterhand. En annan sak som slog mig var hur oskyldiga vi alla såg ut. Naturligtvis hade vi ingen erfarenhet av livet på den tiden, men det känns så märkligt att inse det; så här många år efteråt. Vi såg så oskyldiga ut… så opåverkade och rena. Det var som att se bilderna genom ett extra klart och gnistrande rent fönster. Alla bilder födde också en ström av minnen. Jag kom plötsligt ihåg en massa omständigheter kring varenda bild. Underbart så klart minnet kan vara ibland. Många saker som jag inte funderat över på typ 25 år kom plötsligt så klart upp i fokus… och det gav en så generande känsla för att jag inte tänkt på detta sedan dess… lite som: “ – Hur kunde jag glömma detta??”, eller “ – Hur kunde jag låta bli att inte tänka på det här, hela tiden?”.

Nu ska jag ta och försöka sammanställa alla bilder jag har; för de ligger spridda på olika ställen. Mig veterligen så fattas inga bilder, men det kan vara svårt att ha pejl på vart alla saker hamnar ibland. Men men… det kan ju vara ett fint projekt att ägna mig åt när jag inte har någonting annat att möda min gamla hjärna med.

 

0Avdelare

 

Ännu en gång vänder jag upp min känsliga näsa i vinden och vädrar lite över det pulserande nyhetsflödet, och vad finner jag väl då? Tja, jag såg att en stackare från Västra Örträsk, strax söder om Lycksele, fått sitt hus re-dekorerat och omskakat. Han befann sig på övervåningen av huset när han plötsligt kände som om en stötvåg genom kroppen; sedan följde ett rejält brak. Han behövde inte gå ut och se efter för att fatta vad som hänt; att ännu en timmerbil vält utanför hans hus och vräkt lasten i hans riktning! Vägen svänger nämligen i en snäv kurva, precis där hans hus står. Husägaren, Erold Sigurdson, gick i alla fall ut för att skåda förödelsen. Det var värre än väntat, och värre än de föregående gångerna; för detta var tredje gången han råkade ut för detta predikament.

Utanför huset låg, mycket riktigt, en vält timmerbil. Lasten av stockar hade tumlat omkring och förstört delar av husfasaden och hans bil var fullkomligt demolerad under flera ton trädstockar. Stockarna hade skramlat omkring ordentligt och vissa låg upp till 50 meter från huset. Han tror själv att hans smala lycka beror på att han befann sig inuti huset när timmerbilen välte. Om han befunnit sig på gårdsplanen tror han inte att han hade klarat sig, inte helskinnad i alla fall. Det två tidigare gångerna, då samma sak inträffat, var Erold inte hemma. Ännu så länge står huset upp, men vem vet hur många liknande olyckor som behöver inträffa för att ändra på den saken. Erold hade i alla fall en kör av änglar som vakade över honom den dagen!

 

0Avdelare

 

Jag ögnade förresten igenom en artikel som handlade om nätdejting. Det var en kvinna som blivit intervjuad därför att hon hade dåliga erfarenheter av nätdejtande. Hon hade brutit upp från ett längre förhållande något år tidigare och tyckte att hon började bli redo för lite hederlig omtanke och kärlek igen. Eftersom att hon hade ett litet barn tyckte hon att hon inte riktigt hade tid, eller samvete, att börja hänga på krogen igen, för att leta efter den rätte. Därför vände hon blicken mot sin datorskärm istället. Hon blev medlem på en dejtingsajt och fick snart kontakt med en kille som verkade lovande. Efter ett halvår med många SMS, mail och telefonsamtal så tyckte hon att tiden var mogen att träffa föremålet för intresset. Ganska snabbt började hon ångra sitt beslut, efter att de kommit överens om en första träff, för där kom han gående… två huvuden längre än alla andra, precis som han beskrivit. Men det var inte hans längd som “stack ut”, så att säga. Det som fångade hennes blick var att han hade på sig en tröja med stora bokstäver… EAT PUSSY! Det var heller inte det enda som drog ner helhetsintrycket på dejten. Att han stank bakfylla och hade tagit med sig sexualförhöjande partypoppers, gjorde inte saken bättre i hennes ögon. Hon ville inte heller verka för oartig och bara lämna honom där, så hon stannade ett tag. Då frågade han henne ifall han hade berättat för henne att han suttit häktad för våldtäkt. Då hon ursäktade sig för att gå, frågade han henne ifall han kunde låna några kondomer av henne; för han och hans kompis skulle gå ut på krogen senare på kvällen. Det behöver kanske inte poängteras att hon förblev singel, i alla fall den dagen.

Ja, det är onekligen ganska hårresande historier man får sig till livs då man läser om folks dejtande, men jag höjer sällan på ögonbrynen då jag läser om folks negativa erfarenheter av sitt dejtande på nätet. På den gamla tiden, innan datorerna var var mans (eller kvinnas) egendom, så var historierna lika hårresande. Det var verkligen inte varken enklare, eller bättre förr. Det var bara annorlunda. “Svinen” var precis lika flitigt förekommande då som nu. En sak som däremot ändrats en del är att det är mycket vanligare nu, att det är flickorna som tar initiativet till att träffas, nuför tiden. Det är oklart dock, om det gjort saken enklare, eller inte.

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1169

2 kommentarer

    • Sandra alias Märta on 23 september, 2009 at 02:11
    • Svara

    Rickard tycker du var söt i det långa håret och vill att du allvarligt överväger att spara ut det igen*s*

    • stefanblixt on 23 september, 2009 at 11:28
    • Svara

    Själv tycker jag att Rickard verkar ha ett typiskt långhårs-huvud. Om jag spar ut skägget så spar han ut håret. 🙂

    /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: