«

»

okt
05

Måndag, tatueringar och väder…

När man festar ska man aldrig ta i mer än man mäktar med att klara av. Det är en helig regel, och förmodligen den regel som oftast är enklast att glömma, i alla fall när man förtär rusdrycker. Ett moment 22 med andra ord. När man druckit är ofta hela världen som en glad operett. Vissa fyllor är stökiga, bråkiga och spyiga. Andra fyllor kan vara ömsinta, kärleksfulla, lyckliga och “rock ‘n roll all day and party every night”. Oavsett brukar det finnas ett pris att betala, och det priset ska oftast betalas dagen efter. Så är rusdryckernas lag!

Joel, 27 år, från Umeå vet detta, om rusdryckernas lag och retroaktiv betalning. Han vaknade upp efter en blöt kvällen före. Han hade varit ute med några kompisar och partat hyggligt vilt. Han hade inte varit särskilt festsugen först, men lite sprit och kompisövertalning ändrade på det faktum. De drack friskt och uppehöll sig på lokal. Under kvällen träffade de en kille som tatuerat en mustasch på ett finger. När han sedan krökte fingret och satte det under näsan så såg det ut som en kul mustasch. Kul tyckte Joel, som nappade lite på idén om en kul fyllegaddning.

Litet senare råkade det sig på det viset att en livs levande tatuerare satt vid bordet bredvid Joel, och hans kompisar. Han hade hört Joels snack om en rolig fylletatuering. Han vände sig mot Joel och frågade om han fick fria händer? Sure thing, tyckte den skitfulla Joel. De landade i en Taxi och så åkte de till tatuerarens studio. Det sista Joel kan komma ihåg är att killen ritade på honom med en tuschpenna.

Dagen efter kom överraskningen, då Joel lättade på bandaget och insåg att han hade fått en ganska o-rolig gaddning, en 14 centimeter lång balle, komplett med tillbehör och allt. Jag vet inte om detta är direkt förargande eller roande eller vad…? Jag känner bara en enda tatuerare, och jag tror inte att han någonsin skulle gå med på att tatuera någon som är berusad.

Jaja, stackars Joel kommer i alla fall aldrig att kunna komma ihåg att glömma bort det han inte minns.

 

JoelsBen

Joels coola fylletatuering

 

0Avdelare

 

I våras var det ett väldigt skrivande om den kvinnlig läkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, i neonatalvården, som greps av polis efter att en patient, ett mycket sjukt prematurbarn avlidit och konstaterats ha höga halter av Tiopental, ett ångestdämpande läkemedel, i blodet. Eftersom att många spädbarn i liknande situationer är terminalvårdade, att man alltså vet att de kommer att avlida, så går behandlingen ut på att dämpa smärta och ångest. Det är svåra etiska avgöranden som läkare tvingas göra. Detta gör att risken för fel naturligtvis finns med som en parameter i alla avgöranden.

Många av de inblandade i fallet, i våras, menade att barnet inte skulle ha överlevt, oavsett vad som hade kunna gjorts rent vårdmässigt. Föräldrarna gjorde i alla fall en polisanmälan, och sedan dess har cirkusen varit ett faktum. Nu, snart ett år senare, har oroande fakta börjat komma upp till ljuset. Inte i fråga om fallet i våras, utan vad det hela har lett till i förlängningen.

Bo Michael Bellander, neurokirurg på neurointensiven (Niva) på Karolinska universitetssjukhuset i Solna, säger till DN att risken nu är större att terminalvårdade patienter riskerar en smärtsam död. Sköterskor uppges vara mycket mer rädda att en patient skall avlida i direkt anslutning till en smärtdämpande injektion. De döende får mindre doser med kortare intervall, vilket gör att smärtlindringen inte är lika effektiv som tidigare. Tidigare har patienternas välbefinnande varit centrum i vården, men fokus har börjat glida över på att personal blir mer och mer rädda för anmälningar. En anmälning till HSAN eller liknande är väl en sak, men att riskera att bli polisanmäld p.g.a. smärtbehandling… det är ett ok som jag inte skulle vilja ha på mina axlar i alla fall.

Beslutet om åtal mot läkaren, på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, är ännu inte taget och hon är fortfarande tjänstledig med lön. Jag hoppas verkligen att det går henne väl. Hon ville ju bara att barnet skulle få dö i frid, och inte i plågor.

 

0Avdelare

 

 

Nähäpp, nu ska jag ta och komma igång med lite städning och undanplockning. Det “bygger på” ibland, speciellt då man är upptagen med att må bra och trivas med sitt liv. Då man tenderar till att vara mer aktiv och vistas utanför sitt hem, så hinner man inte riktigt med att plocka undan alla saker man ändå hinner med att riva fram, de få stunder man är hemma. Jag tror att farsgubben skulle komma över på en fika också, så det är väl lika bra att göra en liten insats, innan han dyker upp, så hemmet ser presentabelt ut.

Senare blir det en liten dust på arbetsjobbet, men det är inte ett speciellt långt pass, så jag kan nog fortsätta att städa lite, efter att jag kommit hem också. I dag ser det förresten ut att vara mycket mer stabilt på väderfronten. I går skvätte det lite om vartannat. Inget fotoväder direkt. I dag hinner jag tyvärr inte rasta kameran, tyvärr. Men det hindrar i alla fall inte att jag kanske promenerar till arbetsjobbet. Det är aldrig fel med lite sol. Faktum är att solen är livsnödvändig för oss. Utan den skulle kroppen inte tillverka den D-vitamin som behövs för att vi inte skall kalka ur våra skelett. Kanske blir vi bensköra i alla fall, på vår ålders höst; men det är så dumt att starta i förväg, om vi inte behöver det alltså.

Jag önskar er alla en fin höstdag. Om ni har tid och möjlighet, så passa på att ta en tur utomhus. Tag gärna med kameran och föreviga din omgivning. Vem vet, senare i vinter kanske de bilderna ger litet hopp om att värmen och solen kommer att återvända en dag. Sommaren kommer att återkomma och det kommer att gå att vistas utomhus utan tjocka kläder, igen.

Så från mig alla, till er alla, med hopp om att din tid är lika värdefull som min… Ha en underbar dag, och var rädd om dig. Var mycket rädd om dig.

 

/Stefan, som trivs med livet!

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1444

2 kommentarer

  1. Sandra alias Märta säger:

    Ha en underbar dag du med min vän och sköt om dig!!

    Angående läkaren på barnsjukhuset så hoppas jag att hon frias. Ingen ska behöva dö ensam och i plågor. Det är svåra beslut läkare måste ta! Såg ett program om kyrkans syn på dödshjälp för ett tag sen, vi pratade om det sen…inga lätta frågor..

    1. stefanblixt säger:

      Nej, verkligen inga enkla frågor. Man ska heller inte glömma att läkarna aldrig tar sina beslut ensamma. Det finns alltid ett team på ganska många personer runt varje sjukt barn i vården. Alla frågot stöts och blöts i teamet, innan en åtgärd sätts in.

      Ha en bra dag själv vännen. Kram!
      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: