«

»

okt
27

Tisdag 27 oktober 2009

I går hände det. Jag fick en spruta i armen. Jag är nu vaccinerad mot Svininfluensan, men med tanke på att det tar två sprutor, för att få ett fullgott skydd, så kan jag väl i alla fall hoppas att jag är skyddad, i alla fall, från Kulting-snuva! Min chef ringde och sade att jag hade tid för vaccination, så det var bara att dra dit och ta den. Inte kändes den ett endaste dugg heller. Ganska odramatiskt faktiskt. Upplevandemässigt gjorde det mer ont att ta bort plåstret hon satte dit efter sticket.

Varför gör jag det här då? Tja, det enklaste svaret är oftast det sannaste. Och det sannaste svaret är att jag varken har tid, lust eller råd att eventuellt bli sjuk. Skulle jag bli lika däckad, som en del kan bli av influensan så skulle det kosta mig allt för mycket att vara sjukskriven. Det är tydligen inte helt ovanligt att man kan få olika symtom efter en sådan här spruta, men det kan jag nog stå ut med, hoppas jag i alla fall. Om jag skulle få några allvarligare symtom så hoppas jag att jag orkar rapportera om dem, här på bloggen. I dag, i skrivande stund, känner jag bara av själva sticket i armen. Något öm, men inte alls farligt. Jag märker det, egentligen bara när jag känner efter. Annars tänker jag inte på det.

 

0Avdelare

 

Jag har faktiskt haft den stora ynnesten att få döda ett gammalt nätcommunity, nämligen Netlog… eller ja, dödat bort det från min dator alltså!! Av någon anledning har namnet “Notlog” förts på tal, hyggligt många gånger, den senaste tiden. Jag har egentligen aldrig funnit mig till rätta i det forumet. Jag hade få personer på min “vännerlista”. Det var, i huvudsak, en polare i Västerås, min son och min sons mamma mamma. Och ingen av dem verkade ha varit ute på Netlog speciellt mycket över sommaren. Just nu, bokstavligen, ekade det där inne. Det verkade faktiskt riktigt dött.

Därför tyckte jag att det inte spelade någon roll om jag tog bort det kontot. Handen på hjärtat… det verkar ju ändå bara vara Facebook som gäller i alla fall. Dessutom har jag slutat upp med att samla på sådana där konton. När ändå ingen annan är där… då är det ju bara att skrota det. Skulle Facebook strula till det så finns det ju alltid MSN. Ingen anledning att gå baklänges genom livet. Så Facebook in, Netlog ut!

 

0Avdelare

 

Vissa saker tycker jag är för bedrövliga. Våldtäkter är en av dessa saker. Anstalten i Tillberga är en öppen anstalt. Där sitter sådana som dömts för mildare typ av brott. En 19-årig flicka besökte anstalten härom dagen; hon skulle hälsa på sin pappa. När hon var där så lyckades en 23-årig intern locka flickan att följa med honom till hans cell. Hur han lyckades lura henne är ännu inte klart. Inne i cellen våldtog han kvinnan. Så lyder i alla fall anklagelserna. Detta är viktigt att påpeka, då 23-åringen ännu inte är dömd för detta brott. I dagsläget är han alltså bara misstänkt.

Det har framkommit att 23-åringen satt på Tillbergaanstalten, dömd för tidigare sexualbrott. Han är nu flyttad till Västerås häkte i väntan på att saken utreds. Varför sitter dömda sexualförbrytare på öppna anstalter, undrar jag? Detta är, i princip, anstalter som man kan komma och gå till, lite hur som helst, eftersom att internerna är fria att röra sig på området. Detta innebär naturligtvis att säkerheten inte kan vara särskilt hög. Jag tycker så jävla synd om den här 19-åriga flickan, som på det här viset blivit klämd på grund av hanteringen av brottslingarna; i alla fall sådana som våldtar sina offer; för en fegare jävla usel handling kan jag inte tänka mig. Samtidigt signalerar kriminalvården om besparingskrav, på grund av för lite pengar från staten, vilket jag skrivit om så sent som i går, i det här inlägget. Detta innebär att det blir färre platser och färre personal… till en växande skara kriminella. Jag tycker inte att den här tanken riktigt flyger!

Vad gäller sexualbrott så anser jag i alla fall att det var fegt av dem att flytta på 23-åringen till häktet i Västerås. Han borde, i ärlighetens namn, fått stanna kvar på Tillbergaanstalten. Kommer det fram att han verkligen är skyldig, så borde det vara ett alldeles utmärkt straff! Ett öga för ett öga. En tand för en tand!

 

0Avdelare

 

Gösta Nätfalk, 71 år gammal, från Stockholm, nu boende i Hudiksvall, hade Parkinsons sjukdom i sex år, ansåg läkarna i alla fall. Hans, ett år yngre, hustru, Eva-Britta Nätfalk, pensionerad sjuksköterska, ansåg att diagnosen inte stämde. Då de flyttade till Hudiksvall ansåg deras nya läkare att diagnosen, Parkinsons, stämde tillräckligt för att inte göra någon ändring i utlåtandet. Gösta fick med medicin och blev allt sämre. Han blev bunden till en rullstol och han verkade mer dement hela tiden. Till sist tappade hans hustru tålamodet och kontaktade en privat läkare i Stockholm. Han slog fast att Gösta INTE hade Parkinsons. Hans hustru undrade då om han istället hade en sjukdom som heter NPH, och som påverkar trycket i hjärnan. Läkaren kunde inte svara på detta, men skrev i sin remiss att NPH inte var uteslutet. En hjärnröntgen senare konstaterades i alla fall att han verkligen led av NPH. Gösta är nu opererad, betydligt friskare och glad. Han struttar omkring som aldrig förr, sjunger i tre olika körer och har tagit upp sitt gamla intresse igen – dansen!

Sådana här historier blommar upp, lite då och då. Gösta förlorade sex år av livskvalitet. Sex år som han aldrig kan få tillbaka; men då glädjen över tillfrisknandet är så stor så har de valt att bara glädjas över situationen.

Senast jag läste om något liknande handlade det om en kvinna som legat okontaktbar i elva år, på grund av svår demens. Då hennes kropp började fallera, togs hon in på VILS-rum. Där sker vård i livets slutskede. För att mildra hennes kropps dödskamp, sattes alla mediciner ut, bland andra hennes mediciner som hon fick då demensen konstaterades. Men i stället för att stilla avlida så kvicknade gumman till och vaknade. Den medicin man gett henne i elva år, hade hållit henne neddrogad under så lång tid. Tänk att vi har så svårt att ifrågasätta läkarna och de diagnoser de ger. Egentligen borde vi alla gå till minst fem olika läkare. Sedan kan vi ta alla dessa läkares olika diagnoser och jämföra dem mot varandra. Sedan kan vi välja den diagnos som verkar bäst. Även om vi väljer fel diagnos så gör det inget på det hela stora. Om vi väljer fel så dör vi snabbare. Då har vi kanske sluppit att oroa oss allt för mycket över vår hälsa. Det verkade ju inte vara något att yvas över, i den diagnos vi valde att tro på. Det handlar ju i alla fall inte om att leva längst! Det handlar om att l
eva brett… och med glädje!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1576

Kommentera

%d bloggare gillar detta: