«

»

Nov
23

Måndag 23 november 2009

Så var den här helgen också överstökad. Det var en hyggligt skön helg, med förvånansvärt mycket solsken dessutom. Helt underbart. Så fort den där jäkla solen visar sig så blir jag alltid så jäkla häpen över hur mycket jag saknat den… fast utan att ha tänkt på det. Typ, som att jag går i ide, eller koma, när det blir mulet, för att sedan panikvakna när solen äntligen lyckas ta sig hela vägen ner genom molnlagren. Det är en bedrift den lyckas med, varenda gång; för ibland ser molnen ut att vara flera mil tjocka. På söndagen tätnade dock molnen igen, och runt klockan 10 på förmiddagen så började det skvätta. Till en början riktigt ordentligt, för att sedan tunna ut och bli sånt där jäkla jobbigt duggregn som gör att man blir blöt som en… tja… jag vet inte vad som är SÅ blött egentligen!

Det var förjäkla skönt att arbetsjobba i helgen, för jag var på ett ställe, där jag inte varit på lite drygt en vecka. Jag var mycket varmt välkommen tillbaka, och det känns alltid extra skönt då. Jag hade, i och för sig, bara halvdagspass, men tiden kändes verkligen verkligen som om den fullkomligt bara flög iväg. Då är det riktigt roligt att arbeta. Tyvärr kanske inte alla upplever detta, men alla måste få bevis på uppskattning på sina arbete, lite då och då helst. Om man bara maler på, med näsan mot marken, utan att se upp, eller se sig för, så känns det som att en arbetsdag, i princip, aldrig tar slut.

Vi befinner oss för närvarande i den där skittrista perioden då det är mörkt på morgnarna, då man ska iväg till arbetet; och sedan har det redan hunnit bli mörkt igen, då man ska ta sig hem igen. Man tillbringar alltså alla ljusa stunder på jobbet. Hur upplyftande känns den tanken egentligen?? Då är det viktigt att man kan lysa upp tillvaron när man kommit hem igen; för frånvaron av ljus, under en hel vinter, kan nästan putta folk över kanten ibland. Framåt vårkanten, då ljuset börjar återvända, kan man få en motreaktion på ljuset, och raskt störta ner i en vårdepression istället. Faktum är att detta är mycket mer vanligt förekommande, än man egentligen visste, eller trodde.

En bra idé för att undvika detta fenomen kan vara att skaffa sig en ordentlig ljusterapilampa. Många anser detta vara ren jäkla humbug, men jag vet några personer som haft tillfälle att prova en sådan där lampa, och de säger att den faktiskt gjort en ganska ordentlig skillnad. Det kan ju faktiskt vara ett ganska bra sätt att klara den långa, mörka och kalla vintern. Jag har själv allvarliga planer på att skaffa en sådan där lampa, men jag har ännu inte hunnit längre än till själva planeringsstadiet. Antagligen är vintern rätt årstid att ha en sådan därna lampa, för på sommaren vaknar man ju med solen i ansiktet, oavsett tid. Det är inte heller så roligt alla gånger. Jag kommer ihåg när jag jobbade natt. På sommaren var det nästan omöjligt att somna, då det dels var ljust som fan och dels varmt så in i Huddinge!

0Avdelare

 

Jag har ofta påpekat att Rickard Sjöberg ser förjäkla trevlig ut, och att det oftast betyder att någon har något att dölja. Tja, det är ganska skönt att få säga att: “ – Vad var det jag sade?” Nu avslöjas det att folk nästan inte kan vinna, då de ringer in på tittarfrågan, därför att professionella spelare sitter och ringer ner den automatiska växeln som slussar den tävlande rätt. De sitter och ringer för kanske 2000 kronor, och vinner sedan 20 000 snabba pengar. 2 killar i Stockholm har nu vunnit över 10 gånger var. En av dem vann 4 veckor i rad.

Detta har blivit lite belastande för Postkodlotteriet, som därför gärna inte vill skylta med vinnarlistor längre, där man kan se namnet på den som har vunnit. Därför visar man nu bara namnet på den senaste vinnaren.

Det var alltså precis som jag befarade, att Rickard Sjöberg ser på tok för trevlig ut för att det skulle vara sant. Han är den vackra fronten utåt. En av storspelarna, som sätter ringandet i system säger:  “ – Om våra namn alltid förekommer så ringer vanliga tittare mindre. För de ser ju att det är omöjligt att vinna”, säger spelaren.

Man har ändå trott att man haft en ärlig chans att komma fram och vinna 20 000 kronor. Men det kan vi vanliga Svenssons tydligen glömma. Niklas Vestberg, exekutiv producent för ”Postkodmiljonären”, slår ifrån sig: “ – Vi brukar publicera namnen under en längre tid. Men varför det bara har varit en veckas vinnare på slutet vet jag inte.” Han säger att han är väl medveten om att professionella spelare tar hem de flesta vinsterna. “ – Det är inget nytt för oss att samma person vinner flera gånger. De ringer många gånger, betalar för sig och har tur. De är bara att gratulera.” Kan du förstå att tittarna reagerar när samma personer vinner? “ – Klart att det kan sticka i ögonen. Men det är inget fusk. Vi följer ett traditionellt sätt vid telefon­tävlingar med ett säkert system som slumpmässigt släpper igenom sam­talen.”

Så, precis som i så många andra sammanhang där man kan tävla om pengar, så är systemet inte upplagt så att alla har samma ärliga chans. Det här systemet belönar bara dem som har klurat ut hur man skall lura det. Den “vanliga” människan är på tok för ärlig för sådant.

 

0Avdelare

 

Eduardo Lozada, 34, lever på att putsa fönster. Det är ett väldigt farligt yrke, speciellt i USA där de flesta byggnaderna verkar vara ihopkopplade med molnen. Härom dagen gjorde Eduardo så som han brukar göra, han pustade fönster; i Seattle. Han befann sig ungefär åtta våningar uppe i luften då han plötsligt tappade balansen, och sedan föll handlöst, rakt ner mot trottoaren nedanför. Som tur var så hakade hans säkerhetslina fast vid något och Eduardos fall bröts, bara några centimeter ovanför marken. Han liksom bara snuddade marken. I fallet skadades han ofattbart milt. Han bröt ena lillfingret.

Han togs om hand och skjutsades till sjukhus, där han skulle bli undersökt och få sitt lillfinger omlindat. Vårdpersonalen uppgav att Eduardo varit helt vaken och kontaktbar, och att han faktiskt verkade vara medveten om vad som just hänt, att han mirakulöst överlevt; men han verkade inte särskilt tagen av det inträffade.

Sånt där tycker jag är jättemärkligt. Man hör ibland talas om folk som kan avlida, nästan till synes utan anledning, och samtidigt läser man ibland om sådana här fall, där en kille alltså lyckas falla över tjugo meter… och bryter lillfingret. Där kan man snacka om tur alltså. Kanske dags att köpa en lott.

 

0Avdelare

 

Nu är det i alla fall dags att ta itu med den här måndagen. Med lite tur så blir den bra, men med tanke på väderleksprog
noserna så kanske man inte skall förvänta sig alltför mycket. Men det blir vad det blir. Jag arbetar ett kortpass, och om vädret är lika äckligt som man kan befara, så tänker jag stanna kvar inomhus efter att jag kommit från jobbet.

Hur som helst, käre läsare, jag önskar dig, och alla dina nära, en riktigt underbar dag… och om du inte har tillgång till Internet, och följaktligen inte kan läsa det här, så be en vän surfa in och sedan läsa det högt för dig.

Må Dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1846

Kommentera

%d bloggare gillar detta: