«

»

Dec
02

Onsdag 2 december

Jodå, visst var jag utomhus i går allt, och kallt var det. Så in i Munktorp alltså! Som tur var så hade jag några hållpunkter att värma mig vid, Coop, Pizzeria Torino, kamrat Micke & Marita… och sedan hem igen. Jag gillar inte kylan, det bara är så. Nu är det dags att skruva upp värmen i vattensängen igen, och försöka låta bli att somna i soffan hela tiden. Det är skönt att somna där, men inte lika mysigt när man vaknar där.

När jag vaknade i soffan, i går, och sneglade ut genom fönstren så såg det så oerhört soligt ut, att jag för ett ögonblick kände som om sommaren fortfarande var kvar… men den känslan bröts ganska snabbt när jag upptäckte att jag låg och frös. Det var väl kanske inte så kallt, men på något sätt kändes det som att “botten gått ur” värmen. Det var liksom lite rått, så där. Jaja, huvudsaken var att jag i alla fall var ledig. Jag vände mig om i soffan, drog en filt om mig och somnade sedan om; bara för att bli bryskt väckt av telefonen. Jag tittade avmätt och tvivlande på den, men den fortsatte att ringa i alla fall. Jag gav den det “onda ögat”, men den lät sig inte bevekas. Den sket i mig och fortsatte att glatt ringa vidare. Det är vid de tillfällena jag undrar varför i helvete jag skaffade sådana där skitkäcka och glättiga ringsignaler för?? De brukar vara roliga att lyssna på, men inte just då i soffan i alla fall.

Jag hatade telefonen, men svarade i alla fall. Det var från jobbet. De påstod att jag hade glömt att skriva under en av alla tidsredovisningar, som jag lämnat in dagen innan. Det brådskade inte att skriva på, men gärna under dagen i alla fall. Jaja, det var bara att svälja mitt schabbel. Det var ju i alla fall jag som glömt skriva under papperet.

Ungefär fyra timmar senare hade jag tjurat klart, svalt min stolthet och äntligen lyckats ta mig ut. Första stoppet var Coop. Det var ett häfte julfrimärken att inhandla. Fan, jag fattar inte att jag ens ids skicka några julkort alls… men i ett svagt ögonblick skickade jag några stycken, dagen innan. Det var då jag insåg att jag var tvungen att skicka ännu fler. Även om jag avskyr att följa julkortstraditionen så vill jag ju heller inte vara orättvis. Jag vill ju inte glömma bort någon, speciellt då så många av vännerna känner varandra; och snacket går ju! Jojo, jag vet nog!

Jag fick i alla fall tag i det där efterlängtade häftet med julfrimärkena. Som av en händelse tittade jag på dem, innan jag vek ihop häftet och stoppade det i plånboken. Jag slogs av insikten att julfrimärkena faktiskt är skitfula; liksom för att understryka hur illa jag tycker om julen. När jag var liten så samlade jag på frimärken. Jag kan inte minnas att de brukade vara så här fula. Plötsligt kände jag mig lite lurad. Det var som att kassörskan gett mig från högen med lågbudgetfrimärken, istället för från direktörshögen med de vackra eftertraktade frimärkena. Nåja, jag sket i vilket, för det tog ju lite tid att stå och svettas i kön till kassan. Det är ju ändå Coop, menar jag.

Då jag kom ut till cykelstället utanför, och skulle hämta cykeln, så dök det upp en äldre man. Han kom liksom från ingenstans. Han ställde sig nära; lite för nära för att det skulle kännas bekvämt. Han tittade först på min cykel och sedan på mig.

– Du”, sade han, “ Det var en riktig ralleycykel du har!”, han liksom konstaterade det för sig själv, men högljutt liksom. “Den måste vara av rostfritt… och då blir den ju väldigt tung!!”

– Naaaeee?”, svarade jag tvekande. “Hur menar du?

– Jo, hur många är växlarna?”, han såg tveksam ut.

– 24 friska växlar, och den går som tåget!”, sade jag med omisskännlig stolthet i rösten, och jag tror att jag liksom sträckte på mig när jag uttalade ordet “tåget”.

– Ja, jag vill inte vara dig när kedjan hoppar av i alla fall. Vad gör du ifall kedjan brister???

Jag kände att den här diskussionen höll på att rinna mig ur händerna. Mannen hade dessutom kommit ännu litet närmare. Han hade något tvekande och tvivlande i blicken. Jag märkte att jag började svettas innanför jackan, och samtidigt som jag pratade så gjorde jag mig i ordning; jag låste upp cykeln och fällde upp stödet.

– Du…”, sade jag “Om kedjan brister så lämnar jag in den till en cykelhandlare!

Jag krånglade mig förbi mannen, som inte hjälpte till genom att flytta sig, och hoppade sedan upp på cykeln. Jag vände mig om ett par gånger, bara för att konstatera att han fortfarande stod kvar och såg efter mig. Han hade händerna i sidorna, liksom för att demonstrera att han inte gillade hur diskussionen avlöpte. Jaja, jag cyklade runt hörnet vid biblioteket och passerade ett par kvinnor. När jag skulle svänga runt nästa hörn så hörde jag att en av kvinnorna ropade mitt namn. Hon verkade uppenbarligen känna mig, så jag hopade “JO HEJ DU”, tillbaka och skulle just svänga runt och cykla tillbaka.

–Jo, hej, du var mig en snabbcyklande hejare!” Framför mig stod en helmärklig snubbe med en jättestor cykelhjälm på huvudet. Han låste just upp en stor damcykel. Han stirrade med stora nyfikna ögon på mig, och jag hann uppfatta att han hade en jätteful toppluva under hjälmen, för kanten stack fram runtom huvudet; liksom som om han hade skruvat fast hjälmen på huvudet.

Jag var fortfarande lite skärrad efter det tidigare mötet utanför Coop, och lite för häpen i den nya situationen, för att ens försöka svara. Jag svängde tillbaka till den som ropat efter mig. Jag såg först inte vem der var,. men insåg sedan att det var Marita, en kär vän. Vi växlade några ord och sedan drog jag iväg till Pizzeria Torino för inmundigande av lite mat.

När jag satt där inne och mumsade så tänkte jag lite på de där märkliga händelserna. Att jag liksom verkade dra märkliga människor till mig. Då, som en blixt från klar himmel, så uppenbarade sig märkliga människa nummer tre. Han brukar i och för sig ofta vara på det stället, och jag tror att jag aldrig sett honom nykter någon gång. Han gled flåsande ner vid mitt bort, mitt emot mig. Han lutade sitt huvud i händerna och hade armbågarna mot bordet.

Först beskrev han mig som den snällaste personen han kände. Han fortsatte genom att först fråga vad jag hette och sedan vad jag jobbade med. Han var uppenbarligen skitberusad, för han satt och hade det där karaktäristiska näsflåsandet som man brukar kunna prestera i det tillståndet. Han satt tyst ett tag innan han verkade haja till vad jag hade som arbete, personlig assistent. Han frågade hur jag stod ut med att torka folk i arselet… sedan undrade han hur man lyckades stänga ute lukten, trots att man andades…

Jag kände mig ännu mer förvirrad än innan, men kände samtidigt igen den där lilla pulsändringen som brukar komma innan jag blir riktigt förbannad. Det hade varit en märklig dag och jag ville bli lämnad ifred. Situationen kändes bara mer och mer surrealistisk och jag  kände att jag började stressblinka något. Sekunderna innan jag hade tuggat klart, och tänkte öppna munnen för att be honom lämna mig ifred så kom pizzeriaägaren och sade till honom att följa med tillbaka till bardisken.

När han avlägsnat sig så upplevde jag mig som tom. Jag avslutade maten och betalade för mig. Jag hade skickat meddelande till Marita och frågat om hon hade kaffe på, och fått jakande svar. Jag cyklade på så fort jag orkade. Jag ville inte riskera att träffa fler märkliga personer. När jag sedan satt där, med en stor kaffekopp i ena handen, så funderade jag lite över dagen och insåg att inget av allt detta hade inträffat, ifall jag hade skitit i att skicka fler julkort.

När mina julkort k
ommer fram så hoppas jag verkligen att de uppskattas, för under införskaffandet av, de skitfula, julfrimärkena så trodde jag vid tre tillfällen att jag hade hamnat i något besynnerligt parallelluniversum, där bara surrealistiska figurer finns.

Jag är väldigt tveksam till ifall det blir några fler julkort efter den här julen… faktiskt! Hur tänker du göra med julkorten i år? Brukar du förresten också ha sådana här besynnerliga dagar??

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1898

2 kommentarer

2 pingar

  1. Heavy Metal Johansson säger:

    Haha! Gissa om det finns dagar. Knappt man vill ut. Antar att det är just _bara_ därför man träffar på dessa praktexemplar. Välkommen till Banjolandet. I övrigt tycker jag att julen bör förnekas och att det lagstadgas om ett allmänt Ide.

    heppla!

  2. stefanblixt säger:

    Jag instämmer med föregående talare!

    🙂

    /Stefan

  1. Torsdag 3 december 2009 « Stefan's Tankegryta! säger:

    […] jag ironiserar lite här. Så jävla viktigt är det inte med jultraditioner. Den som svarade på mitt inlägg i går… Jag håller fullständigt med. Jag tycker att vi skippar julen helt och hållet! Jag undrar hur […]

  2. Torsdag 3 december 2009 « Stefan's Tankegryta! säger:

    […] jag ironiserar lite här. Så jävla viktigt är det inte med jultraditioner. Den som svarade på mitt inlägg i går… Jag håller fullständigt med. Jag tycker att vi skippar julen helt och hållet! Jag undrar hur […]

Kommentera

%d bloggare gillar detta: