«

»

Dec
05

Lördag 5 december 2009

Jag fick en så urgullig kommentar på gårdagens inlägg. Sådana saker gör bloggandet värt varenda droppe svett och möda. När kommentarerna dessutom stämmer så väl överens med vad jag själv tycker. Tja, då känner man sig inte lika ensam i den stora världen längre. Jag brukar få en del fina kommentarer från “Sandra alias Märta” också, plus en del kommentarer som är av strökaraktär; men alla lika roliga och underbara att få, och läsa.

Kommentaren på gårdagens inlägg ledde vidare till en annan blogg, som jag direkt länkar till. När jag kom till bloggen så visade det sig att den bloggförfattarinnan har ungefär samma inställning till julen, som jag själv har. Underbart att “träffa på” fler av samma sort, som man själv är. Ett klart guldkorn!

 

0Avdelare

 

I går var jag till Västerås och strosade runt, i förhoppning att hitta lite julklappar. Jag åkte in med en kompis. Vi strosade runt lite och sedan hamnade vi hemma hos en gemensam vän, som naturligtvis bjöd på kaffe. Hur mysigt det än kan vara att “sitta på stan” med en kopp i handen, så är det mycket skönare att dricka kaffe i goda vänners lag. Hon hade dessutom världens sötaste hundvalp hemma. Det var gott att tanka lite kaffe, innan vi drog iväg till sista stället innan hemåtfärden.

Efter hemkomsten blev det mest en massa hejdlöst slappande, både här vid datorn, men också på andra ställen i lägenheten. En ganska lång stund gick åt till att löga mig i badkaret. Bada, det är ett nöje av sällan skådad art; eller det var så förr i alla fall. Jag kommer ihåg att jag formligen älskade att bada när jag var lite yngre. Missförstå mig rätt nu, jag älskar fortfarande att bada; jag har bara inte längre någon riktig ro att ligga kvar särskilt länge. Alltihopa beror på ett rasande grannt fruntimmer.

När jag var yngre bodde jag i en annan lägenhet. Jag hade träffat på, telefonledes, ett fruntimmer i en grannkommun. Vi hade råkat på varandra på en telefonchatt, Heta Linjen, eftersom att datorer knappt fanns för privatpersoner på den tiden. Eftersom att det också var lite före alla började ha mobiltelefoner så var man hänvisad till det fasta telefonnätet, som på den tiden ägdes av en statlig myndighet, som hette Televerket!

Jag och ovan nämnda kvinna ringde ofta till varandra, och så kom hon ibland över och besökte mig, oftast oanmäld. Oftast blev hon också kvar över natten vid de tillfällena. Oftast kom hon sent på kvällarna, efter att portdörrarna låstes… Eftersom att hon oftast bara dök upp oanmäld så var jag tvungen att hålla lite utkik efter henne. Om jag låg i badet så hörde jag helt enkelt inte ifall hon dök upp heller. Om porten då var låst så kom hon heller inte in. Jag hade försökt lösa bekymret genom att erbjuda henne en extranyckel till min lägenhet, men hon tyckte att det följde för mycket ansvar med ett sådant arrangemang.

Tiden gick och det var sommar. Fler och fler kvällar satt jag på min balkong och spanade efter hennes bli, längtandes och trånande… eller kåt och kär, som det också kallas. Har du också varit i en sådan här karusell?

 

Musiken just nu:

Marillion – Pseudo Silkkimono + Kayleigh + Lavender

 

Efter hand så blev jag nog mer och mer rastlös, där jag satt på min blomprunkande balkong i sommarnatten och väntade på att min älskade skulle dyka upp; eftersom att hennes besök var så sporadiska, jämfört med telefonsamtalen. Det hela utvecklade sig till ett ganska komplicerat förhållande. Till sist, efter många turer hamnade hela skiten i diket och vi havererade förhållandet svårt, mycket svårt. I ruinerna, när röken lagt sig, stod jag kvar ensam med vrakdelarna upp till knäna. En del av priset jag fick betala för kalaset, var att min ro försvann… jag tappade bort den där känslan jag hade när jag brukade ligga i badet. Innan haveriet kunde jag ligga i en timma, två timmar… tre timmar… inga problem. Jag hade telefonen bredvid mig… något att äta, en termos med kaffe och papper och penna. Jag badade long time och jag pratade i telefonen. Jag skrev brev eller låttexter. Inspirationen flödade starkt. Efter “dödskraschen” i diket, då förhållandet störtdök och havererade, så försvann den förmågan. Det har gått drygt 17 år sedan dess… och jag har fortfarande inte riktigt hittat tillbaka, men jag kämpar.

Har du också liknande erfarenheter, då du förändrats, allt på grund av kärleken, och blev någon du själv knappt kände igen efteråt? Tänk ändå att kärleken är så brutalt stark och mäktig. Den kan lyfta oss, stärka oss, trösta oss… men samtidigt förändra oss, på gott eller ont, och den kan förstöra våra liv om vi inte ser upp.

Man tycker kanske att man borde springa snabbt och långt om man märker att kärleken håller på att förstöra ens liv, men det är som att stå i stormens öga. Man märker det inte förrän det är alldeles för sent. Omgivningen märker och ser… men man är inte bara blind; man är dessutom stendöv. Man lyssnar inte på reson.

 

Musiken just nu:

Marillion – Cinderella Search

 

Plötsligt en dag upptäcker man att man sett på omgivningen med förtrollade glasögon. Plötsligt en dag märker man att man liksom ser klarare. Det är samma dag som man plötsligt fattar att man inte på något vis kan fatta hur man betett sig, eller hur fan man kunnat resonera så korkat som man gjort.

Jag läste någonstans detta citat: “Kärlek, fungerar lokalstimulerande för hjärtat och lokalbedövande för förståndet!” Det är fantamej sant, för hjärtat rusar iväg i flera hundra slag per minut… och man är precis lika förvirrad som om man slagit i skallen riktigt rejält i en hyfsat stor klump betong! ÄNDÅ kan man fan inte hejda sig när det händer; fast man vet om allt det här. Man är helt försvarslös och man ler samtidigt; som en lallande liten fåne.

 

Musiken just nu:

Marillion – The Last Straw

 

Visst är det väl förunderligt i alla fall? Trots att man vet om hur farligt det är att komma i kontakt med den dödliga kärleken så stoppar vi själva huvudet i snaran, med vilje, varenda gång; för det finns ju inte ens på kartan att vi skulle stanna upp och tänka efter?? Nej nej, det vore ju på tok för enkelt.

Jag läste ett ordspråk, som faktiskt finns återgivet i bibeln…: “När mitt sinne var bittert och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd!” Ju mer jag tänker på det, desto mer genialt låter det. Dessutom beskriver det hela saken på ett enkelt sätt. Man blir alltså sinnessjuk när man är olyck
ligt kär!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=1909

Kommentera

%d bloggare gillar detta: