«

»

jan
06

Onsdag 6 januari 2010

I dag fyller min son 17 år. Synd att han inte är här, och lika synd att jag inte kan ta mig dit heller, men så är det med långa avstånd. Det kommer att bli skönt när vi väl träffas i alla fall. Han är också musiker, precis som jag. Han är sin pappas absoluta stolthet, och jag älskar honom gränslöst. Det finns mycket jag skulle kunna skriva om honom, men jag väljer naturligtvis att inte göra det i det här forumet. Den dagen han vill stoltsera med sin personlighet så är jag övertygad om att han själv vill skriva sin egen historia.

 

0Avdelare2

 

Det är kallt. Det är förjävla kallt dessutom. I går kväll kröp kvicksilvret ner under tjugogradersstrecket. Det är nästan obehagligt kallt och jag gillar det inte, inte det minsta ens. Jag fryser så in i helvete och jag tycker att det gott kan få bli vår nu. Jag vet att det är vinter, men jag har liksom fattat poängen nu. Vintern behöver verkligen inte tjata, för… I GOT THE MESSAGE!

 

0Avdelare2

 

I bland tycker jag att det är helt underbart att bo på våra breddgrader, men vintern får mig att tveka ibland. Om man sätter fingret på Sverige, på en jordglob… och sedan snurrar den tills fingret istället pekar på de nordligaste delarna av den nordamerikanska kontinenten så blir man snart varse om att man hamnat så långt uppe i norr att människor knappt brytt sig om att hitta på namn på ställena där. Det är mest vitt och outforskat. Så högt upp bor vi! Samma sak händer när man börjar komma mot det härliga gamla milda Sovjetunionen! På de breddgraderna bor vi, året om. Vi våndas, fryser, lider och svettas, om vartannat. Rika människor kan stoltsera med att de minsann åkt skidor si och så långt uppe i norr, just for the fun of it. Men åter igen – vi BOR där. Den enda anledningen till att vi själva skryter med våra breddgrader, och vårt klimat, är för att vi inte har någon annanstans att ta vägen. Om vi ändå inte kommer undan från den här istiden så kan vi alltså lika gärna skryta om hur fin vintern är och vilket före vi har i skidbackarna… men jag tror att de asa-breda leendena bara tillkommit för att det inte ska synas att vi egentligen gråter, för ingen normal människa kan väl trivas med fastfrusna bildörrar, frostbett, svinkalla fingrar, ihoptjälade cyklar, svinkalla nätter och en uppvärmningskostnad, så att de nästan måste köra ut räkningen, för el och värme, på truckpall för att den är så stor.

 

0Avdelare2

 

Jag är svensk, jag fryser, och jag sätter en värdighet i att jag lider ovärdigt! Nå, återigen, vart fan tog den där utlovade globala uppvärmningen egentligen vägen? När temperaturen sakta glider ner under –20-gradersstrecket… då undrar jag det jättemycket. Någon sade att man måste hitta det positiva i allt, om man vill behålla sin mentala hälsa. Men vad finns det för positivt att säga om den här kylan då? Tja, en sak kanske… man behöver inte raka sig. Det räcker med att klappa sig på kinderna när man är ute så är problemet säkert löst.

Nå, tycker du att jag gnäller? Det tycker jag med, och jag gör det med inlevelse. I bland, då man frågar hur någon mår eller har det, så får man svaret att “det är dumt att klaga”. Då brukar jag alltid säga VARFÖR DET? Att klaga är inte en rättighet. Det är en skyldighet gentemot dig själv. Om man aldrig klagar så kan folk lätt få uppfattningen om att man är nöjd.

Om jag frågar någon om de trivs med sitt liv så säger de flesta att de gör det, trivs alltså. Om man däremot frågar om de är nöjda så svara många fler nej på den frågan. Den dagen jag är nöjd så kan jag lika gärna stänga av drivmotorn och sluta försöka sträva framåt. Därför klagar jag, ibland i högan sky; men jag trivs väldigt bra med mitt liv. Trots att jag trivs så klagar jag alltså, för nöjd… det är jag inte. Jag strävar alltid vidare framåt mot nya saker; dock bestämmer jag takten själv, för jag försöker samtidigt hinna med att ibland stanna upp och njuta frukterna av det liv jag har lagat för mig själv. Om man inte har tid att uppskatta det man har så har man ju egentligen ingen riktig anledning att ha det kvar alls; för den dagen man dör så upphör det, ungefär som elström i en kabel. Om man inte hunnit med att utnyttja det till något, så har det varit förgäves.

 

0Avdelare2

 

En sak jag är allvarligt rädd för är meningslöshet. Allt måste hända av en anledning, som jag ser det. I berättelserna om Alfons Åberg får man t.ex. lära sig att det är bra att ha tråkigt, för att man annars inte skulle uppskatta, eller ens veta om, när det blir roligt. Det är nog sant, men jag ser en nivå djupare, och det handlar om “ödet” och vad vi skapar runt den termen. Om man råkar ut för något som man kan lära sig något av, och sedan använder den erfarenheten till att t.ex. stärka sitt liv… eller för att komma vidare med sitt liv… tja, då kan den händelsen vara nyttig; kanske t.o.m. nödvändig för att man ska kunna växa som människa. Omvänt, att man inte orkar gå vidare… tja, då kan händelsen ha varit absolut meningslös.

Jag har själv råkat ut för så kallade “life altering experiences”, som tvingat mig att se till att det inträffade inte skulle bli utan mening. Jag har använt erfarenheterna till att förbättra mitt liv… att föra mig framåt. Jag har lyckats gå vidare och skapa en mening med det som hände; för jag ville inte att en så stor förlust skulle vara meningslös. Med tiden lyckades jag använda den ofattbara händelsen till att föra mitt liv framåt, och så var det inte längre meningslöst.

Fortfarande kan jag tänka tillbaka på det som utspelade sig för snart åtta år sedan, och jag kan fortfarande knappt fatta att jag faktiskt lyckades överleva som människa, för vissa dagar trodde jag inte att jag skulle överleva med mitt sinne i behåll. Så för att återknyta till vad jag skrev lite längre upp… ja, jag trivs med mitt liv. Mycket på grund av att jag, på grund av ofattbara omständigheter, själv fått pussla ihop det. Jag är glad och jag är tacksam; men är jag nöjd? Nja, inte så pass att jag är beredd att sluta sträva framåt i alla fall. Därför tänker jag fortsätta att gnälla, och med inlevelse dessutom! Bland annat är jag jävligt missnöjd med vädret och temperaturen, för jag fryser så in i bänken!!!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2162

2 kommentarer

  1. Susanne Svensson säger:

    Guud, va jag älskar din blogg med alla underfundiga kommentarer, hahaha! Jag sitter vid datorn, ler som en fåne, ja tror faktiskt att jag pratar lite för mig själv också, nickar o håller med 😉

    Du borde väl verkligen skriva kåserier och synas i pressen! Har du gjort det nån gång och jag har missat det?

    Du förgyller mina dagar, tack för det!

    Kramar/Susanne

    1. stefanblixt säger:

      Haha, tack Susanne för de orden; de värmer verkligen… och det behövs ju nu när de spår att det kan bli ännu kallare, än det redan är. De pratar om kyla från Sibirien… ungefär som om jag skulle bry mig ett dugg om varifrån kölden kommer, eller vilket språk den pratar!!?

      Det där med att kåsera är nytt, men jäkligt skoj. Jag försöker varva posterna, så att jag inte tröttnar. Det krävs ju lite för att komma på allt tok jag skriver om, menar jag. Underbart att känna sig uppskattad i alla fall, så jag tackar för den fina kritiken.

      Kram tebaka!

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: