«

»

jan
26

Tisdag 26 februari 2010

Så sitter jag här igen. Ännu en natt. Ännu fler tankar. Jag har “Tangerine Dream” som sällskap i mörkret, och kylan. Naturligtvis står det en balja kaffe och svalnar här bredvid. Naturligtvis kommer det att vara iskallt innan jag hunnit få i mig det. Men det gör inte mig någonting. Kaffe är ett njutningsmedel, och det förtjänar att njutas i alla förekommande temperaturer. Jag sitter och försöker samla mig lite. Jag vet nämligen inte riktigt vad jag känner i natt. Jag fick tråkiga besked i går kväll. Tyvärr felar jag ännu att identifiera hur allt detta kommer att påverka mig. Jag är så ambivalent.

Jag vet att detta låter jäkligt märkligt, och det känns också så. Jag har drabbats av sorg, men jag vet inte hur det känns ännu. En förlust; någon som jag aldrig haft, som så där plötsligt ryckts bort från mig. Hur relaterar jag till det; en person som alltid funnits där, men alltid bakom en ursäkt; alltid lite gäckande. Han har aldrig funnits där i köttet, och egentligen inte i anden heller.

Han drev omkring i ytterkanten av mitt medvetande, nästan hela tiden han fanns. Det förekom en del samtal; det förekom ett möte. Ett enda möte. Sveken var många, men kanske de betydde någonting mer än bara såren i min själ. Kanske de också orsakade hälta, förlamning och tårar även hos honom? Jag minns hur vi försökte driva för vinden ett slag, han och jag; sida vid sida. Men vi kom från varsitt håll och hade också vinden i ryggen, från olika riktning. Så vi drev isär; igen… och igen. Drev mot varandra, och sedan isär igen. Gång efter annan.

Han fanns inte där de gånger han sade att han skulle det. Det smärtade mig, men samtidigt satte jag upp ett hårt ansikte; och jag påstod att det ändå var okay. Jag vågade aldrig visa min sårade gråt. Hellre bemötte jag det med hård ilska… som ett fåfängt försök att skydda mig från smärtan. Jag byggde åsikter och jag byggde påståenden runt de tomma utrymmen han skulle ha tagit i besittning. Där minnen borde funnits, där fanns istället tomma skal; innehållande ingenting.

För att kunna gå vidare förnekade jag hans existens, visade inte med en känsla vad jag tyckte. Jag var tvungen, för att komma någon vart med mitt eget liv. I tanken var jag tvungen att fjärma mig från honom. Han brydde sig säkert inte i alla fall. Det var i alla fall så jag motiverade mitt avståndstagande. Efter alla hans svek kändes det ändå som att jag gjorde rätt. Jag gjorde rätt i tanken, jag som var så vuxen i åsikterna, men samtidigt så liten och oerfaren i mitt vardande.

Efter en lång tid, utan någon kontakt alls, får jag alltså detta telefonsamtal. Det kom från andra sidan planeten. En röst i luren, lokaliserad cirka en timmas bilfärd utanför Sidney, berättade någonting som betyder att de tomma de tomma skalen, där minnen borde funnits, aldrig kommer att kunna fyllas. Rösten sade att “han” ryckts ur tiden; det har hänt, han är borta.

Sedan mina unga tonår har han funnit med mig, men bara så mycket att hans frånvaro egentligen bara blev tydligare än den annars hade varit. Ibland har jag önskat att han aldrig funnits! Vad som drev honom att alltid vara frånvarande, kommer jag kanske aldrig att få veta. Kanske jag inte behöver veta heller? Jag hade ju andra att fylla tomrummet med. Men samtidigt alltid med en gäckande undran över det där med “om” och “ifall att”… Men, han är borta nu. Svaren kommer aldrig att infinna sig, varför de flesta undringar bara kommer att bli filosofiska krumsprång. Det är ingen mening med att fundera över det som aldrig blev; det som aldrig hände.

Så vad händer nu då? Han kommer att läggas till vila. Efter det hoppas jag kunna knyta de band jag så länge undrat över. Hur kommer alltihopa att bli? Återförenas med själar jag aldrig känt, inte vuxit upp med. Det är så förväntansfullt, och samtidigt känner jag mig så avvaktande, inkräktande; och rädd. Hur ser framtiden ut?

På ett sätt vill jag omfamna alltihopa och göra dem till mina… eller göra mig till deras… och samtidigt så känns det som att kika in i någon annans privata sfär. Han hade ju mig vid sidan om sin egen verklighet, under alla år. Han gav mig ingen plats i sitt liv. Han gav mig ingen öppning, samtidigt som det ibland kändes som att han faktiskt försökte. Jag har aldrig tvivlat på hans känslor, men jag är osäker på om han tvivlade på dem. Vi vandrade aldrig vid varandras sida, så vi lärde aldrig känna varandra. På sätt och vis var det nog ett gemensamt val, både att avstå varandra; men också att sukta efter varandras uppmärksamhet.

Det är så mycket jag aldrig kommer att kunna få veta nu, och det är samtidigt så mycket som jag, heller aldrig kan berätta för honom. Nu har vi sprungit ifrån varandra, igen, i den här existensen. Kommer vi att dela öde även i nästa. På sätt och vis känns våra öden som länkade, eller så är det något jag håller fast vid, bara för att jag inte riktigt vågar släppa greppet. Jag vet inte det, men den kommande resan kommer kanske att förse mig med en del svar.

Jag har ofta sagt att man skall ta tag i saker på en gång, och inte vila på hanen. Rätt som det är så är det över. I ett enda andetag kan det vara alldeles för sent. Angående honom, tillät min fåfänga stolthet mig inte att bete mig varken rationellt eller särskilt vuxet. Det kommer jag att få leva med. Det är val som jag kommer att ha anledning att ömsom klappa mig själv på axeln över… och ömsom slå mig själv på käften för att jag inte gjorde någonting åt, medan tid ändå fanns.

Förmodligen hindrades vi båda, av våra respektive rädslor, från att sträcka ut en sökande hand. Ett ögonblick… ett andetag… och nu är det för sent.

 

Jag kommer att sakna möjligheten…

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2226

Kommentera

%d bloggare gillar detta: