Torsdag 4 februari 2010

I natt kom det ner ett par decimeter till av det där vita äcklet, som verkar roa så många??? När jag kom till jobbet höll jag knappt på att ta mig fram till huset där jag skulle jobba, för plogbilen hade plogat upp en jävla vall som blockerade hela infarten. Vallen var en dryg meter hög, en dryg meter bred och cirka 15 meter lång, så det var bara att plocka fram “skösnyffeln” och sätta igång. Cirka fyrtiofem minuter senare var jag äntligen klar. Jaja, om det inte blir för ofta så kan det faktiskt vara skönt att skotta litegrann. Tyvärr är jag lite besvärad av en ihållande värk i höger handled. Det är någon seg inflammation, eller nåt i den stilen, och den har jag dragits med ett tag nu. Jag minns att jag hade någonting liknande i vänster handled, för en del år sedan. Då värken blev så jobbig att jag inte längre kunde arbeta så knallade jag i alla fall iväg till farbror doktorn.

Hos farbror doktorn blev upplevelserna trista, minst sagt. Han sade att han tänkte ge mig en kortisonspruta i handleden, och att det sedan skulle få inflammationen att läka ut. Jag fick lägga mig i huvudstupa framåtläge på en brits. Britsen var en sådan där i ljusbrunt konstläder. Jag hade trott att det bara var att sticka in sprutan och trycka in kortisonet! Ack så jag misstog mig. Han stack in nålen och började spruta in medlet, ännu så länge enligt mina förväntningar. Sedan började han petade omkring med nålen för att kunna spruta ut medlet på fler ställen… i min starkt inflammerad handled alltså. Det gjorde så jävla ont att det svartnade för ögonen. Jag frågade vad fan han gjorde, och han sade att det skulle ta ett tag till, för att han ville träffa så mycket som möjligt med kortisonet. Jag minns att jag skrek till honom att jag fan skulle dräpa honom om han inte drog ut nålen… jag hörde ett ritschande ljud och sedan svimmade jag av smärtan.

Jag kvicknade till efter några sekunder. Handleden smärtade så jag blev svettig över hela kroppen och jag var kraftigt endorfindrogad. Jag upptäckte att jag hade slitit sönder konstlädret på britsen med min högra hand. Det var det ljudet jag hörde innan jag tuppade av. Doktorn var inte lika imponerad av detta, som jag var. Allvarligt talat så kunde jag inte brytt mig mindre om hans brits, ens om jag hade försökt. Jag var i alla fall imponerad över att jag var så jävla stark!

Dagen efter läkarbesöket hade jag ingen känsel i vänster hand. Faktum är att jag var bortdomnad från armbågen och ner till fingertopparna. Känselbortfallet satt i nästan en vecka. Jag hade en återbesökstid tre veckor senare. Under den andra och den tredje veckan började värken komma tillbaka, bara jävligt mycket värre än innan kortisonsprutan. Den värken drogs jag med i nästan två år innan den började ge sig. Jag kom i alla fall tillbaka till läkaren, på återbesökstiden, och han frågade hur det var. Jag berättade hur ont jag hade, och han sade att han kunde ge mig ytterligare en spruta. Jag svarade att jag visste vart han bodde, och så talade jag om vad jag ansåg att han skulle göra med sin kortisonspruta, och den förklaringen inbegrep ett språkbruk han förmodligen varken var bekant med eller själv talade. Andemeningen var i alla fall glasklar och budskapet gick fram. I dörröppningen, då jag var på väg därifrån, vände jag mig om och sade till honom att jag tyckte att han skulle gå tillbaka till att leka veterinär istället, för människor var nog inte riktigt det han behärskade. Han öppnade munnen för att svara, och jag såg att han härsknade till. Då drog jag igen dörren så att fönstren skakade. Jag hade fortfarande ont så in i helvete, men jag log lite av tillfredsställelse i alla fall. Jag var stolt över mitt beteende!

Om jag någonsin skall ta en sådan där rackarns kortisonspruta igen, så har jag lovat mig själv att de får söva mig innan. För ett par månader sedan träffade jag en läkare, och jag hade sökt mig dit på grund av att jag alltså har ont i höger handled den här gången. Den här gången blev jag ordentligt undersökt och sedan frågade han mig om jag var allergisk mot kortison? Jag sade att det inte var ett alternativ. Då skrev han ut Diclofenac istället. Vilken underbar flexibilitet va?

Visst är det lite skönt att se när personer är riktigt ivriga i det de gör? Tyvärr kan en övermäktig iver göra så att man lite hamnar på ändan, so to speak. Almtunas ishockeylag firade jättelika triumfer i den här genren, för någon dag sedan. Mitt under pågående match syns plötsligt Almtunas spelare, Kim Karlsson, sprattla omkring okontrollerat på isen, för att sedan krypa tillbaka mot avbytarbåset igen. Han hade glömt att ta av sig skridskoskydden, då han med kallt dödsförakt kastade sig in på isen. Han gapskrattade lite generat åt det hela, och kommentatorerna på TV tjöt av skratt. Tänk, ändå, att det finns små underbara tillfällen då vuxna tuffa ishockeyspelare blir påminda om att de egentligen fortfarande är små glada pojkar under alla stora och hårda skydd. Tyvärr kan inget skydd i världen hindra en hängiven spelare att glömma bort skydden på skridskorna. Det finns tillfällen då t.o.m. jag kan vara road av sport. Detta var ett sådant tillfälle.

Jag har blivit lite beroende av två saker, senaste året. Dels är det detta, bloggandet. Detta är en sak som “fastnat”. Jag upptäckte ganska snabbt att det kliade i fingrarna om jag inte skrev varje dag. Den andra saken jag utvecklat ett beroende till är Facebook. Jag har egentligen inte fattat vad det är som gör att jag inte kan hålla mig ifrån det stället. Andra brukar säga samma sak, att det är beroendeframkallande. Tyvärr kan det också föra med sig tråkigheter. Faktum är att det nu finns dokumenterade fall då Facebook saboterat förhållanden. I England hände det så att det var en flicka, Angelica 32, som satte sig vid datorn en dag. Hon var sambo och levde ett ordnat och tillfredsställande liv med sin “gubbe”. Av misstag råkade hon logga in på sambons Facebook-konto. Hon märkte inte först att hon loggat in på fel sida, för hon och sambon hade i princip samma personer på sin “vännerlista”.

Plötsligt startade en av deras gemensamma kvinnliga bekanta en chattkonversation med henne… fast ´den kvinnliga bekanta trodde alltså att det var Angelicas make hon chattade med. Ganska snart såg Angelica på kommentarerna att något var fuffens. Hon ställde lite allmänna frågor och svaren ledde till en insikt; att sambon förmodligen bedrog henne. Då kan kom hem från sitt arbete så frågade Angelica honom om detta, och han erkände direkt, och berättade att han haft sex med den där andra kvinnan vid två tillfällen.

Facebook är ett bra sätt att skapa nya och fördjupande relationer. Men de kan förstöra de du redan har. “ – Facebook kan lätt bli en typ av nätdejtingsajt. Personer man annars inte hade haft så intensiv kontakt med finns helt plötsligt tillgängliga på ett annat sätt. Den man var kär i för tjugo år sedan kanske är skild nu och det ena leder till det andra”, säger Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz. Enligt en Brittisk undersökning förstör Facebook vart femte förhållande. Detta kan vara värt att fundera över när man träffar någon ny romans. Kanske är det då lika bra att “tvätta” sin vännerlista, och ta bort alla “flirtisar”. Det kan bli väldigt fel, väldigt snabbt annars. Det vet i alla fall både Angelica, och hennes, nu, ex-sambo!

Nu ska jag ta och hoppa ner i ett hett bad och värma mig lite. Det är snöigt, det är kallt och jag fryser! Var rädd om dig kära läsare. Kanske vi ses på Facebook. Må dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2236

Kommentera

%d bloggare gillar detta: