«

»

Maj
13

Torsdag 13 maj 2010

De flesta verkar vara lediga i dag. Det är väl någon slags kristen helgdag, eller nåt i den stilen. Jag har inte en susning egentligen, och inte verkar jag väl bry mig så mycket heller? Jag sitter här med min sedvanliga balja kaffe, som lite lojt svalnar (kallnar) vid min sida. Jag ser ut på det höstlika vädret och ryser lite, men är i alla fall mycket nöjd och till freds; både med mig själv och livet i stort. Jag fick vakna lite långsamt i morse. Jag hade ansvaret att väcka min bättre hälft, men klockslaget för insomnandet var så pass gynnsamt att det inte blev så speciellt tröttsamt att vakna tidigt i morse. Jag har egentligen inga bekymmer med att kliva upp tidigt. Jag tycker att det är en skön stund, och speciellt stunden mellan frukost och klockslaget man måste gå, för att hinna till jobbet, är särskilt mysigt. Det är så skönt att sitta där i soffan, lite lagom morgonmysig, och gosa in i det sista, innan det är dags att stressa iväg med sina dagsgöromål.

Jag börjar arbetsjobba senare under dagen i dag, så jag hittade på lite göromål här på morgonen, mest för att ha något för händerna. Jag letade kring ett slag, och kan man tänka sig…? Jag hittade lite extra tvätt! Sådant som krupit fram ur gömmorna. Jag tror att den rymmer ibland, till samma land som de där förbannade saknade vänsterstrumporna emigrerar till, och så ibland kommer de plötsligt tillbaka igen… bara så där!!? Nåja, jag stack genast ner till källaren och bewere and behold… det fanns en ledig tvättid! Jaja, det var bara att knalla upp och hämta materialet som skulle arbetas med. Nu har maskinerna tvättat klart och jag har en tumlare som snurrar där nere. En del saker hänger på tork här uppe, för det är ju på det viset att om jag bara tvättar till mig själv så tumlar jag alltihopa. Det som inte håller för den behandlingen åker ut med hushållssoporna. Nu ansvarar jag dock för tvättningen av någon annans kläder också, och gör det efter medvetet val; och då gäller det att separera färger, temperaturer och sånt. Dessutom får ju inte allt tumlas heller. Helt obegripligt är det! Om JAG hade fått bestämma så skulle alla textilier tvättas på 60 grader och sedan tumlas… punkt slut! Om man skulle kunna göra sådana kläder… att allt skulle hålla för samma behandling… DÅ skulle vi verkligen vara på väg mot ett rättvisare samhälle!

Jag har funderat lite över det där begreppet, trygghet. Vad är trygghet? Vad är trygghet för dig? Är det samma som trygghet är för mig? Hur definierar vi begreppet egentligen? Jag är frisk, vad jag vet i alla fall. Jag har ett bra förhållande, stabila vänner och en fungerande ekonomi. Jag har arbete och jag betalar mina räkningar i tid varenda månad. Är jag då trygg? Tja, jag borde väl vara det antar jag. På vissa plan är jag otroligt trygg! Däremot finns det ett minfält där jag inte regerar; där jag inte sätter reglerna. Det är i drömlandet. Då jag sover, och drömmer, har jag ingen kontroll över skeendena.

Tidigare i mitt liv har jag levt igenom ett trauma som jag nästan inte trodde att jag skulle klara av att återhämta mig från, och med facit i handen så gjorde jag nog inte det helt heller; några bitar av mig dog i processen och jag kommer aldrig mer att bli den jag var innan det hände. Dessa händelser hade jag lika lite kontroll över, som jag har över mina drömmar, då jag sover, alltså inte alls! Minnen har etsat sig fast i mitt medvetande, och andra saker har för evigt fastnat i det undermedvetna. Jag har förträngt dem från mitt vakna medvetande, i en omedveten process, så att de inte skadar mig i mitt vakna tillstånd. Däremot behöver fragmenten bearbetas i alla fall. I detta fall sker det i omedvetna processer, och under tiden jag drömmer. Det är då hjärnans olika centra kommunicerar och skickar signaler till varandra. Då försöker hjärnan, och de omedvetna delarna av själen, att bearbeta minnen, fragment och trauman. Tyvärr finns det stora läckage i den processen, och en del av flödet går igenom samma centra som styr innehållet i drömmarnas screenplay! Det som då händer är att man förblir lika plågad i sovande tillstånd, som när man är vaken.

När man råkat ut för ett tuillräckligt stort trauma, och sorg, fungerar de som gropar längs vägen. Det är som att vandringsvägen blivit bombarderad av granateld. Det är stora äckliga gropar som man envisas med att ramla ner i. Då mängden gropar tunnar ut över tid så blir groparna färre och grundare allt eftersom. Det finns en automatik i detta; trodde jag i alla fall. Groparna är däremot lika realistiska som alltid. Okay, jag ramlar ner i groparna, mer och mer sällan, och jag kommer snabbare upp ur dem… men effekten av fallen är lika allvarliga, för när man vaknar på natten, plågad av minnen som man inte kommer ihåg, med hålögd blick och en puls på 200 slag per minut, då vet man också att skräcken man upplever i groparna verkar bli värre med tiden… så man råkar ut för detta mer och mer sällan… men det känns värre och värre då det händer.

Då dessa skov uppenbarar sig så väcker själen kroppen på natten, kanske för att skona kroppen från drömmarna, och så tar det jättelång tid att somna om igen. Då det har passerat några veckor börjar man bli lite snarstucken, orättvis och hetsig i diskussioner. Ofta felar man att koppla ihop sakerna, så att man ibland inte ens vet om varför man mår som man gör. Nu har jag dessbättre lyckats sätta fingret på vad som händer, och utvecklat strategier för det. Då jag, under en period, ramlar ner oftare i groparna så brukar jag försöka sova, eller i alla fall vila, en stund på dagen, då jag kan det. Detta för med sig att drömmarna blir lite mindre intensiva, och jag sover sen lite bättre än jag annars hade gjort. Det riktigt tråkiga i det här är att humöret är så hårt styrt av vädret. Jag är mycket stabilare då solen värmer bättre; vilket inte är fallet just nu då vädret är så här pissdåligt.

Det blir i alla fall bättre och bättre. Skoven kan hålla i sig någon månad… och ibland bara några dagar. Just nu känns det som att jag har planat ut bara. Jag är varken på väg ner eller upp just nu. Jag har i alla fall fått en resekamrat med mig på min färd nu. Hon innebär faktiskt en enorm skillnad. Jag är så oerhört glad över det.

Nu är det dags att fixa lite lunch och sedan dra ett slag till arbetsjobbet. Jag hoppas att du har betydligt bättre, och varmare, väder än jag har här just nu. Må dina fienders skägg växa inåt, och må hans/hennes färskvattenbrunnar sina!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2403

Kommentera

%d bloggare gillar detta: