«

»

Maj
14

Fredag 14 maj 2010

I dag tog jag med mig gott sällskap till själva skapelseprocessen av detta blogginlägg. Jag har “Pagans Mind” i mina hörlurar, i alla fall just nu, och det är en lisa av stora mått så här på morgonen. Inte för att behovet av en lisa är så stort, det är bara skönt i öronen att lyssna. Tänk att något så vackert kan vara så avancerat… och tänk att någonting så avancerat kan låta så vackert? Underbart, säger jag så där bara. Jag kan inte tänka mig en värld, där jag inte skulle ha musik att falla tillbaka på, musik att stärka mig med, musik att trösta mig, musik att glädja mig med, bli kåt av, tända ner till, hålla mig sällskap… laga min själ. Musik är precis så som cigaretter kan fungera för den del, att den blir det man gör den till. Den fyller det syfte man sätter den till att fylla, nästan oavsett vad det gäller.

Jag är en “sucker” för melankoli. Jag “trippar” på ledsna låtar. Jag älskar när det finns en sorg i sångarens röst, en smärta i ackorden och ett bråddjup i texterna. Då kompletterar de liksom min egen själ, och då känns det aldrig riktigt så ensamt som det annars kan göra ibland.

Förr var jag mycket ytligare. Jag hade mycket längre till mina känslor då. Men någonting hände den perioden då jag bodde så länge på lasarett. Vi var där med sjukt barn, som avled efter åtta månaders bitter kamp. Någonting hände med min själ under den resan. Någonting brast, gick sönder; och jag har inte lyckats reparera det igen; trots många försök och hundratals terapitimmar. Jag har mycket närmare till känslobanken nuför tiden, och man har sagt att det är ett bra tecken, men jag vet inte det. Det kan bli känslosamma episoder på Bolibompa till och med. Tårkanalerna kan svämma över till barnprogram, och då är det inte så kul alla gånger. Jag vet iofs personer som påstår att de aldrig gråtit, och i jämförelse är jag glad över att kunna gråta ibland, även om jag för det mesta kan hålla tillbaka.

Det finns ett socialpornografiskt program som kan vara värre än alla andra, och det är “Spårlöst”, där folk kontaktar programmet för att få hjälp att spåra upp sedan länge försvunna släktingar, syskon, mödrar, fäder och så vidare. Man får sedan följa deras sökande och till sist också vara med då de återförenas med de som hittats. Det är ibland mycket känslosamt med många tårar, både av sorg och av lycka. Det programmet har jag börjat undvika, för det finns ingen hejd på antalet tårar som kan falla, speciellt under återföreningarna. Men återigen… det måste vara värre för dem som inte kan gråta. En del gråter faktiskt aldrig, och det måste vara fruktansvärt.

Det är lite därför som mina egna låtar får ett sådant drag av melankoli över sig, för att på något sätt försöka “läcka” ut lite känslor, fast under kontrollerade former. Det är också därför jag får vissa låtar som absoluta favoriter… alltså inte för att de är trallvänliga eller medryckande eller något sådant… utan för att de har en speciell text, eller ett sorgdrag över sångaren, eller en melankolisk melodi eller en ackordsföljd som liksom “slår an” i mitt sinne. Jag tycker att musik är en av de främsta, och förnämsta, formerna för uttryck av känslor.

I dag är det en ganska perfekt dag för uttryckande av känslor. Dels lyssnar jag på lite ledsam musik just nu, jag har växlat till Evanescence – Hello, och det regnar ute. Det blir inte så mycket ledsnare än så här. Ett par idéer till någon låt, är på väg upp genom ryggmärgen och gitarren står här bredvid och blänger på mig. Den ska få sig en liten dust om ett litet tag bara. I morgon och på söndag är jag dessutom ledig från arbetsjobbet, och det innebär att jag kanske får loss lite tid att eventuellt färdigställa en ny låt… om den blivit skriven bara, vill säga! Vi får se vad som händer, för de kan vara precis lika svårplanerade som ungar. Även om man försöker föregripa naturen så kommer de liksom inte ut förrän det är dags! Att skriva en låt är ungefär samma process som att föda barn. Det kan dessutom gör lika ont när de skall “födas”, fast mentalt liksom då!

Förutom regnandet, det faktum att jag skriver blogg, tänker försöka skriva lite på en ny låt och att det också blåser ute så ska jag dessutom arbetsjobba en liten skvätt i eftermiddag. Det är bad i varmvattensbassäng som gäller för denna dag. Det skall bli fullkomligt underbart, speciellt då det fortfarande är så jävla kallt ute också. Nackdelen, egentligen den enda nackdelen, är att jag brukar kunna bli så jävla trött efter badet, när jag kommit hem från jobbet igen. Då är det alltid extra skönt att dra lite stock, speciellt i soffan framför TV’n… men den måste vara påslagen så att det finns något skval i bakgrunden att sova gott till. Då flyger tiden verkligen iväg.

Jag har hört många gånger då folk påstår att “sova” är det bästa som finns här i världen. Jag hävdar dock att det inte är riktigt så enkelt som att bara ramla ner i bingen och panikblunda i några timmar. Nej, sovandet är en svårutvecklad konst som måste följa en viss teknik, om man ska få någonting ut av den. Om man bara somnar är man ju liksom omedveten om själva sömnen. Man minns inte riktigt när man somnade. Uppvaknandet kan vara bryskt och av själva “sovandet” har man aldrig några minnen. Jag tycker att det är mycket skönare att medvetet gå ner i sömnriket, och försöka ha en tunn koppling tillbaka till vakentillståndet. Det gäller liksom att stanna kvar i halvdvalan så länge som det går, för då är man liksom medveten om att man liksom halvsover. Om man trillar av kanten, och somnar till ordentligt, så missar man ju själva känslan, och utan den känslan kan man egentligen inte säga att det är skönt att sova… för hur skulle man kunna känna det, då man uppenbarligen sov?? Halvdvalasömnen skall tränas in ordentligt. Sedan kan man ta igen en massa förlorad sömn, och fortfarande ha behållning av den tiden, för att man var upptagen med att ligga VAKEN i halvdvala och riktigt UPPLEVA hur otroligt skönt det är att sova!

Nej, nu ska jag lämna dig till att uppleva din dag! Själv tänker jag sätta mig ner med gitarren och undersöka om den har någon ny låt på lager. Må så gott, kära läsare, trots det myckna regnande. Må dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2405

Kommentera

%d bloggare gillar detta: