«

»

jul
10

Städa, städa… varje frädag!

En gång i tiden, men det börjar väl på att bli ett ganska bra tag sedan nu, var vi jägare. Vi levde i små kringströvande jägarstammar och vi överlevde på det vi lyckades döda; eller det vi stal av andra, som hade dödat det men inte var starka nog att försvara det. Eftersom vi vandrade omkring efter byten, och flyttade vårt nattläger ofta, så kunde vi inte äga så mycket saker. Det vore opraktiskt, och dessutom väldigt tungt att släpa omkring på en massa onödigt bråte.

Någon gång under evolutionen så började vi slå oss till ro. Vi började sakta förvandla vår vardag, från jagande, till en mer bofast tillvaro. Då gick vi från att ströva omkring som jägare, till att bli bofasta bönder och jordbrukare. Detta måste ha varit ett misstag! Om vi tittar på hur vi lever nu… i skokartonger! Storleken på kartongen avgörs av priset; alltså hur mycket vi har råd att betala för den. Priset styrs lite utifrån vart kartongen finns belägen. Två kartonger, av samma storlek, kan skilja oerhört mycket i pris från varandra.

Baksidan av att vara bofast är att vi plötsligt har så mycket plats att förvara saker vi inte behöver för ögonblicket. Vi har källar- och vindsförråd packade med kartonger. Där ligger t.ex. julsakerna, och så alla gamla fula gardiner vi lyckats få från moster Greta, men aldrig velat använda för att de är avskyvärda men vi kunde inte gärna säga det till henne… Vi har liksom förlorat vår förmåga att göra oss av med den bråte vi inte behöver. Detta blir ibland ett problem.

Jag gillar egentligen inte att varken hålla rent skiten runt omkring mig, städa eller tvätta. Disken funkar p.g.a. diskmaskin. Ändå är det bara att sura i det bitna gräset, ta sig själv i byxlinningen och bara sätta igång att röja med jämna mellanrum. Det är ju ganska skönt, efteråt, då man är klar. Om jag inte hade, åtminstone, den tillfredsställelsen så skulle jag nog inte orka samla kraft till att göra de där skitsysslorna. Det är, i huvudsak, två saker som fortfarande motiverar mig att ta itu med de här sakerna. Nummer ett är att det är så skönt efteråt, då man är klar. Den andra saken är att ingen annan kommer att göra det åt mig. Jag måste alltså göra det själv, för jag har inte råd med städhjälp. Själv är bäste dräng!

 

städa

…men i brist på annat så…?

 

Ändå kan städningen ha en mycket terapeutisk verkan på oss. Jag kommer ihåg, det var några år sedan nu, då jag var i ett mycket risigt skick. Jag, och dåvarande familjen, hade bott länge på lasarett med sjukt barn. Hela resan slutade med att barnet avled, ungefär 8 månader gammal. Under en lång period städade jag lägenheten, från golv till tak, minst tre gånger i veckan. Jag gick lös på stället med tandpetare och tandborste, bokstavligen! En städning kunde ta en hel dag, minst tre gånger i veckan; om jag inte hade tråkigt alltså, för då kunde jag ibland städa varenda dag. Det är förjävla trist att städa, det kan jag skriva under på… men som terapiform är det underskattat. Jag städade liksom bort sorgen och allt mentalt smolk. Lägenheten var i “mint condition” medan jag själv var ett vrak. Sakta började jag i alla fall att resa mig. En go’vän sade en dag till mig: “-Jag ser att du äntligen börjar må bättre!” Jag undrade hur hon kunde se det och hon svarade att hon såg det, därför att jag hade slutat min städmani, och börjat låta städfrekvensen anta mer naturliga intervall igen. Efter det har jag börjat hata städandet, precis lika mycket som alla andra. Däremot gör jag det så ordentligt jag kan, när jag väl städar. Om man inte gör det ordentligt kan man lika gärna låta bli!

I dag, när denna bloggpost är publicerad, kör jag igång med mitt skitsamlarrum! Det är samma rum som datorn står i. Det är ett kombinerat rum som fungerar som datorrum, kontor, slapprum och avstjälpningsstation för sådant jag inte har riktigt plats för direkt. Just nu sitter jag här och skriver, och smuttar på mitt kallnande kaffe. Jag försöker samla kraft och mod nog till att köra igång. Jag tänkte börja med att böra ut allt skit som står i vägen. Sedan skall jag ägna mig åt det som egentligen är svårast… att kasta allt skit som jag inte behöver. Dessbättre är det nog just det som säkerställer att bra resultat… om man lyckas kasta tillräckligt mycket skit alltså.

Nähä, nu börjar kaffet ta slut. Det är min cue. Dags att sätta igång. Ingenting händer av sig självt.

 

Jag önskar dig en underbar dag. Kanske du skall bevista “Big Power Meet” i Västerås? Vädret ser ut att kunna hålla i sig i alla fall. Vad du än tar dig till så hoppas jag att det skänker dig massor av tillfredsställelse i alla fall. Må dina fienders skägg växa inåt, eller, i övrigt, i helt onaturliga riktningar!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2443

Kommentera

%d bloggare gillar detta: