Vart tog framtiden vägen?

Ja, vart tog framtiden vägen egentligen? Jag kommer ihåg… tja, om det var sent 1975 eller tidigt 1976 ska jag låta vara osagt… jag hade i alla fall kommit hem med KISS Alive! En äkta vinylplatta med allt vad det innebar i fråga om skivvård och allt. De var ju ganska lätta att repa. Jag lade andaktigt på skivan… (Knaster…rasp rasp…) YOU WANTED THE BEST AND YOU GOT THE BEST… THE HOTTEST BAND I THE LAND… KISS!!! (gitarrintro och en sjujävla explosion) Underbart! Mitt musikintresse var kommet till världen genom den plattan. Fast det var egentligen två band som sopade mattan med min själ. KISS och SWEET!

Det hände någonting speciellt i själen när jag satt och lyssnade på alla låtarna. Drömmen skapades om en framtid som musikstjärna. Att jag skulle bli känd i hela världen var det aldrig något tvivel om. Jag minns att vi skulle starta ett band. Det var jag, en kille som hette Roger, och så Magnus, som bodde på samma gård. Tiden gick, drömmen försvann bland alla andra planer… Det var ju så mycket man ville bli. Polis, president och filmstjärna, parkarbetare på kommunen… ja, parallellt med musiken alltså. Egentligen var väl drömmen att imponera på brudar. Den tilltänkta publiken bestod ju av brudar… bara! Och ALLA ville ha mig! *s*

Nåja, åren gick och jag började spela med det band som jag utvecklades mest med och det var under en period som jag trivdes allra mest med att spela. Det var då livet lekte ordentligt. Jag hade träffat på en snubbe på ”Heta Linjen” och vi hade börjat snacka privat. Det hela kom sig av att vi båda spelade musik, gillade samma sorts brudar och hade likadana erfarenheter av musik… och brudar. Han bodde i Vingåker och han spelade elbas i ett Rock & Blues-band. De skulle spela på en konsert… jag tror att det var i Katrineholm. Han ringde mig samma natt och var helt förtvivlad över att deras trummis var helt gruvligt asdåligt värdelös och ungefär lika taktfast som en dåligt hackande tvåtaktsmotor; utan närminne! Han hade dessutom en bandinspelning att bevisa det hela med. Han frågade om jag kunde rycka in och rädda dem till en spelning de redan hade tagit på sig, i total ovisshet om kvaliteten på deras trummis? Jag svarade jakande på frågan. Bassisten sov ett par timmar, delade ut tidningar på morgonen och sedan störtade han iväg hit och hämtade mig. Han hade pratat med gitarristen redan direkt efter konserten och sagt att han skulle fråga mig. Vi drog till Katrineholm tidigt på morgonen och ringde på dörren till gitarristen. Bassisten sade ”Här är Stefan från Hallstahammar. Han lirar trummor!” Gitarristen svarade ”Å fan, det var snabba ryck”. Vi drog iväg och testade lite i replokalen. Tycke och magi uppstod. Gastreet Boogie Band föddes. Gitarristen kände en annan kille som också lirade gitarr. Han kom med oss litet senare, och så var leken full!

Med tanke på grabbarnas integritet avstår jag från att nämna dem vid namn. Jag kan dock intyga att de var fruktansvärt duktiga på sina respektive instrument. Det var ju ett absolut måste, att vara långhårig och gärna också ha ett ovårdat utseende. Jag tror att, i alla fall ja, klarade de kriterierna. Vi repade för fullt och till sist drog vi ut på vår första spelning. Det var på den så kallade Föreningsgården i Hallstahammar. På lördagkvällar hade de någonting som hette Midnight Café. Där rockade vi vår egentligt första konsert. Vid den första spelningen där hade vi bara en gitarrist. Han hade långt hår och alltid en massa snus under läppen.

Det var inte enkelt att försöka slå sig fram som ett band, inte ens på den tiden. Men samtidigt är det en tid jag gärna romantiserar om och som jag alltid kommer att längta tillbaka till. Det var så enkelt allihop. Om jag någonsin skulle få ett erbjudande om att vara med och återbilda bandet, om så bara för en spelning, så skulle jag nog nappa utan förbehåll. Att både lira trummor och sjunga i samma band, det var skitläckert. Det gillade jag verkligen. Nu sjunger jag i ett band utan att spela något eget instrument. Det är också skitballt men inte samma sak. Men med lite tillvänjning så kommer det också att kännas lika naturligt.

Spelningen i Hallstahammar gav mersmak och vi gjorde genast planer på att återvända dit igen. Vi kom faktiskt tillbaka en gång till; denna gång med en extra kille på gitarr. Så här i efterhand var det naturligtvis en rafflande succé. Jag har ett några bilder från tillfället. De är överlagda från diabilder.

Det var en fantastisk tid och det fanns ett ställe där vi ofta träffades. Det var på Cityfiket i Vingåker. Det låg (ligger?) precis vid järnvägen alldeles bredvid bron. Där samlades vi ofta, både före och efter, repen i lokalen. Där smidde vi alla planer. Där skrev vi texter på egna låtar och letade ackord på de ”plankor” vi körde. Bassistens X-flickvän arbetade där, så vi fick det mesta av fikabrödet till självkostnadspris… och ibland gratis. All heder till henne den rara flickan! När jag satt och letade igenom alla gamla bilder så hittade jag faktiskt en bild på mig. Det är bassisten som knäppte den inne på Cityfiket. Jag blev as-nostalgisk när jag såg den.

Så gick det några år. Jag ”växte upp”, skaffade barn och familj. Jag arbetade och tjänade pengar. Allt i livet tog sin tid och det blev ingen tid kvar till att ägna åt musiken. I alla fall inte som tidigare. Jag flyttade tillbaka till Hallstahammar efter en ganska kort tid som boende i Vingåker. Jag blev pappa och flyttade till Köping. Förhållandet sprack och jag flyttade tillbaka hem igen. Sedan passerade tiden igen och jag blev med i ett Coverband från Västerås. Det var också en tid som var förjävla skojig och jag lärde mig massor. Sedan ramlade min livskris över mig och jag hamnade på Akademiska i Uppsala med sjukt barn och allt det där. Jag har skrivit om det tidigare på en annan blogg, så jag tänker inte gå igenom den historien igen. När röken lade sig var det ingen från det bandet som ”vågade” höra av sig igen. Jag åkte till sist och hämtade hem trummorna och stuvade undan dem. Sedan dess står de och samlar damm.

Först ganska nyligen började jag tända upp den musikaliska lampan igen. Faktiskt genom en kvinnlig vän från Köping. Jag har faktiskt skrivit en låt för att hylla hennes vänskap, och den låten har faktiskt blivit spelad i radio – flera gånger. Den heter Never Again, och finns på radio P4’s programarkiv för programmet Dagens Demo. Klicka gärna på låten för att lyssna på den. Det är den värd – det är HON värd!

Efter det så har jag fått ett erbjudande om att sjunga i ett band här i Hallstahammar. Det har varit jäkligt roligt att börja med. Nu har jag bytt ut gitarrer och trummor mot en mikrofon och en tamburin. Det blir inte lika mycket att gömma sig bakom men jag kommer väl att vänja mig vid det också.

Det har gått en massa år sedan de musikaliska drömmarna först stegrades i sinnet. Ibland har jag undrat över vart alla drömmarna tog vägen… men jag har upptäckt att jag aldrig blivit äldre. Jag stannade kvar i det där första ögonblicket, för varje gång jag spelar någon av mina egna låtar… sjunger i bandet eller bara sitter och blundar och nynnar… då är jag tillbaka i de gamla drömmarna om att bli rockstjärna igen. Barnsligt och omoget kanske, men om jag inte hade några drömmar… vem skulle jag då vara? Om vi alla skulle sluta drömma… då skulle vi alla sluta leva!

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=25

2 kommentarer

    • Sandra on 21 juni, 2009 at 02:56
    • Svara

    Hej!
    Bra ställe det här jag gillar alla kloka ord=)
    Ha det bra vännen!
    *kram märta*

    • stefanblixt on 21 juni, 2009 at 03:47
    • Svara

    Tack Märta!

    Många av de kloka orden kommer ju från dig från början!

    🙂

    Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: