«

»

Okt
19

Om det där med grannar…

Det är så att jag nästan kan skrika. Jag får små yrselanfall och problem med att kunna hålla mig från att brista ut i totala känsloyttringar. Huden knottrar sig och läpparna kröker sig, ofrivilligt. Jag är nästan utmattad av all den samlade energi som går åt till att kunna visa alla dessa känslotecken utåt. Alla dessa tecken, är förresten tecken på total lycka!

Det är alltså så att jag är glad. Långt upp över öronen glad. Det är nämligen så att jag ska bli av med en person i trappuppgången. Eller ja, personen bor alltså inte i tappuppgången, utan i en lägenhet som man kommer in i, från samma trappuppgång som jag begagnar för att kunna ha access till min lägenhet.

I en byggnad, som till exempel den här, där jag bor, så händer det ibland att starka valv och bärande konstruktioner leder ljud. Ibland leder de ljud ganska bra och i vissa fall bättre i vissa riktningar. En sådan, speciellt gynnsam riktning är från den här personens lägenhet, och fram till min!

Att folk låter, har jag full förståelse för, men det måste faktiskt få finnas gränser. När man försöker göra någonting åt saken, och sedan inget händer… tja, då är det lätt hänt att man ibland gör som en fumlig tandläkare… man tappar sugen!

Jag flyttade in i den här lägenheten, den 16 december 2000. Snart tio år sedan alltså. Det var en lördag och jag och min dåvarande sambo parkerade oss i sängen, för första gången i den här lägenheten. Flytten var jobbig, den tog en hel del tid och ansträngning. Vi var ganska trötta då vi landade på rygg, typ runt klockan tre på natten.

Ungefär en tungt snarkande timma senare lät det plötsligt som att sovrumsfönstret exploderade. Det lät som att det flög glassplitter överallt, och så var också fallet… men det var inte vårt fönster som gick sönder, utan grannens fönster, en våning upp.

Det gapades och skreks och vi förstod snart att dem som kastat sönder grannens fönster var det försmådda x-et… och att grannen hade en ny man uppe i lägenheten. Det kom Securitasvakter och poliser, men stenkastaren hann undan. Helgen efter upprepades samma procedur, fast denna gång hann man man med att få fast stenaren! Vi började undra vart fan vi hade hamnat någonstans.

Detta var startskottet för ganska många stökiga år. Ideliga fester, nattetid och vilken dag i veckan som råkade stå i almanackan; det spelade ingen roll. Den åldrande grannen, med ett synnerligen tungt ungdomskomplex, festade glatt (eller kanske desperat) vidare. Nya män avlöste varandra, alla med den gemensamma egenskapen att de var extremt dryga, högljudda och ibland glada över att ha hittat en kvinna att spöa. Om inte annat så syntes det på hur frekvent Securitas och Polisen var där.

Jag skall glatt erkänna att även jag, vän av ordning, har ringt efter störningsjouren, vid ett flertal tillfällen. En kväll var grannen på väg ut, förmodligen på väg till krogen, tillsammans med en annan kvinna, även hon åldersnojig helspacklad och iförd för tajta kläder.

På väg ner för trappen ringde de på min dörr. Den andra kvinnan började drucket försöka skälla ut mig och menade att om jag hade problem med nattliga störningar, så kunde jag faktiskt själv komma upp och ringa på och säga det. 🙂

Jag fullkomligt tappade koncepten och skällde ut dem tillbaka, båda två. Jag påpekade att det aldrig någonsin, om så världen blev gul och solen gick upp i norr, skulle komma att hända att jag skulle klä på mig och ringa på hos en vuxen människa, mitt i natten, och tala om att det var dags att stänga av musiken och gå och lägga sig! Möjligtvis kunde jag omvärdera den åsikten om jag fick betalt från Securitas! Sedan drämde jag igen dörren så hårt att deras mascara förmodligen halkade av deras överspacklade ansikten.

Så där fortsatte sedan livet här. Allt gick i sin gilla gång; grannen störde och jag (och andra också naturligtvis) ringde störningsjouren. Jag fick förresten reda på, av fastighetsskötaren, att varje samtal till Securitas kostade cirka 850 spänn för den som orsakat störningen. Efter det var det bara mycket roligare att lyfta luren och ringa. Jag vet att grannen fått räkningar för säkert tjugotusen kronor över åren. Jag gissar att cirka hälften av dessa kommer från mina samtal. Ingen har kunnat förklara varför fanskapet aldrig blivit vräkt. Jag har heller aldrig förstått om det verkligen inte funnits bättre saker för henne att lägga pengarna på??

Jag levde med väldigt sjukt barn hemma, under en period. Det var under en period vintern 2001 – 2002. Klockan halv fyra på morgonen började grannen plötsligt spela, otroligt högt, “Gråt inga tårar”, av “Pippis”… fast med Thorleifs i en tappning från typ 1974 – 1975. Hon spelade så högt att tjejen i växeln på Securitas störningsjour hörde låten i telefonen. Till och med HON blev förbannad. Då securitasvakten åtgärdat störningen, och var på väg ner för trappen, så öppnade jag dörren och frågade om han kunde komma in ett slag? Jag visade honom vårt sjuka barn med alla medikamenter, syrgasslangar och apparater… allt naturligtvis i syfte att väcka hans sympatier. En timma efter att han åkt så var grannen igång igen. Jag ringde störningsjouren igen, och de ringde i sin tur till sin jourkille… som i sin tur blev så jävla förbannad att han bussade polisen på min granne! Den följande morgonen sov jag jävligt bra!

En morgon vaknade jag väldigt tidigt. Hela världen brummade och blinkade blått. Jag fattade först inte vad som kunde väsnades så infernaliskt, eller varför allting pulserade i blått. Jag klev upp och drog upp persiennerna. Utanför fönstret, typ två meter från fönsterglaset, stod en stor jävla brandbil. Jag såg på alla människor utanför, att de kollade upp en liten bit ovanför mitt fönster. Vart fan brann det?? Jag kom på att min gamla kompis, Jens, hade sina fönster högst upp på andra sidan gården. Jag ringde och väckte honom och bad honom kolla ut, åt mitt håll, och säga vart tusan det egentligen brann. Han meddelade strax att det lågade ur fönstret ovanför mitt sovrum.

Sa jag förresten att grannens ungar (tonåringar) inte heller riktigt respekterade sin omgivning, andra människor eller någonting annat heller för den delen?

Det visade sig att grannens dotter hade lekt med ljus i sängen..? Tända ljus alltså. Sedan hade hon somnat ifrån hela prylen och vaknat av att det brann i sängen, och i bakre sovrumsväggen. Det var en jävla soppa av springande brandmän, rök och annat jäkla stök. Om jag hade varit vaken, och om det hänt någon annan stans, hade det kanske varit lite spännande, men när någon försöker göra eld, typ 3 meter från där jag låg och sov, tja… då är jag inte längre lika imponerad!

Så har åren trillat på. Då jag har sett grannen, med sin mockafransjacka, allt smink, risiga hår och på tok för stora glasögon från 80-talet, sådant som jag normalt aldrig ens reflekterar över hos andra människor, så har jag helst velat kasta stenar efter henne, fast lyckats avstå från att göra. Irritation är en sak. Det blir liksom någonting annat då man upplever sig förbannad och kränkt, speciellt då det fortgått under lång tid.

En dag ser jag nu alltså plötsligt att de verkar hålla på att flytta härifrån..!?? Man kan kanske tycka att det skulle vara som ett slags antiklimax; att striden plötsligt är över utan att någon vann, men inte då. Jag jublar högt här hemma. Jag hoppas verkligen att de flyttar till ett hus, långt ute på landet, där ingen behöver bli störd… fast nä… jag hoppas att hon själv får grannar som beter sig mot henne, så som hon själv betett sig mot andra. Det önskar jag henne, och hennes barn, av hela mitt jävla hjärta! Jag hoppas att de får igen riktigt ordentligt. Man brukar säga att elakhet är en bumerang, och att den alltid kommer tillbaka, men inte alltid från det håll man själv kastat den åt. Jag hoppas förresten att de alla får varsin bumerang i skallen också; om jag nu ändå är igång och önskar mig saker.

Nu är det ju faktiskt inte på det viset att jag bara stillasittande har lidit genom åren, med bara telefonnumret till störningsjouren till hjälp. Jag har, och det har andra också, sagt till henne om hennes jävla festande på nätterna. Både jag och andra har sagt till henne att sänka sin jävla skitstereo nattetid… men inte fan har det hjälpt inte!

Nu hoppas jag verkligen att de bara flyttar under djup tystnad, utan värdighet och att jag aldrig mer skall behöva se, eller höra, dem igen! Jag hoppas det både för min egen skull, såväl som för den allmänna trevnaden för alla andra som bor här också!

Hur har ni det med era grannar förresten?

 

/Stefan, som jublar, visslar och sjunger igen!

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2707

2 kommentarer

  1. Snigel säger:

    Vilken rysarhistoria du berättar! 🙁 Tur hon flyttar, så du – och de andra i huset – får lugn och ro.

    Själv bor jag i villa, så det ska mycket till innan man stör grannarna. Mina juniorer har väl fört lite oväsen någon gång då och då under tonåren, men ingen har klagat. Själv gör jag inte mycket väsen av mig. 😉

    1. tankegrytan.se säger:

      Lyllos du, som inte har några grannar på samma sätt som jag har upplevt det. 🙂

Kommentera

%d bloggare gillar detta: