«

»

Nov
22

Höst = Dödskamp

Så går det vidare mot mörkare tider igen. Det blir mörkare för var dag som passerar. Det är en hel månad kvar till det mörkaste dygnet på året, och det känns som att det är olidligt långt dit. Vissa dagar är det mörkare än andra dagar. Det handlar kanske mer om min livssorg än någonting annat. Det är som att hela tiden gå omkring med en stor svart skugga i huvudet, och vissa dagar lyckas den tyvärr skyla över vissa saker som är viktiga för mig i mitt liv. Skuggan påverkar mitt humör och den gör mig snäsig, med kort stubin och hetsigt humör… tyvärr.

Det är ju knappast så att jag går omkring och önskar mig ett mörkt sinnelag, inte ens när jag är låg. Jag önskar att jag kunde sprudla hela tiden, men det fungerar tyvärr inte riktigt så. Hur som helst försöker jag hålla mig uppe så gott det går, för jag vet att det går över. Efter regn kommer solskenet, för så fungerar det. Jag vet inte hur jag annars skulle få mitt liv att fungera.

Eftersom att det är saker som är svåra att tala om så förblir många delar oförklarade, även här med ett stort “tyvärr”. När man är mörk, och själen skaver, så är det inte riktigt en diskussion man är ute efter. Höstarna är värst. Det var aldrig så förr… men det har ändrat sig. Varför, det vet jag inte. Kanske är det för att naturens liv sakta sugs ut ur allt levande… som ett dödsförlopp som är utdraget och skrämmande.

Tänk dig själv att se ett dödsförlopp inför dina ögon. Tänk dig att det är i färg, med lukter och ljud. Saker går snabbt och du har inte tid att reflektera över det som händer; du hinner bara uppleva det… hårt kallt, brutalt och snabbt. Sedan är allt över.

Hösten och den efterföljande vintern är som ett dödaförlopp med det efterföljande vacuum som brukar följa efteråt. Skillnaden är att det går långsamt och man hinner med att reflektera, jämföra och inse alla konsekvenser. Paralleller till ens egna innersta känslor gör att det gör ont genom skalet; bubblan där man lever inuti.

När allt detta utspelar sig i huvudet, och i drömmarna… då står man lite utan försvar och vet inte hur man skall göra… eller rättare sagt… JAG vet inte hur jag skall göra för att förbli någorlunda normal och någorlunda i normal kontakt med verkligheten omkring mig… verkligheten som inte har samma minnen som jag själv.

Men det går, som sagt i perioder. Tidslängden på dessa perioder är alltid olika och följer inget fast mönster. Allt jag vill är att det skall blåsa över så snabbt som möjligt, för jag har inget riktigt försvar när jag ramlar ner i det svarta hålet. Det enda jag kan göra är att försöka göra avbön och borsta av mig allt smuts och sedan försöka gå vidare igen. Problemet med avbön är bara att det ibland känns som en ursäkt för att jag verkar må dåligt.

Med allt detta sagt… är det så konstigt att jag ogillar den mörka hösten och vintern? En gammal idé från förr kryper upp i huvudet ibland… det skulle kanske vara en bra pryl att utforska det där med ljusterapi?? Det handlar ju ändå om att mota mörkret i grind, eller?

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2723

Kommentera

%d bloggare gillar detta: