«

»

jan
11

Härliga morgonstund…

Så är alltså alla besynnerliga helger över. Det kan iofs vara skönt för många att få vara hemma och lite lediga. Men detta gäller ju inte för alla. Ta till exempel vården, i alla dess olika skepnader. Där är man aldrig ledig på sådana premisser, som att det är någon särskild helg eller så. Där har man bara olika mycket betalt för skillnaden mellan vardag, helgdag, storhelg, jourtid, natt eller övertid. I det stora hela är det egentligen inte så stor skillnad mellan olika lönekuvert heller för den delen. I princip jämnar det ut sig hela tiden, oavsett hur man har jobbat eller inte. Det enda som händer är att man känner att man offrar en massa dyrbar tid, som man får väldigt litet betalt för.

Nu, efter helgerna, kommer vi fram till det som brukar kallas för “ox-veckor”. Det är många obrutna femdagarsveckor i rad, utan lediga dagar i veckorna. Eftersom att jag arbetar utifrån ett rullande schema så gör det mig inget, vad de än kallar de kommande veckorna. Jag jobbar lika, oavsett. Det bästa med den kommande perioden är att alla bussarna går som de ska!

Trots dåliga arbetsförhållanden och låg lön så trivs jag med det jag sysselsätter mig med inom vårdsektorn. Till skillnad från de som arbetar med olika former av maskiner, digitala eller mekaniska, så känner jag alltid att mitt arbete gör en bestämd skillnad; antingen för den jag jobbar med, eller dennes anhöriga. Man har alltid så mycket tillbaka!

Jag har tidigare haft helt andra arbeten och, bland annat, suttit och skakat i lastmaskin. Ett trevligt arbete med en synnerligen god lön. När jag sedan hamnade i vården, då med sjukt barn, så insåg jag att jag faktiskt ville att mitt eget arbete skulle betyda något mer för någon; annat än att jag bara genererade vinst åt något företag alltså.

 

KastaSigUt

 

Jag tog steget till sist. Jag blundade och kasta mig ut från trygghetens klippavsats. Det var några år sedan nu, men jag minns det som det vore i går. Jag gick från ett arbete… rakt ut i arbetslösheten. Jag hamnade med sjukt barn i vårdapparaten. Jag var plötsligt 100% behövd, som förälder. Det fanns inte tid att kombinera det med ett arbete. Jag sade upp mig. Det var bland det otäckaste jag gjort… samtidigt var det det bästa jag gjort; tveklöst. Jag tumlade runt ett tag, som ett löv, fångat i en storm. Sedan landade jag på fötterna. Jag har lyckats behålla det fotfästet i sju år nu! Jag tumlade runt i tre år, utan fotfäste. Det var läskigt och jobbigt, men samtidigt så lärorikt; i alla fall nu när jag ser tillbaka på allt som hände. På något vis tror jag att de flesta av oss hamnar på fötter, förr eller senare. I alla fall vet jag att jag gjorde det.

Det här är en av de saker jag gillar med sådana här morgnar. Jag blir ofta lite fundersam och tankfull. Jag gillar att sitta och filosofera litegrann; i alla fall så länge summorna blir bra.

Det ser ut att vara en blandad och varierad dag, där ute.. Tidigare var det en obruten blå himmel, djupblå i gryningens förtrupp. Nu har det blivit ljusare, och samtidigt disigare för att till sist bli molnigt igen. Vårlöftet hänger dock kvar.

Nu är det dags att ta hand om resten av den här dagen. Var rädd om Dig och Må Dina fienders skägg växa inåt!

 

/Stefan

 

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2810

Kommentera

%d bloggare gillar detta: