«

»

mar
17

Om att gå vidare

Många har gjort det tidigare. Många gör det just nu. Många kommer att göra det sen. Det är som ett “måste”! En del kommer vidare. Andra fastnar kvar i halvdvalan. Alltid kommer detta “måste”, då man är som svagast, mest skadad. Det kommer då man helst vill krypa ner, och in, under en sten och bara få försvinna. Man måste… gå vidare.

Man tror att man inte har någon motivation kvar, ingen lust, ingen ork, ingen kraft. Meningslösheten breder ut sig och det känns som att ingen skulle fälla en enda tår ifall man bara plånades ut och försvann.

Det känns helt okay att tillbringa sina dagar med cigaretter och en kall, alltid en kall, mugg beskt kaffe framför sig… medan man håglöst sitter och stirrar in i fjärran. Det är som att USB-kabeln till hjärnan kopplats ur. Kontakten mellan hjärnans synapser och den yttre världen är bara ett minne blott.

Vägen till detta sinnestillstånd är ibland mycket kort och snabb. I ett ögonblicks isande förlamning kan man redan vara där. Vägen tillbaka ligger dold eftersom att man kan tro att någon bara sträckt sig fram och släckt solen. Allt har svärtats ner. Vägen tillbaka är dessutom mycket lång, i alla fall i de allra flesta fall.

Ingenting lockar längre. Av allting det som tidigare var både roligt och förlösande… finns intet kvar. Om man inte vill tvätta och byta i sängen hela tiden så skulle man knappt stiga upp, ens för att göra det nödvändigaste på toaletten.

Svart

Livet blev djupaste svart.

 

Hur kan man hamna i detta livlösa liv? Tja, själv hamnade jag i meningslösheten då min yngsta son, Benjamin, dog. Han kom till denna värld… ytterst oförberedd. Han prematurföddes i vecka 24 och blygades med en vikt på endast 590 gram. Hela hans korta liv kantades av en massa vårdtekniska olyckor och diverse sjukdomar.

Andra sätt att hamna i samma situation kan bero på olika former av bruk, som omärkligt börjat bli ett missbruk. Det kan handla om alkohol, mediciner av olika slag och olika former av psykiska tillstånd. Det kan också bero på smärttillstånd och en hel del andra orsaker.

Fy fan, ni skulle ha sett mig under Benjamins åtta månader, innan han gick bort. Då var kämparglöden het och allt flammade av ambitioner. Det spelade ingen roll vad som hände; vi skulle klara av det och ingenting skulle få besegra oss.

En natt… mellan den tredje och den fjärde februari 2002… vid blott 8 månaders ålder… då sket sig alltihopa! Efter en kaotisk kväll satt Benjamin i sin mors famn… och jag såg in i hans ögon när han drog sitt allra sista andetag i detta jordeliv. Efter detta enda sista andetag var ingenting mer som jag var van vid. Alla förutsättningar för allt i mitt liv var plötsligt förändrade! Någon sträckte sig fram och släckte solen! Livet blev djupaste svart.

Då man befinner sig under sådana omständigheter handlar det om att bara sjunka in i sig själv och försöka lida igenom varenda liten känsla, om och om och om och om igen. Lidande-mani förekommer, då man har svårt att släppa lidandet och nästan ältar ihjäl sig. Ändå är det så att det enda som hjälper är att lida så mycket man bara förmår, för detta får nämligen känslorna att börja tappa kraft och intensitet. Man liksom vattnar ur känslorna när man ältar dem.

Det gäller också att, trots den absurda situationen, försöka se till att må så bra som man över huvud taget kan. Man ska absolut inte skämmas ifall man nödgas vända sig till psykiatrin i det här läget. Det kan ibland vara den enda möjligheten som står till buds, att få prata med någon som faktiskt lyder under tystnadsplikt. Man måste få prata av sig och man måste få älta… mycket och ofta. Med tiden kan man märka att ens egen inställning till olika saker börjar svikta, mjuka till sig. En dag upptäcker man att allting inte längre är svart, utan lite mer grått. Man är på väg ut ur mörkret.

Grått

…utan lite mer grått.

 

På väg ut ur mörkret kan man nästan bli manisk åt det andra hållet. Nu gäller det att man måste försöka fylla sin dag med meningsfullhet, eller i alla fall något som kan ockupera tankarna så mycket som möjligt. På något märkligt sätt så kan hjärnan liksom börja laga den trasiga själen på egen hand. Bara man låter den få arbeta i fred, lite ostört så där. Mitt sätt var att städa lägenheten typ två tre gånger i veckan, minst. Alltid med tandborste och massor av olika kemikalieprodukter.

Efter detta gällde det att börja försöka bygga ihop den trasiga själen igen. Då alla bitarna var mer eller mindre rengjorda och avdammade igen så måste sakerna börja fogas samman till en mer överskådlig bild. Hur detta går till är oerhört svårt att redogöra för eftersom att alla fungerar olika. Jag fick en alldeles underbar kurator till hjälp. Efter ett par hundra timmars samtal med henne så lyckades jag hissa helt nya segel på mitt skepp! De helt nya seglen var av en helt annan färg än tidigare!

Vit

Jag hissade helt nya, vita, segel på mitt skepp

På något märkligt vis har jag lyckats komma igenom hela den där otäcka resan. Bitterheten har varit stor och ibland t.o.m. förlamande. Varför just jag??, har jag ofta frågat, tillsammans med nästa fråga om varför det just drabbade Benjamin. Känslorna om vem som egentligen var offer växlar. Ibland var det mer synd om honom. Andra gånger var det för min egen del jag kunde känna bitterhet.

Man kan naturligtvis inte gå igenom den här resan utan att komma ut på andra sidan som en förändrad person. En sak jag kan nämna är att jag blivit förjäkla blödig. Jag kan sitta och gråta till Bolibompa och andra program. Handlar det om känslor, eller om någon gråter i TV… tja, då tar jag också till lipen ibland. Kuratorn frågade om jag skulle föredragit att istället ha blivit känslostörd och känslohård… känslokall? Svaret torde vara var man givet. Naturligtvis är jag stolt över att jag känner igen, även om jag kanske skulle vilja ha en volymkontroll till känslohögtalaren ibland.

Jag minns inte när det hände, men jag kommer till fullo ihåg situationen. Jag trodde att mina känslor hade frusit till is och dött. Jag hade inte fällt en tår på över ett år då. Jag låg på soffan och lyssnade på ett radioprogram om prematurfödslar, och alla eventuella komplikationer. Plötsligt, en mamma pratade om sitt älskade multihandikappade barn, upptäckte jag att tårarna rann från mina ögon. Stora krokodiltårar formligen flödade ner över mina kinder. Jag grät och grät tills jag började befara att någonting hade hakat upp sig. Resten av den dagen var jag som ett inflammerat öppet värkande känslokaotiskt jättestort sår.

Ett par dagar senare träffade jag min kurator för sista gången. När jag berättade om min totala gråtattack så log hon med hela sitt väsen och sade att jag äntligen var på väg tillbaka in i matchen igen. Hon var övertygad om att vi inte behövde fortsätta våra sessioner längre. Efter ett och ett halvt år var jag plötsligt på väg framåt igen. Hon hade förresten rätt. Jag har lyckats hålla mig på mina egna ben sedan dess.

Någon vecka senare låg jag och vilade på soffan. Det hade blivit vår och jag hade balkongdörren öppen. Jag låg lite som i en dvala och kunde först inte riktigt identifiera vad det var för envist ljud jag hörde utifrån. När jag steg upp, och gick ut på balkongen, insåg jag att det var fåglar jag hörde. Vårfåglar!

Vårfåglar

Vårfåglar

 

Jag valde att se detta tecken som en uppmaning att börja röra mig framåt igen. Jag skrev in mig på en 16-veckors introduktionskurs på en folkhögskola. Nästa terminsstart påbörjade jag arbetet med att läsa in 3-årigt allmängymnasium, på 40 veckor. Detta var den verkliga terapin. Efter 40 veckors slit var jag färdig att börja arbeta igen. Efter dryga tre års arbetslöshet steg jag in till personalchefen för kommunens personliga assistenter. 4 dagar senare började jag arbeta igen!

Vad jag vill säga med denna berättelse är att det alltid finns vägar tillbaka. Jag drabbades av en mycket svart period i mitt liv, men jag vet samtidigt att andra drabbas både mildare och värre.

Man får aldrig välja vilka livsläxor som kommer att drabba oss under vår vandring i detta jordeliv, men vi väljer alltid själva vad vi kan lära oss av det vi drabbats av.

Jag steg in i den mörka tunneln en gång för länge sedan. När jag sedan kom ut ur den ljusa delen var jag i grunden förändrad. Jag har fortfarande ingen full översikt över vem jag egentligen har blivit. Jag håller nämligen fortfarande på med att lära känna mig själv, och det är mycket spännande.

Nu då..? Är mitt liv svart, vitt eller grått nu? Är jag fortfarande ledsen eller är jag glad?

Mitt liv är en blandning av alla nyanser igen. Jag är glad för det mesta och ledsen ibland. Jag tillåter mig själv mycket mer nu än tidigare och jag har slutat ursäkta mig. Alla andra är ju som de är… och då väljer jag att vara som JAG är! Enkelt!

Om du är ute på någon liknande resa, som jag gjort, så önskar jag dig lycka till. Det finns alltid ljus i slutet av tunneln, och det behöver inte vara ett framrusande tåg du möter. Tag det lugnt och andas. Framför allt… glöm inte att leva! Din tid är nu, inte i går och heller inte i morgon. Det finns bara… NU! Glöm aldrig det!

/Stefan, som lever igen!

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2971

2 kommentarer

  1. Frida säger:

    Ville bara låta dig veta hur berörd jag blev av din historia. Jag har en son som är 2,5 år och jag kan inte ens tänka på hur jag skulle klara av att gå vidare utan honom om nåt skulle hända.
    Det är härligt med folk som vill dela med sig av sina erfarenheter och visa andra att det går att gå vidare…..

    1. tankegrytan.se säger:

      Tack, Frida, för de fina orden.

      Jo, jag har, som också många andra, gjort en sjuhelsikes resa. Jag delar gärna med mig av erfarenheter och jag tar gärna till mig andras. Det är en otäck verklighet, där ute… och vi måste alla stötta varandra.

      I mitt fall har hela prylen också handlat om att göra någonting vettigt av det hela. Annars har ju Benjamins lidande varit meningslöst. Så samtidigt som jag inte skulle önska någon att göra dessa dyrköpta erfarenheter… så skulle jag heller inte vilja vara utan samma erfarenheter. Det är ju ändå summan av alla händelser, och alla mina val, som gjort mig till den jag är i dag.

      Tack Frida, och var rädd om dig och sonen.

      Kram
      Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: