«

»

mar
21

Missiler, vår, Lady Gaga och vänner!

Ja, så regnar bomber och missiler över Libyen. Vad annat var egentligen att vänta. Jag menar, det är ju ändå en koalition med Världens Superpolis USA i spetsen. Mer skjutglada människor än så, det får man nästan leta efter. På något vis så verkar man försöka få det hela att lika början av en demokratiseringsprocess, men det ser faktiskt lite för orkestrerat ut. USA har ju sina oljeintressen i regionen och Khadaffi ville väl kanske inte riktigt gå i deras ledband… eller vad vet jag! Nu har skjutföreställningen i alla fall börjat och med historien i backspegeln så har det förmodligen skitit sig för Libyerna nu. Jag menar… varför ska USA backa nu? De KAN ju ha rätt! Eller kan det vara på ett annat vis?

Samtidigt som detta helvete utspelar sig så verkar den svenska våren i alla fall ha anlänt här hemma. Äntligen, utbrister jag med ett saligt ansiktsuttryck av pur lycka. Den är kanske något tidig, men med tanke på att vintern startade en hel månad tidigare än den förra, så upplevs det som att den nästan är sen. Ur led är årstiderna, vad det nu beror på. Med tanke på hur sanslöst kallt det har vart under vintern så undrar man ju faktiskt litegrann över vart den där globala uppvärmningen egentligen tog vägen?? För om en global uppvärmning innebär att vi kommer att få ett kallare klimat här… tja, då är uppvärmningen regional, inte global. Så det så!

Stackars Lady Gaga. Hon har haft det stora besväret att behöva göra en kemisk hårklippning, vad fan det nu är. Detta på grund av att hennes hår höll på att falla av. Det är de ständiga färgningarna, eller är det blekningar det heter, för att dölja det faktum att hon egentligen är brunett, inte blondin. Nu har hon dessutom börjat ge skönhetstips till sina fans, vilket jag verkligen hoppas att de ignorerar. Jag menar… har du sett hur fan hon ser ut?? Hon liknar ju en blandning mellan Ziggy Stardust och något den hungriga katten släpat ner från rymden. Jag är inte imponerad i alla fall.

De senaste tiden… cirka två och ett halvt år bakåt ungefär, har det hänt mycket runt omkring mig. Bekantskapskretsen har minskat och ökat, lite om vartannat. Nån gammal vän har försvunnit, tillsammans med nästan trettio år investerade i vänskapen. Faktiskt så har någon gammal vän också skramlat rakt in i mitt liv igen, efter att ha varit frånvarande mycket länge. Sedan måste man ju naturligtvis erkänna existensen av de vänner som förblivit lika trogna som alltid. Jag älskar er!

Det är ganska märkligt, tycker jag i alla fall, hur mycket, eller lite, som krävs för att rasera en vänskap. Det hänger på vem det är, vad man sagt eller inte sagt, gjort eller inte gjort. Det kan bygga på missförstånd och en mängd andra olika saker. Det hemskaste någon kan utsätta en annan människa för, i alla fall enligt mig och en del andra, är “The Silent treatment” á la “Han-vet-vad-han-har-gjort”… Alltså att man drar, men utan att visa personen respekt, genom att i alla fall berätta varför.

Sedan tillkommer faktiskt det faktum att om förtroendet är brutet, då kan det nästan inte byggas upp igen. Egentligen kanske man aldrig ens borde bry sig om att försöka återbygga det som en gång blivit rivet. Man är ända inte på samma plats i livet som man en gång var, då vänskapen först etablerades.  Hårda ord kan också ha fällts och då hamnar det automatiskt under den regel som heter "”Tala-i-vrede-och-du-kommer-att-säga-det-bästa-du-någonsin-får-ångra-regeln!” Sedan kan man inte ta det tillbaka.

Hur ska man själv då ställa sig till allt detta? Tja, enligt mig själv skall man alltid ställa sig bredvid sig själv, på sin egen sida. Man ska aldrig ta skit från någon, oavsett vad det gäller. Så länge man själv anser sig ha rent mjöl i påsen så behöver man inte kröka rygg för någon. Man skall alltid ställa upp för sina vänner, så länge man inte gör det på ett självoffrande sätt. Om någon ändå vill bryta sig från vänskapen, tja då ifrågasätter jag inte någons beslut att göra så. Om personen inte tål mig längre så kan jag förmodligen inte göra någonting åt den saken i alla fall, i och med att jag alltid försöker att vara mig själv och inte någon annan. Och dessutom, om vänskapen inte var värd mer än att den kunde offras så lättvindigt, tja då var den kanske inte så mycket värd till att börja med heller. Jag krusar inte någon!

Om en vänskap, eller ett förtroende, en gång rasat samman kan man heller inte bara återbygga detta och tro att man står kvar där man liksom var. Förmodligen måste det rinna en hel del vatten under broarna först, så att man inte försöker bygga en ny vänskap inom ramarna för den gamla vänskapen… eller försöker återbygga en gammal vänskap inom helt nya ramar; för det fungerar sällan bra!

Sedan är det ju faktiskt också på det viset att en vänskap inte alltid består prövningarna från tidens tand. Alla människor förändras över tid, och ibland förändras vänner åt varsitt håll. Det är inte mycket man kan göra åt den saken. Jag har gamla vänner som jag inte umgåtts med på flera flera år. Vi gled ifrån varandra… men jag skulle inte vilja ha varit utan den tid vi ändå hade tillsammans. Även de gamla vännerna har ju påverkat mig under hela den tid den vänskapen bestod och var aktiv. De gamla vännerna är också ovärderliga, trots att vi inte längre umgås.

En sak kan man i alla fall lätt konstatera, och det är att man förmodligen inte skulle vara ens hälften av den människa man är i dag, om det inte vore för alla vänner, gamla som nya!

/Stefan, bara så att ni vet!

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2973

5 kommentarer

  1. Zemla säger:

    Mycket viktig tanke det där om vänskap, den kan inte utstå allt, händer det något så behövs vänskapen byggas upp på ett annat sätt. O framförallt, man behöver inte fortsätta vara vänner med alla, genom alla tider. Man förändras, ibland åt olika håll. Faktum är att världen inte rasar samman för det, det här helt okej iaf! 😀

    1. tankegrytan.se säger:

      Precis min tanke, Zemla. Jag vet ju att du har dina egna erfarenheter på det området, och du har själv fått utstå en del. Det gör ont när vänskapsbanden brister, men som vi pratat om tidigare… man kommer över sånt också. Man lagar sitt liv och så ramlar det in nya personer innanför de där vänskapsramarna.

      Kram
      Stefan

  2. Snigel säger:

    Det är ju så med vänner, att man inte alltid utvecklas åt samma håll eller i samma takt. Jag har en vän eller två som jag träffar ungefär vart femte år, och det känns som om vi aldrig varit ifrån varandra!

    Andra vänner har gått vidare i sina liv, precis som jag, och då vi inte har något annat än t ex att vi gått i samma klass gemensamt så är det inte lönt hålla den vänskapen vid liv. H*n är någon jag kände i ett tidigare liv, brukar jag säga.

    Vi har haft en klassträff, efter 20 år, men det räcker med en… Det blev ingen efter 30 år (är det så länge sedan jag gick ut skolan? 😉 ) men jag hade inte gått ändå. Jag är inte samma person som jag var då, och inte så många av de andra heller, skulle jag tro.

    Hoppas du får en fin vår! Här är det takdropp idag!

    1. tankegrytan.se säger:

      Det märkliga är att många bryggar över de praktiska problemen med att bygga, eller återbygga, sina vänskaper. De blir vänner på Facebook istället och så lever de stora delar av sina liv där istället. Man undrar vad som kommer hända i samhället, ifall strömmen skulle försvinna under en längre tid? Jösses vad många som skulle bli ensamma i sånna fall.

      Kram
      Stefan

      1. Snigel säger:

        Vad som är viktigt att komma ihåg är att FB inte är den ”riktiga” världen. Jag kan vara hur tuff/ söt/ glad/ sur/ slängd-i-käften som helst på FB utan att vara det ”på riktigt”. För att inte tala om hur många vänner jag kan skaffa mig…

        Just det där med antal vänner på FB förvånar mig. Är det status att ha hundratals vänner där? När jag började så poppade det upp mängder av vänförfrågningar som jag ratade, då de flesta var sådana jag möjligen säger ”hej” åt om vi möts på stan. Det må vara att jag känner igen dem men vi är inte vänner bara för det.

        Lite motsägelsefullt, då jag faktiskt har en gammal (f d väldigt nära) vän på FB, som jag sällan träffar IRL. Vi har gått åt skilda håll, och har i nuläget motsatta uppfattningar om de flesta saker, men jag tycker det är intressant att läsa det h*n skriver även om jag inte förstår ”tänket” bakom. Själva skrivandet har inte blivit sämre, även om vänskapen runnit ut i sanden.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: