«

»

Apr
06

Äntligen lite vår!

Äntligen lite vår! ÄNTLIGEN! Vintern har varit så väldigt lång, kall och snöfylld. Äntligen är väntan i alla fall över. Nu är snön strax borta, och med den minnet över hur förbannat kallt det har varit, den här vintern också. Jag vet att jag brukar klaga över den där jävla årstiden, men det är min blogg! Jag skriver vad jag vill. Och om jag ändå har suttit här, fastfrusen, så tar jag mig tid, och min samhälleliga rättighet, att KLAGA! Så det så!

Nu när vi håller på att byta årstid så brukar det, bland annat, vara omplantering av alla inomhuskrukväxter hos många. Jag sket i det, den förra våren. Den här gången har jag tagit tag i det hela och gjort av med nästan sjuttiofem liter jord och tio liter lecakulor.

Tussilago

Över huvud taget är det mycket som skall fixas när solen gjuter ny kraft i oss. Även som lyckligt boende i vanlig lägenhet får man mycket att syssla med under våren. Det skall städas och blommor skall planteras om. Vintergarderoben skall stuvas ner i mörkret, för tryggt förvar till nästa naturkatastrof (vinter). Städandet har dock tagit sig lite mer moderna uttryck också. Detta kommer i spåren efter moderniseringshysterin.

Numer är det inte bara lägenheten eller huset som skall städas… Jag har även passat på att städa lite i min s.k. vännerlista på Facebook.

Visst är det lite märkligt, detta med den så kallade “vännerlistan”? Före Facebook brukade man säga att man gjorde en distinkt skillnad mellan bekanta, kompisar och vänner. Man hade flera bekanta och kompisar… men oftast ganska få vänner. Detta är inte längre praxis. Inte bland de datorburna människorna i alla fall.

Bilburen ungdom kallades ju för Raggare förr. Då måste ju de datorburna ungdomarna, som får sina liv satta på paus på grund av datoranvändandet, kallas för Laggare!

Nu för tiden ser man ibland att vissa Facebookanvändare kan ha “vännerlistor” bestående av flera hundra människor. Ibland flera tusen, faktiskt. Jag vet inte… borde man inte ha en “Bekanta-lista”, en “Kompis-lista” OCH en “Vänner-lista” på Facebook? På så sätt skulle inte folk behöva leva i dimman, med föreställningen att de har flera hundra (eller tusen) vänner. Inte många har så många vänner och för de flesta av oss så lyckas vi bara skapa riktig vänskap med ett litet fåtal personer, under hela vår levnad.

FB-logo

Jag har då, som sagt, rensat lite bland den så kallade vännerlistan. Faktiskt blev det en hel del personer som blev bortstädade, och om jag lyckats ta bort någon av misstag så är det bara att skrika till, så skall jag genast rätta mitt misstag.

De som städats bort är, i all huvudsak, sådana personer som jag har lagt till, eller som lagt till mig, och som jag sedan aldrig växlat ett ord med. Däremot kan jag prata ganska länge med en del av dem om jag träffar dem ute… det är liksom en ganska stor skillnad mellan ett interagerande “in real life”, jämfört med att sedan ha dem på sin Facebookvännerlista. Jag rör mig bland folk som jag aldrig haft på någon lista på Facebook, och jag har folk på listan som jag aldrig träffat i det levande livet. Tyvärr verkar en stor vännerlista ha blivit synonymt med hög social status. Varför det är så, det har jag ingen aning om. Socialskryt kanske?

Städa

Det händer andra saker i livet också, förutom Facebook alltså. Gamla vänner ramlar ibland in i ens liv. Lika snabbt kan de också försvinna. Det blir liksom så jävla svårt att veta om, eller hur mycket, man kan lita på folks diskretion och känsla för fair play. Umgängeskretsen är ju sällan homogen och man kan sällan umgås med alla vänner samtidigt, för alla går inte ihop med varandra. Några väl valda ord, i förtroende, sprids ibland så snabbt till fel öron… och så raseras ett förtroende, ibland i fler riktningar samtidigt. Tyvärr!

Bruten-Vänskap

När sådant händer så blir det ibland nödvändigt att gå loss med osthyveln på “vännerlistan”, en gång extra… fast alltid med lite sorg. Men det gäller ju att “se om sitt eget hus”, på något sätt. Det som gör ont, och som plågar oss, behöver man faktiskt göra någonting åt. Jag har varit inne på den här tanken tidigare… Kanske det är så att gamla vänskaper skall få förbli “gamla vänskaper”. Om vänskapen bombat, eller runnit ut i sanden, så kanske man bara skall gå vidare med sitt liv; låta det begravda få fortsätta att vara nedgrävt? Jag vet inte. Det beror lite på vem det gäller. Med en del kan man faktiskt reparera de rasade broarna… och med andra är det liksom kört. Man vet inte sånt på förhand, ledsamt nog.

Ibland gör man felbedömningar när man försöker återstarta en raserad vänskap. Jag åkte på en liten käftsmäll väldigt nyligen… och jag vet andra som erfarit samma behandling, fast i andra sammanhang och vid andra tillfällen, och från andra personer; men med samma resultat… det blev en vänskap som kokade torrt och slog eld, för att sedan självförintas.

Det enda som får oss att våndas och må dåligt, är vår förbannade sentimentalitet. Utan den skulle det gå fan så mycket enklare att skiljas från de gamla spökena, rent mentalt alltså. För de som försvunnit längs vägen, blir ofta sörjda i en livstid; man saknar dem… alltid! Tänk om man kunde välja bort sentimentaliteten i sådana fall?

Men… det finns andra fall, då sentimentaliteten kan tjäna oss och våra vän-ambitioner. Det är när det handlar om “de gamla vännerna”… de som finns kvar! Då skapar sentimentaliteten historia! Det är då livet plötsligt känns så enormt stort och vördnadsbjudande.

Friendship

Med dessa ord vill jag rikta en hyllning till alla mina vänner. Både de som försvunnit längs vägen, ni som kommer att vara saknade tills livet slocknar, och de som aktivt finns i mitt liv just nu. Jag älskar er alla… och jag älskar er alla på lite olika sätt. En sak kommer alltid att vara säkert…

“-…utan er skulle jag aldrig blivit någon. Utan er vore jag ingen!”

Äntligen börjar det komma lite värme igen!

/Stefan, som älskar våren…

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=2989

Kommentera

%d bloggare gillar detta: