«

»

apr
26

Funderingar as usual!

När man, så som jag gör för stunden, sitter med en stor kopp te, eller vad man nu går igång på för slags drog, och funderar litet över sitt liv, så blir det väl med en viss automatik, antar jag, att man funderar över sådant som varit; och sådant som kanske komma skall. Jag sitter och ser outgrundlig ut, samtidigt som jag gör en del summeringar över min historia, “Vart kommer jag ifrån… vart är jag på väg? Varför kom jag därifrån… varför är jag på väg just dit??” Så många frågor.

Tänk bara en sådan sak som alla gånger jag har avslutat eller startat om. Varje gång jag bytt arbete. Alla gånger jag ramlat ur ett, eller in i ett, nytt förhållande. Alla avbrott, uppbrott och nystarter. Varenda gång har jag pendlat mellan djup förtvivlan och sprittande nytt hopp; alla dessa ytterligheter; alla gånger som jag, irrationellt, gjort bort mig och visat mig som ett komplett arsel.

Det är svårt att tänka klart medan man befinner sig i kris och kaos. Efteråt, när jag sakta börjat läka igen, brukar jag trösta mig med ett par rader från Bibeln, för de belyser vad det handlar om:

.

“När mitt sinne var bittert och det sved i mitt hjärta, då var jag utan förstånd.” Psaltaren 73:21-22

.

Det är faktiskt ganska remarkabelt att jag orkar resa sig efter varenda gång jag “ätit grus”, varenda gång! Efter slaget i ansiktet så faller jag, ligger stilla en stund för att hämta mig… och så reser jag mig, igen, och fortsätter framåt… som en jävla Duracellkanin… fast kanske inte med samma hastighet, men väl med samma intensitet och envishet.

Handen på hjärtat… visst har väl också du varit med om saker som fått dig att tvivla på dig själv, världen omkring dig eller har det kanske ruckat på din Gudatro, vilken Gud du nu må följa?

Jag har mina livssorger, så som du har dina och de flesta andra har sina. Det går inte att jämföra heller, vilkas sorger som är värre än någon annans. Allas sorg är lika stor.

Jag har förlorat ett barn. Det är mitt livs största sorg, i alla fall hittills. Om du har förlorat t.ex. ett älskat djur, och det är det värsta du varit med om hittills, så är ditt och mitt värsta lika stora… för det är ju det värsta vi varit med om, för oss båda. “Det värsta” och “det värsta” är likadana, fast olika för oss båda rent tekniskt.

Jag kommer ihåg alla mina brustna förhållanden. Det är bitterljuva minnen som liksom krossades under en tyngd av stor sorg. Jag saknar inget ur det förflutna på det viset. Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till någon som hjärtat en gång brustit med. Den gemensamma väg jag en gång delat med någon, är för alltid blockerad! Har blomman vissnat så är den också död!.

Varje gång ett förhållande brustit har jag suttit, eller legat om man så vill, där med blödande hjärta och en trasig själ. Knuten i magen, och den totala frustrationen, omintetgjorde alla chanser till frid och vila. Den där rivande taggiga knuten i magen liksom trasar sönder själen inifrån; låter mig inte slappna av eller vila. Hela tiden sitter jag som på sylvassa nålar… väntar… Tänker h*n på mig… saknar h*n mig? Känslomässiga stup och raviner kantar själens väg…

.

stup

…stup och raviner kantar själens väg…

.

Sedan vänder världen plötsligt och det ljusnar igen. Någon pockar på ens uppmärksamhet och då blir man, ännu en gång, som överkokt spagetti i hela kroppen. Det pirrar och man börjar bete sig som om man vore galen. Man kan inte sova och sinnet är konstant upptaget med att ömsom koncentrera sig på en persons röst, ömsom ansiktet eller någonting annat underbart och utmärkande.

.

Gryning

Sedan vänder världen och det ljusnar

.

Jag tror att det finns en djupare psykologisk orsak till det här; det är liksom meningen att det ska vara så som det är. Det är en process, i vilken vi bygger, eller danar, våra karaktärer. Det handlar om att förlora någonting oerhört värdefullt och att sedan åter hitta det som lagar själens hål… igen. Det handlar om att läka genom att hitta strategier; annars skulle vi aldrig överleva de här tvära kasten. Jag menar inte att man måste dråsa i backen, bara för att lära sig… Tvärtom, att man måste lära sig för att klara sig, överleva, om man råkar landa på ansiktet. Det är oerhört svårt att se cool ut när man just förlorad någonting oerhört värdefullt.

.

Brusten-kärlek

Brusten kärlek

.

Det vi går igenom, vid en sådan förlust, är exakt samma process som vid sorg, när någon har avlidit. Vårt ego tvingar oss till sorg. Vi är ju knappast ledsna för att h*n inte får träffa oss längre. Vi gråter, tvärtom, därför att VI inte får träffa henne eller honom. Sorg är resultatet av ett sårat eller skadat ego; och samtidigt en process vi måste lida oss igenom för att reparera oss själva till den grad att vi åter kan klara oss på egen hand igen. Sorg är alltså processen för att återta förmågan att klara sig på egen hand igen… och det kan vara riktigt svårt ibland. Det får, i alla fall, mig att känna mig så oerhört mycket äldre varenda gång det händer.

En gammal vän, en av dem jag “förlorat längs vägen”, sade ungefär så här:

.

“-Man kan aldrig välja vad livet kastar för läxor i vår väg… men vi har alltid fullt ansvar för vad vi väljer att lära oss av dem!”

.

Vad har jag då lärt mig av alla kraschlandningar på ansiktet? Jag har lärt mig att inte vara alltför sentimental, vilket har varit en oerhört svår sak att lära. Jag kommer nog alltid att vara lite av en sentimental dåre, litegrann i alla fall, men man måste ju inte alltid säga vad man tänker.

Jag har också insett att jag måste förvalta det jag har i dag och att försöka göra det bästa jag kan av alla situationer. Jag vet att allt kan vara försent om endast ett enda andetag. Det vet jag för jag har varit med om just det… det var när min yngsta son dog… i famnen på sin mor… och jag höll hans hand när han slutade andas. En enda sekund… så var allt redan ohjälpligt för sent.

Jag har också lärt mig att inte skjuta upp det jag kan undvika helt. Det är bättre att säga ett blankt nej, hellre än att först säga ja och sedan komma med lama ursäkter.

Jag har även lärt mig att inte ha bråttom. Jag luktar på blommorna och ser till att njuta längs vägen. Jag missar så mycket om jag rusar genom livet. Jag går medvetet lite långsammare och jag försöker titta på världen medan jag gör det. Jag försöker också ta mig extra tid till att må bra i mitt liv och jag läser en hel del.

Det finns en mängd olika saker jag skulle kunna räkna upp här men… en sak är i alla fall glasklar. Jag älskar! Jag älskar med hela mitt hjärta och jag gör det så jävla gott jag kan. Framtiden ter sig mycket ljus och jag lever i ljuset sedan ett och ett halvt år tillbaka. Klart man kan förlora kärleken… men man kan också vinna den!

.

Kärlek

Kärlek kan också vinnas

.

Nu börjar musiken klinga ut i bakgrunden. Mitt te, har jag druckit ur och det är hög tid att ta till vara på den här lediga dagen. Den blygsamma väderöppningen i dag, lite kallt och regn i luften, har artat sig och solen börjar åter bryta igenom molnslöjorna. Temperaturen stiger och det är en fantastisk vår, både ute och i min själ. Så länge kärlek flödar i mitt liv är det alltid en löftesrik vår i min själ!

Jag tänker lämna dig med ännu ett visdomsord. Det är från samma person som sade det där med livsläxorna. Hon sade ungefär så här:

.

“-Du skall alltid promenera som att du är medveten om att folk tittar på dig. Då promenerar du med bästa fart, och kroppshållning!”

.

Äg din värld, den är ju din!

.

Må Dina fienders skägg växa inåt! De har de gjort sig förtjänta av, de jävlarna!

.

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3031

Kommentera

%d bloggare gillar detta: