«

»

Jun
02

Om sommar, kyla och om att färga tofsen!

Det var onekligen en evighet sedan jag sist satte ett inlägg på pränt i min lilla oansenliga lilla blogg. En jättekall, och extremt blåsig, vår har passerat och vi har hunnit ända in i juni nu, tänka sig va? Vädrets Gudar har, fast jag fortfarande är övertygad om att SMHI har något med saken att skaffa; för efter att John Polman slutade visa sig i TV har det bara gått utför med vår globala uppvärmning, och vädret i övrigt också, verkligen spelat kula om hur temperaturerna skall fluktuera och hur vindarna maximalt skall kunna pina skiten ur oss stackare som inte gör annat än skyr kylan, och längtar efter lite human sommarvärme. Kanske skulle det bli bättre ifall Åsa Bodén kom tillbaka i rutan?

Fatta mig rätt på den punkten om temperaturen. Jag ogillar de dagar som är skitvarma och svettiga. Jag hatar att det ibland blir så där äckelvarmt att man knappt varken kan andas, eller röra på sig, utan att man får panik, andnöd och börjar se panikslagen ut i de desperata försöken att få ner ett ordentligt syrefyllt andetag i lungsäckarna. De dagarna, och det är nog de enda kända undantagen i min värld, kan jag faktiskt riktigt längta efter kyla igen. Fast det är, som sagt, väldigt sällan jag kommer på mig själv med att längta efter motsatsen till sommarvärmen; i alla fall så länge vi pratar NORMAL sommar!

Det finns ett fördjävla idiotiskt uttryck, som jag faktiskt kan reta mig på till den grad att jag faktiskt kan bli, näst intill i alla fall, förbannad av att höra. Det är uttrycket: “Det är bara att gilla läget!” Va?? Jag gillar sällan “läget”, eftersom att “läget” nästan alltid är någonting negativt som till sin natur inte går att tycka om. Det är ju jävligt sällan man säger (med ett falskt leende på sina läppar) “Det är bara att gilla läget!”, till någon som just sopat hem ett par miljoner på lotto, stryktipset eller något annat spel. “Läget” är någonting som jag på sin höjd kanske kan acceptera, om än jävligt motvilligt, för det är ju sällan man har något jävla val. GILLA “läget” kommer jag däremot ALDRIG att göra! Acceptera “läget”, eller leva med “läget”, okay… men där går gränsen, för jag brukar som regel HATA “läget”! Så det så!

Nu är det i alla fall sommar, och temperaturerna fluktuerar inte värre än att växterna kan stå kvar på balkongen, även nattetid. Kylan håller sig på behörigt avstånd, även om det fortfarande är lite ovarmt under dygnets mörkaste timmar. Fast det här är den delen av sommaren som faktiskt är det mysigaste; och naturligtvis den senare delen då vi står på tröskeln till hösten. Det är nu som naturen riktigt knakar av växtkraft och livet riktigt brusar genom naturen. Själva luften är liksom laddad med livsenergi. Det är underbart, t.ex. på morgnarna, då jag går ut på balkongen och bara andas den livgivande luften. Det är fortfarande lite svalt och skönt i luften då. Då lever jag upp på riktigt och det är då jag älskar världen som allra mest. Det är också då jag upplever min lilla paradox, att jag gillar kyla… men hatar vintern. Men men… ve den som faktiskt älskar allt! En sådan person finns inte, och någon gång måste man ju snyta mustaschen ur öronen!

Jag har aldrig varit, och kommer nog aldrig att vara, eller bli, fåfäng. Det ligger liksom inte i min natur. Gudarna skall veta att jag nog har försökt, men jag bryr mig liksom inte tillräckligt mycket för att lira någon slags charader med omvärlden omkring mig. I min stil, och de uttryck den tar sig, är jag ganska ärlig. Jag inbillar mig så i alla fall. Kanske andra har andra åsikter om den saken, men det får stå för dem i så fall. Det är ju deras verklighet.

Som exempel på min “ofåfänga” så rakar jag min skalle. Inte för att det är särskilt fult, eller snyggt heller kanske, att gå omkring och se ut som ett kukhuvud, eller som toppen på en Rexona roll-on, utan bara för att det är så jävla skönt. Det är ett mycket praktiskt sätt att möta världen. Det ger en lite no-bullshit-flair åt hela mitt vardande. Att jag sedan kanske ser ut lite som en ledare för ett kriminellt MC-gäng… tja, det må så vara. Hur man än ser på saken så sparar flintskallar i alla fall in massor av pengar på att slippa köpa alla möjliga, och omöjliga, skitdyra hårvårdsprodukter.

För ett gäng år sedan lovad jag, och två andra vänner, att vi skulle “göra en Aschbergare” (raka skallen som Robert Aschberg) redan vid första tecknet på att vi höll på att “växa genom frisyren”. Jag tror att de två vännerna har ett bättre hårsvall än jag, trots att även de faktiskt också är gravt medelålders nu. Jag började i alla fall visa lite flint där uppe, så jag tog och gjorde slag i saken och skalade alltså av mig hela härligheten. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att ångra det tilltaget. Det är ju bara så praktiskt, härligt… och ja, jag dristar mig till att påstå att det hjälpte mitt utseende på ett positivt vis! Så tänker jag i alla fall, även om inte alla andra jobbar på det sättet.

En sak som jag lagt mig till, förutom den rakade hjässan alltså, är en schysst “Goatee” (bockskägg eller tofs) på hakan. Då jag till min natur faktiskt är blond så har jag lagt mig till med vanan att också färga den, lite då och då. Det är kanske mitt enda (i alla fall nu för tiden) utslag för fåfänga, om man nu ser det på det viset alltså. Jag har haft idéer om att kanske färga den riktigt signalröd, grisrosa eller idiotblå, men jag har inte riktigt vågat, eller kommit mig för, att göra det ännu. Hittills har jag valt en lite dämpad kastanjebrunröd variant. Vi får väl se när jag kommer mig för (eller vågar då!) att välja någonting som riktigt sticker ut. Hur som helst har det i alla fall accentuerat hela utseendet, och den runda hårlösa skalpen ser faktiskt lite mer ut som någonting riktigt tjusigt, då man ser den i perspektiv med en schysst, och mörk, tofs på hakan. Därför har jag börjat färga tofsen. Det är kanske alltså inte fåfängan som gör det ändå, utan det enkla faktum att jag blir så jävla snygg!

Nu är det dags att ta itu med innevarande kväll, och så natten förstås. Jag måste hinna med att duscha, och så skölja ur färgmedlet ur tofsen. Jag sitter just nu med smeten på hakan och inväntar det läckra, och skitsnygga, resultatet.

Jag skulle vilja uppmana dig läsare att ta det lugnt och fint. Glöm inte bort att leva ordentligt och medvetet. Vi låter så mycket tid bara passera, utan att vi ens märker att vi blir äldre för varenda sekund som går oss förlorad. Var medveten om att du lever, och att du lever i det absoluta nuet. “Framtiden” är ALLTID i framtiden, och “nyss” kommer aldrig mer tillbaka. Det finns bara ett enda NU; inget annat! Så tag vara på DITT “nu” och var tacksam över att du upplever det. Det BLIR aldrig “i morgon”. Det är alltid “i dag”… HELA tiden!

Må alltså dina fienders skägg växa inåt, NU!

.

/Stefan; hela tiden Stefan!

.

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3048

Kommentera

%d bloggare gillar detta: