UAS, raserade drömmar och skägg

Jag var en sväng till Uppsala i dag… Jag skjutsade en person till Akademiska sjukhuset, och passade samtidigt på att göra ett par besök på gamla Barnsjukhuset (UAS), där jag var inlagd med sjukt barn, i början av 2000-talet

.

IMG_0748

UAS 85:an, med helikopterplatta på taket

.

Tiden flyger verkligen iväg och jag konstaterar att det var nästan tio år sedan jag senast var där. Väl där inne så knallade jag över till Barnsjukhuset. Det var sig likt. Jag kände igen mig, nästan. överallt och det var en så märklig känsla… nästan som att tiden stått stilla och att lasarettet bara stått där och andaktigt, nästan tålmodigt, väntat på att jag skulle återvända igen.

Det första besöket jag gjorde var på Lekterapin. Eftersom min dåvarande sambo hade en femårig dotter med sig, och hon var naturligtvis med oss på lasarettet, så var detta ett ställe som vi frekventerade flitigt. Många var de minnen som plötsligt rusade upp till ytan. Kvinnan som arbetade där nu, var samma som arbetade då… och hon kände genast igen mig, trots de tio år som passerat.

.

IMG_0782

Trapphuset bredvid Lekterapin. Ingången ligger alldeles till vänster om trapphuset

.

Lekterapiavdelningen var sig lik och de flesta av alla saker verkade stå kvar på samma ställen som sist. Tiden hade verkligen stått still där. Skönt… men samtidigt lite bitterljuvt, för hela perioden, då för tio år sedan, står ju som ett gigantiskt minnesmonument över så många grusade hopp, och så många raserade drömmar…

.

IMG_0754

Slapp-rum på lekterapin. Den gitarren har jag spelat många timmar på…

.

Hela upplevelsen dittills var som att titta bland alla gamla foton jag har kvar från den tiden. Det hade liksom inte ändrats något… som om det fanns någon överdriven respekt mot alla drömmar som tänts här… och alla drömmar som släckts. Vår dröm släcktes ju den där natten i februari 2002… Men som sagt… det var nästan som att ramla in i något av alla fotografier som finns i mina album, i en av mina bokhyllor.

.

IMG_0756

Ingången till 95F

.

Jag hittade dock en markant skillnad, mot hur det såg ut för tio år sedan, och det var inne på den avdelning, där jag tillbringat dryga sex månader av mitt liv, avdelning 95F. Avdelningen var nämligen helt ombyggd, t.o.m. själva ingången var flyttad cirka 20 meter. Jag hittade dock tre personer som fortfarande arbetade kvar, och vi kom att minnas lite av det som utspelade sig då, för så länge sedan. Det finns naturligtvis fler personal kvar från den tiden, men det är semestertider nu, så många var lediga.

Jag fick mig en visning av stället, och det var ganska skönt. Allt var omgjort, men det fanns fortfarande spår kvar av hur de gamla rummen var placerade… rummet vi först var placerade i… rummet där Benjamin låg i då han var så där dålig, alldeles i början av vår resa… och det var förresten samma rum där allt till sist gick fel, och vår dröm släcktes, efter totalt åtta månader och tre dagars förtvivlad kamp. Spåren var alltså kvar… fast det såg alltså annorlunda ut nu.

Det var faktiskt ganska skönt att de hade gjort om alltihopa. En av de gamla sköterskorna, som jag träffade i dag, frågade hur jag tyckte att det kändes att vara tillbaka där igen?, om så bara på tillfälligt besök. Jag sade att jag faktiskt tyckte att det var skönt att det inte såg samma ut nu, som då. Att det var skönt att i alla fall ett av ställena hade gått vidare och förändrats under de år som passerat.

.

IMG_0767

Tidigare Patienthotellet Åsen

.

Gamla Patienthotell Åsen hade gått i graven sedan sist. Det var ett av de ställen vi bodde under vår första sex månader långa vistelse. Det var där gamla Fröken Margareta, och två unga, söta och ärtiga blondiner, styrde och ställde. I ett pyttelitet rum hade vi tre sängar, och en TV som var i storlek med en brödrost, fast kanske något mindre. Där trampade vi varandra på hälarna, alla tre. Det var jag, min dåvarande sambo och hennes fem år gamla dotter. Benjamin levde sitt korta liv på avdelning 95F, under den tid vi var i Uppsala. Det var en av tjejerna på 95F som berättade att patienthotellet Åsen inte längre fanns kvar, och att man nu hyste in anhöriga på hotell på stan.

.

IMG_0768

“Rökbalkongen” på Patienthotellet Åsen

.

På balkongen, här ovanför, fick man röka… och under sommaren 2001 satt jag ofta här, för det var ganska svalt och skönt där. Jag kommer ihåg ett par som bodde i rummet bredvid vårt. De var från Polen och de var inskrivna på fertilitetskliniken. De hade varit där en gång tidigare och det hade resulterat i en son. Nu var de tillbaka för att försöka laga till ett syskon. Mannen satt också ofta på balkongen och rökte. Om man kom ut samtidigt så bjöd han gärna på cigarr och Cognac. Han var någon slags affärsman och han pratade en totalt brytningsfri engelska. Mannens hustru, däremot, pratade ingen engelska alls. Hon klädde sig i åltajta kjolar och päls, dessutom var hon väldigt hårt sminkad. Hon hade alltid på sig så mycket parfym att det gjorde ont i ögonen att vara i hennes närhet. Efter att de lämnat hotellet så stod deras rum med fönstret på vid gavel i nästan tre veckor innan man kunde hyra ut det till någon annan.

.

IMG_0750

Helikoptrarna flög ofta rakt över hotellet. När den asa-jättestora sjöräddningshelikoptern kom, ofta nattetid, vibrerade hela hotellet vid överflygningen. Det hände någon natt, nästan varenda vecka under hela sommaren. Märkligt nog vande vi oss vid detta oljud.

.

Jag har hört, på omvägar, att McDonalds håller på att samla in pengar till att bygga ett nytt Ronald McDonald-hotell i anslutning till Uppsala Akademiska Sjukhus (UAS). De fanns sådana planer tidigare, men den gången hamnade hotellet i Göteborg istället, har jag för mig, så jag hoppas verkligen att det blir av den här gången, för efter att ha sovit på Patienthotellet Duvan i Uppsala, Patienthotellet Åsen i Uppsala, i olika rum på Barnsjukhuset i Uppsala, på avdelning 69 på lasarettet i Västerås, i läkarsovrum på lasarettet i Västerås, på avdelning 95F i Uppsala, på två andra avdelningar på Barnsjukhuset i Uppsala OCH till sist 16 nätter på hotell Grand Hörnan i Uppsala… så vet jag hur jävla splittrat det kan vara, samtidigt som en dröm håller på att släckas… och resten av livet håller på att kuka ur! GUD vad jag önskade att vi hade haft en enda fast punkt att utgå ifrån.

Nu sitter jag hemma vid min dator. Jag har alltså kommit hem från besöket i Uppsala. Det var väldigt skönt att åka dit, även om det bara var ett väldigt kort besök. Jag tänker ibland på den sommar jag tillbringade på “Ackis”. Man ska väl kanske inte leva kvar i det förgångna… men vissa saker lämnar helt enkelt jävligt tydliga fotspår i minnet…

.

Footprints

Vissa saker lämnar tydliga fotspår i minnet

.

Tyvärr hade de gamla läkarna, Gunnar Sjörs och Uwe Ewald, semester. Det var dessa båda herrar som befann sig i rummet då Benjamin slutade andas för sista gången. Det hade faktiskt vart ganska skönt att fått träffa någon av dem, eller båda två, men vi får se. Kanske jag ska åka tillbaka till Uppsala om några veckor igen. Vi får se. Det vore kanske bra att träffa Gunnar och Uwe igen… liksom för att göra ett sista avslut på den perioden. Jag har inte bestämt mig än. Livet är kort, så varför fundera så förbannat? Jag tror att jag gör så, att jag helt enkelt tar och åker dit igen, men innan dess skall jag kontakta Uwe och Gunnar och be om att träffa dem. Det vore ju synd att missa dem igen. Så gör jag!

Nu är det dags att låta resten av kvällen passera. Jag tänkte ta och läsa en stund innan kvällen är över, och medan hösten sakta rör sig närmare!

.

Må Dina fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan, som inte riktigt vet vad han känner, efter Uppsalabesöket i dag…

.

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3126

Kommentera

%d bloggare gillar detta: