«

»

Aug
12

Ibland, tacksamhet och pendel

Det händer alltså fortfarande ibland. Jag ramlar ner i det där stora svarta hålet. Jag liksom försvinner in i det svarta, och det finns inte så mycket jag kan göra åt saken, annat än att bara blunda, skrika och följa med… typ.

.

SvartHål

Svart hål

.

Erfarenheten har dock lärt mig att försöka följa “minsta motståndets väg”; i alla fall så långt detta är möjligt. Det innebär, i alla fall i det här fallet, att jag helt enkelt bara följer med då det händer; och så faller jag ner i hopplösheten. Om jag slutar kämpa mot det så brukar jag lättare och snabbare, och med mindre ansträngning, komma ur tillståndet igen. Det är lite som kvicksand; ju mer man kämpar emot, desto längre ner sjunker man.

För att prata klarspråk så skramlade jag ner i “avgrunden” då jag, härom dagen, besökte Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Det var då tio år sedan jag senast var där; den gången med ett mycket sjukt barn.

Barnet var en gosse vid namn Benjamin. Han föddes den 30 maj 2001 och han var ett s.k. prematurbarn; han föddes för tidigt.

Benjamin föddes, med kejsarsnitt, i graviditetsvecka 23 + 4 dagar. Då en normal graviditet varar i cirka 40 veckor så var Benjamin extremt tidig, 590 gram vägde han. Han föddes då eftersom att flödet genom navelsträngen var för dåligt och han låg på en tillväxtkurva på minus tjugo procent; inte särskilt bra kurva alltså. Det var i Uppsala han föddes; det var en onsdag.

Hans korta liv var kantat med massor ar händelser; en del var positiva och andra var negativa. Det var hela tiden en kamp mot klockan. Då han var cirka sex månader gammal så överfördes vi till, det så kallade, “hemsjukhuset”, i Västerås.

En kort period var vi faktiskt hemma också, men efter att han hastigt blivit sämre så återvände vi till Västeråslasarettet… och sedan tillbaka till Uppsala Akademiska igen… där han avled under natten mellan den 3 och 4 februari 2002.

Detta är den extremt korta beskrivningen om vad som föranledde min tripp till Uppsala helt nyligen. Jag skulle skjutsa dit en person som skulle dit i eget ärende. Jag tyckte att det hade gått tillräckligt lång tid sedan allt hände, så jag tänkte att det kunde vara en bra sak att följa med.

.

IMG_0748

Del av Ackis. 85’an-huset, där helikoptrarna landar.

.

Det hela var som att kliva in i ett Akademiska, som blivit fryst i tiden. Hela stället, förutom själva avdelning 95F där vi var inskrivna ‘01-‘02, såg ut så som vi lämnade det. 95F, däremot, var helt ombyggt.

Det är en lite märklig känsla som nu dröjer sig kvar i mitt sinne. Tio år är ju en ganska lång tid, men sett ur andra aspekter är det ingen tid alls. Den kvardröjande känslan just nu, påminner en del om hur det kan kännas då man just vaknat upp ur en märklig dröm, och man undrar “vilken” av “verkligheterna” som egentligen är den rätta. Samtidigt är känslan oerhört vag, som om själen satt upp ett filter som dämpar intensiteten i känslan; ett försvar.

Själva panikkänslan har försvunnit; och den var inte så jobbig som jag hade fruktat att den skulle vara. Dessutom bygger känslan heller inte på någon direkt längtan tillbaka, inte reellt. Det har ju passerat tio år, och jag har ett helt annat liv nu. Att “längta tillbaka” skulle vara som att längta bort från mitt nuvarande liv, och det gör jag verkligen inte. Mitt liv är mycket gott och jag älskar det.

Att “leva gott” är inte bara att ha det bra. Det handlar också om att göra det bästa som går av alla situationer i livet. Hur det än blir så lyckas man ju nästan alltid landa på fötterna. Ibland, ramlar jag dock ner i det där svarta förtvivlanshålet igen… men det är grundare nu… och det kommer inte alls lika ofta längre.

Jag är ändå mycket tacksam mot mitt liv, och mot alla personer som ingår i det… och HAR ingått, och naturligtvis mot min egen förmåga att förvalta livet, så bra jag har förstånd till det; för det är sällan enkelt. Varje dag tar vi beslut som påverkar våra, och andras liv… och vi gör alla dessa val, många gånger under en enda dag. Ett enda dåligt beslut kan leda till bekymmer under ganska lång tid, om man ens tar sig ur svårigheterna alls. Hittills har jag lyckats reda upp mina egna bekymmer i alla fall… Även för det, den förmågan, är jag mycket tacksam.

Jag tycker att det är så märkligt, hur vi kan svänga så totalt mellan olika känslor och känsloyttringar, nästan som om om vi vore personlighetskluvna. Känslorna är som en stor pendel, som svänger fram och tillbaka. En dag kan vi vara så ledsna att vi inte ens kan frammana känslan av hur vi normalt mår. En annan dag kan vi vara så glada att vi inte har några direkta minnen av hur vi mår när det är svart i vår själ. Det är som om hjärnan har något slags försvarsmekanism som gör att vårt känslominne skall vara drabbat av något slags psykisk demens. Fast, när jag tänker efter så, det kan ju vara en bra pryl, för praktiskt sett borde det göra att känslorna inte spiller över i varandra… och om man inte minns något bra känslomässigt bakåt så borde ju alla tillstånd vara mycket mer begränsade i tid… och att må bra, det är själva utgångsläget. Det är dit vi alltid återvänder. Vi landar så att säga på fötterna igen.

Just nu när jag sitter här och skriver, så var det typ två dagar sedan jag började skriva det här inlägget. Jag blev förhindrad att skriva klart, för livet hamnade emellan, så som det ibland kan vara… och så som det också ska vara. Men det är därför jag skriver klart inlägget, först nu.

Då jag sitter här och känner efter så kan jag alltså inte “komma ihåg” hur jag kände det då jag började på inlägget. I dag skiner solen så där sommarlikt och underbart. Det skapar en mycket positiv känsla i mitt inre, som jag antar att det gör hos de flesta andra också. Det är också något jag trivs med, dessa svängningar i hur jag mår. Man vill ju inte gärna må bra artificiellt, typ Prozacvarianten. Nej, hur fan jag än mår så vill jag att det ska vara mina egna, och äkta, känslor som speglar sig.

.

Prozac2

Attjo attjo attjo, Prozac!

.

Jag föredrar att vara glad naturligt, och så är fallet i dag. Jag är ledig och solen lyser som om den hade betalt för att göra så. Det är väl en alldeles förträfflig anledning att må bra, tycker du inte?

Nu är det i alla fall hög tid att ta hand om, och förvalta, den här dagen, som vi fått till skänks. När vi ändå fått den given till oss, är det väl bra synd om vi bara skulle kasta bort den, tycker jag i alla fall.

Må så gott där ute, allesammans och må era fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan, som trivs i solen!

.

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3134

Kommentera

%d bloggare gillar detta: