«

»

Jan
20

Helg… Nu igen??

I dag är det fredag, äntligen fredag! Så tycker många, men jag tycker nog att det är ganska lika, oavsett vad det är för slags namn på dagarna. Äntligen tisdag, brukar jag säga på jobbet, om det inte råkar vara torsdag förstås, för då brukar jag säga “Äntligen måndag!”.

När man, som jag, arbetar både vardagar och helger så suddas liksom den där gränsen mellan dagarna bort. Jag jobbar naturligtvis inte varenda dag och heller inte varenda helg. Men det blir liksom ett sätt att leva det där. Så när någon säger frasen “äntligen helg”, så brukar jag tänka… Jaha? Och?

När jag tänker efter så kan det ju faktiskt också vara ett åldersrelaterat sätt att reagera. Under inflytande av den grava medelåldern så ger jag blanka fan i om det är helg eller vardag. Fredagar är dock särskilda.

Att just fredagar är särskilda, trots mitt medelålders sätt att se på veckodagarnas betydelse, beror på att det är den dag i veckan då alla akvarier skall fixas med, och dessutom skall vattenbyte ske den dagen.

Ställningstagandet, om det där med helger, handlar inte så mycket om vad som är viktigt i livet längre, utan mer om vad som helt enkelt inte är viktigt längre. Så när man börjar plocka bort alla oviktiga element ur sitt liv så kokar man snart ner till essensen, det som är viktigt. Det blir bara viktiga saker kvar. Dessutom frigör man lite tid, och den behövs på morgnarna och kvällarna nu.

På morgnarna är jag fortfarande lika snabbt uppe ur sängen som tidigare. Däremot tar frukosten längre tid nu än tidigare. Inte för att jag äter långsammare, utan för att jag ofta äter frukosten framför tevens nyhetsprogram; gärna på TV4.

När jag var lite yngre så tyckte jag, som de flesta i den åldern, att samhällsprogram, nyhetssändningar och sportprogram var mördande trista. Nu för tiden går jag nästan igång lite då jag ser nyheter eller ett spännande debattprogram. Sport, däremot, kommer jag aldrig att lära mig att tycka om. Det är skittrist, oavsett vilken ålder jag är i. Fast jag kan medge att jag sover förjävla gott i soffan, särskilt till fotboll och golf!

När jag var yngre så förekom det ofta att man hörde folk använda uttrycket “lill-lördag” om onsdagar, eller hade vilda planer om vad som skulle hända den ena, eller andra, helgen. Jag antar jag jag själv deltog i sådana diskussioner. Nu har jag nått den mognaden att jag faktiskt kan supa till, oavsett veckodag. Jag behöver inte gömma mig bakom lill-lördagsuttryck eller vänta till det blir helg. Om jag vill ta ett järn en tisdag, tja då gör jag det bara för att jag vill det! Ålder ger förstås visdom, i bästa fall, så jag avstår nog hellre rusdrycker, för jag har inte glömt hur en rejäl baksmälla känns.

Förr om åren tyckte jag alltid att årstider gick så jäkla långsamt. Somrarna tycktes oändliga. Vintrarna verkade lika långa som flera somrar i rad. Höst och vår vara bara långa transportsträckor mellan det långa och det ännu längre. Detta förändras dock med åren.

SWOSCH! Vad fan var det?? Det var sommaren 1011. Så jävla snabbt går en årstid nu. Man hoppas på magrutor till badsäsongen… och vips har det redan gått tre badsäsonger emellan… och man hoppas fortfarande på de där jävla magrutorna, där man står, ballongformad, framför spegeln och undrar vad fan som hände… och varför den där sexpacken istället blivit blivit storpack, eller familjepack.

Jag har i alla fall upptäckt ett viktigt förlåtande drag, om det där med ålder, och det är att livet tycks ha begåvat människan med självironi i gigantiska mått. När man börjat tröttna på sina fysiska, och/eller psykiska, tillkortakommanden så börjar man skämta, driva, med, och om, sig själv. Ungefär som man ibland kunde göra då man var yngre och drev lite med en trög polare som var lite korkad, eller dum i huvudet. Andra gillar att skoja med hundvalpar eller lite störda katter, men du fattar nog hur jag menar.

Jag har hört uttrycket: “Vi visslade populära folkmelodier för att hålla vansinnet borta”, och det borde vara ungefär samma sak, fast lite moddat, typ “Jag driver med mig själv, för att jag inte ska fatta hur jävligt livet är… och för att döva ilskan över att den där jävla Carola fick en sådan gudomlig röst, men inte jag… och att den där jävla Ingemar Stenmark, som blev så där äckligt rik, fortfarande ser så där äckligt pigg, frisk och hälsosam ut… och trevlig verkar han också… den jäveln!”

Fast, för att citera Robert Gustavsson: – Jag är inte bitter!

När man blir gammal kan man få rätt sköna piller, och de hjälper en att behålla ett skevt leende, trots att livet spelar poker med ens hälsa, humör och minne… har jag för mig!

Nej, det här jävla livet, det blir vad man gör det till, och lite vad andra lyckas ställa till med också. Men det gäller att inte vara så jävla känslig, och att slå de människor på käften, som faktiskt förtjänar det. Livet ger oss lite käftsmällar också, det har jag bittert fått erfara, och då ska man slå tillbaka, och be om mer! Jag kommer ihåg en bit av en text från en gammal svensk grupp, de hette Rekyl.

Texten lyder:

.

Vi möttes på gatan, två grabbar en dag,

den ene var min kompis och den andre var jag.

Solen sken och jag hade inget ont på känn.

Minns du, sa han, tiden när vi var små?

Ja herre Gud, sa jag, vad tiden går.

Och har du glömt, sa han, att du är skyldig mig femti spänn?

Då sa jag slå, om du ändå ska slå… men slå hårt!

Ja jag sa slå, om du nu ändå ska slå… men slå hårt! Slå hårt!

.

På något märkligt vis så verkar man klara av, nästan vad som helst, för när vi tror att livet verkligen är som jävligast… då lägger det i en extra växel och blir riktigt jävligt, eller så börjar det regna. Men livet skall nog ändå få klappa till oss med en ganska stor slägga, om det skall få stopp på oss, för hur vi än gör så brukar vi ändå lyckas hålla styrfart framåt!

Jag tänkte dela med mig av en helt underbar låt här. Jag ska lägga upp ett videoklipp, eller egentligen länka till ett videoklipp, på YouTube. Det är en låt med samma grupp som skrev texten här ovanför, Rekyl.

Låten heter Tjocka Charlie. Den handlar om en kille som heter Charlie, och han är tjock. Han får inga brudar, och han kommer på att det beror på att han inte äger någon bil. På sin 20-årsdag får han ärva sin fars gamla Volkswagen, ett ljusblått monster, på hela 40 hästkrafter…

Så jag lämnar er nu här, med denna ryslig historia… en beskrivning om vad som kan hända när livet får sista ordet… eller hur blev det egentligen?

.

TJOCKA CHARLIE

klicka på länken

.

Må dina fienders skägg växa inåt!

.

Stefan, som aldrig ger upp!

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3301

Kommentera

%d bloggare gillar detta: