«

»

Feb
09

Plötsligt hände det..!

Jag vet egentligen inte hur länge jag känt av besvären. Några dagar kanske. Det är svårt att komma ihåg, för jag är en av alla dessa människor som ofta lever med huvudet under ena armen, i alla fall vad det gäller mig själv och mina egna behov. Jag klarar mig, och om man inte tappat något så behöver man ju inte ringa till doktorn, eller?

Den attityden har hjälpt mig fram genom åren, i alla fall till i år… i alla fall fram till i torsdags, den tvådje i tvådje, eller andra i andra.

Jag hade besvärats av en infektion i halsen under några dagar. Så fort jag ansträngde mig, och jag blev andfådd, så gjorde det ont i bröstet och om jag var på promenad så blev jag liksom tvungen att stanna och hämta andan igen. Det borde kanske ha varit en signal om att allt inte stod rätt till, men vad fan, det börjar på att bli ett tag sedan nu… en vecka i alla fall… och jag tappade ju inget, juh!

.

Torsdag

.

Det var torsdag, jag skulle till arbetet och jag upplevde mig stressad, jag tyckte att jag var sen till arbetet… fast jag var ute i mycket god tid. Jag hostade, kände mig svullen i luftrören och det gjorde ont i bröstbenet, liksom strålade nedåt.

Jag har mycket nära till mitt arbete, och det korta avståndet till trots så stannade jag fyra gånger under min promenad. Jag var tvungen att hämta andan. Vid det tredje stoppet spydde jag… varvid jag fick stanna lite längre för att få extra syre. Det var allt en jävla förkylning att krångla, tänkte jag.

Jag stannade en gång till och sedan var jag framme. Då jag kom cirka 45 minuter före alla andra så hann jag sitta ner, en mugg kaffe i händerna, och pusta ut. Denna underbara lilla vila gjorde att alltihopa verkade gå över. När de andra dök upp så kände jag inga besvär alls.

På eftermiddagen innebar mitt arbete att jag vistades en dryg timma i en rehabbassäng. Det är varmt vatten och jag kände ett tryck över bröstet. Efter badet väntade vi ett par minuter på återfärden med buss. Då var det femton minusgrader ute, och luften jag andades brände som kristalliserad eld i lungorna. Jag kallsvettades och kände mig lite vimmelkantig. Jag förbannade min förkylning och längtade hem till sängen. Nu kände jag mig riktigt sjuk och smärtan från bröstbenet hade börjat stråla upp i underkäkarna.

När jag äntligen kom hem så sparkade jag av mig skorna, kastade jackan på golvet och väskorna åkte samma väg. Jag formligen stapplade in i sovrummet och kastade mig på sängen. Efter ett tag klev jag upp, men återvände igen, nu med telefonen i handen. Jag var fruktansvärt andfådd och jag hade som ett stålband spänt runt bröstkorgen. Efter en dryg halvtimma hade flåsigheten ännu inte släppt, så jag ringde sjukvårdsupplysningen på 1177. Efter cirka femton sekunders telefonsamtal sade tjejen i andra änden “- Du, jag kopplar över dig till ambulansen! Lycka till!”

Jag förklarade mitt predikament för den nya tjejen i telefonen, och hon meddelade att ambulansen nu var på väg. Äntligen kunde jag börja slappna av litegrann. Hjälpen var på väg.

Då kom jag på att jag var tvungen att packa en stor väska med kläder och en massa saker… sånt man förmodligen behöver när man ligger på lasarettet, för jag fattade i alla fall så mycket att jag förmodligen inte skulle få komma hem samma kväll i alla fall. Jag kom också ihåg att hänga upp badkläderna från jobbet och packa ner Filofaxen och mobiltelefonladdaren. Man blir oerhört rationell i sådana här lägen tydligen, men så ville jag heller inte stå som sorglig ägare till en stor badpåse med mögliga kläder! Att badpåsen lätt kunnat stå där utan sorglig ägare… det var en tanke som aldrig föresvävade mig.

Jag hann klart med packningen, just i tid till Ambulansen kom, med en man och en kvinna. De ställde lite frågor, tog blodtrycket och så lindade de in mig i kablar, som de fäste mot tio elektroder, på och omkring min bröstkorg. Sedan fick jag själv gå ner till ambulansen, givetvis med stöd, men så hade jag också själv starkt propsat på att slippa bli buren på bår ner för trappen.

I ambulansen kopplade de upp mig mot deras datorsystem, och sedan började de sända mina hjärtdata till lasarettet, allt under färden längs motorvägen. Lasarettet ringde strax upp och sade att vi skulle styra förbi, och fortsätta mot nästa större stad, som just i det ögonblicket hade så kallad PCI-behandling, eller ballongsprängning, tillgänglig. Efter det samtalet gick färden i hastigheter runt 160 – 180 km/h. Tjejen, som satt där bak och arbetade med mig, satte faktiskt en av kanylerna i runt 180 km/h. Sådant är oerhört imponerande.

Då vi lämnade motorvägen, på väg in i nästa stad, slog de på sirenerna, som komp till de blixtrande blå lamporna. Det kändes lite dramatiskt, men de förklarade att man gör så för att inte riskera att fastna i trafiken.

Då vi kom fram till lasarettet så blev jag direkt upprullad till rätt våning och sedan rakt in i den väntande operationssalen. Där inne tog jag personalen i hand, en i taget, varefter jag rullade förbi dem. En kille kom med blåjeans och t-shirt, han hälsade glatt. Det var kirurgen. Strax efter var alla ombytta och det påminde mer om en scen från någon skräckrulle.

En kille gav mig lite droger i kanylen i vänster hand. En annan kille täckte hela mig i plastat papper. Bara höger handled och mitt ansikte var nu synliga.

Kirurgen sade uppmuntrande att jag skulle slappna av, och samtidigt fick jag lite mer droger i kanylen. Jag slappnade av. Han tog mig om handleden och jag kände ett tryck mot huden. Han sade att det var lite segt… och sedan sade han “- Så där, nu är jag inne.”

Under cirka 30 minuter så fixade han och donade med en kateter, och jag insåg plötsligt att han arbetade i mitt hjärta. Han sade att han just tagit bort en propp, jag fick se den efteråt, och sedan satte han ett stent där blockeringen suttit.

.

Stent 1

Ett stent!

Stent 2

Stentets placering inuti ett blodkärl.

.

Ett stent, är ett litet metallnät som man för in i blodådern med hjälp av en speciellt utformad kateter. Den är smal och “svampar ut” när man drar ihop den. Man placerar den i det skadade området och drar ihop den, så att den tränger ut kärlväggarna. Sedan sitter den där och förhindrar att kärlet skall “falla ihop”, för det kan vara lite försvagat efter att man, i alla fall i mitt fall, först tog bort själva blockeringen, sög ut det, och sedan gjorde själva sprängningen, eller vidgningen.

Cirka trekvart senare var jag uppe på avdelningen och fick första chansen att ta det lite lugnt efter några ganska kvalfyllda timmar.

Dagen efter blev jag flyttad till mitt “Hemsjukhus” igen, och där har jag strosat omkring i korridorerna på HIA, tills jag blev utskriven, nu i tisdags!

Jag har resonerat med läkare, sakta lyckats pussla ihop alla händelser från den dagen, till en mer samlad bild. På morgonen hade jag förmodligen känning av en kärlkramp. Då jag kunde ta det lugnt tills de andra arbetskamraterna dök upp, så lättade tillståndet. När jag kom ur bassängen, sen på eftermiddagen, drog förmodligen kärlkrampen igång igen, men ledde sedan till en infarkt istället.

Kranskärlen, är hjärtats eget interna blod/syreförsörjningssystem, som ger hjärtat blod och syre. Kranskärlen är dock ganska tunna och ibland kan de bli tilltäppta. Då blodflödet minskar, särskilt under ansträngning, då hjärtat vill ha mycket blod, så uppstår en syrebrist i hjärtmuskeln, eller i en del av den i alla fall. Detta kan göra ont och det kallas normalt för kärlkramp.

Om kärlkrampen inte går över, och om syrebristen i hjärtmuskeln blir stor, då kan irreparabla skador uppstå på hjärtmuskeln. Det kallas för hjärtinfarkt, alltså att hjärtmuskeln skadas och utvecklar ärrvävnad.

Innan jag blev utskriven från sjukhuset så träffade jag en kardiolog som gjorde en ultraljudsundersökning på mitt hjärta. Han satt alldeles tyst i cirka 20 minuter. Sedan sade han: “- Påverkan på hjärtat är ganska liten!” Han gav mig en stor tuss papper att torka bort allt ultraljudsundersökningsklet. När jag sedan skulle ta honom i hand, och tacka, för så gör man väl i alla fall, så hade han redan lämnat rummet och försvunnit.

Nu är jag i alla fall hemma, och nu börjar några sjukskrivningsveckor, där main objective är att jag skall komma tillbaka till samma kondition som jag hade strax innan detta hände.

Detta, att plötsligt åka på en hjärtinfarkt till exempel, har tankemässigt alltid vart sådant som andra råkar ut för; sånt händer inte mig… nu har jag fått en ordentlig ögonöppnare. Om jag inte tar till vara på den här chansen så hade jag lika gärna kunnat stryka med i torsdags. Det här är en chans som jag skall taga till vara och göra det bästa jag kan av… för en sak är alldeles säkert…

…jag kunde ha dött i torsdags, och jag har aldrig varit så rädd tidigare…

.

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3315

2 kommentarer

  1. Snigel säger:

    Jösses! 😯

    Det var nära ögat! Tur att du så snabbt fick den hjälp du behövde.

    Krya på dig!

    1. tankegrytan.se säger:

      Men HEEEEJ Snigel!! 🙂

      Ja du, jag har all anledning till att vara tacksam över hur bra det faktiskt gick. Nu gäller det att förvalta den här chansen, så bra jag över huvud taget kan.

      Tack för omtankarna.

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: