«

»

Jul
09

Hjärtinfarkt, semester och perspektiv

Under den närmsta kommande tiden kommer jag att arbeta tre stycken arbetspass; efter det börjar min semester. Jag måste säga att den är mycket efterlängtad i år, mer än vanligt faktiskt. Jag hade ju en ganska brokig början på det här året, då jag typiskt nog drabbades av hjärtinfarkt, alldeles i början av februari.

Efter infarkten var jag hospitaliserad i endast fem dagar, sedan fick jag åka hem igen. Efter den mycket korta sjukhusvistelsen var jag sjukskriven i en månad, sedan återgick jag till arbetet igen, fast en annan arbetsplats än den jag innehade då infarkten infann sig.

Jag gick igenom en hel del under den månad jag var sjukskriven, även om jag faktiskt inte riktigt hann med att reflektera alls över det inträffade. Jag tror, till exempel, inte att insikten har slagit ner riktigt. Jag vet, i alla fall rent intellektuellt, att jag faktiskt kunde ha stärvat av och dött, avlidit…! Känslomässigt har insikten inte infunnit sig ännu, även om jag vet att jag faktiskt inte är stålmannen. Stålmannenkomplexet har spruckit, vittrat och blåst bort, sedan länge faktiskt.

Jag vet inte riktigt när det hände, att jag fattade att jag är dödlig alltså. När infarkten hälsade på så visste jag redan en massa jobbiga saker om livet. Jag hade redan gått igenom att bli träffad… att bli lämnad… att “livet” egentligen bara är en illusion man talar om, för att slippa inse hur det egentligen ligger till.

Jag tror att den största insikten infann sig då jag höll om min yngsta son, och han slutade andas för sista gången. Att se i ögonen på sitt eget barn, när det dör, vid 8 endast månaders ålder… efter den fruktansvärt utdragna kampen mot omogna lungor, respiratorer och otroliga vårdolyckor… det gjorde saker med mig som jag ännu inte lyckats överskåda, trots att det hade gått tio år nu i februari. Faktum är att jag missade dödsdagen med två dagar… annars hade min infarkt varit ett perfekt ljus i tioårsjubileet över brustna drömmar och abrupt avslutat föräldraskap. Infarkten kom den 2:a… Tio år tidigare dog min yngsta son, den 4 februari.

“Livet” är också en sak som är tacksamt att “hålla fast vid”… Detta för att låta det “omedvetna” få processa traumatiska händelser som är alltför omöjliga att hantera. När man “stannat i livet” tillräckligt länge så upptäcker man plötsligt att gamla trauman inte längre utgör samma smärta som tidigare… eller inte orsakar alltför mycket skada längre i alla fall.

På något vis förstod jag de här sakerna ganska tidigt, redan för tio år sedan. Det var då jag bestämde mig för att inte låta dyrbar tid passera, bara för att det var jobbigt. Nej, jag bestämde, tvärtom, att jag skulle tänka på det, prata om det, älta… älta… älta… och fanimej, hade jag inte rätt? Relativt snabbt började jag fungera igen. Livet återvände så sakteliga och endast ett år senare läste jag in tre års gymnasiekompetens med MVG i medelbetyg! Jag OCD-pluggade i 40 veckor och efter det var jag klar att börja arbeta igen! Återgången till skolbänken fick fungera som min terapi. Jag kommer naturligtvis alltid att sakna och sörja sonen, Benjamin…

Nu står jag så i startgroparna att ha en 4 veckor lång semester. Jag planerar att göra ingenting faktiskt, eller i alla fall bara saker som faller mig in. Jag vill inte ha en enda minut planerad i förväg… i alla fall så länge jag har tid till reflektion, eftertanke och samlande av ny energi.

Jag är så lyckligt lottad att få arbeta med någonting jag faktiskt älskar att göra. Det har hjälpt mig så oerhört mycket, särskilt i fråga om mentalt läkande och självförverkligande. Jag ska inte avslöja mitt arbete, men jag är verkligen privilegierad.

Vem vet… kanske jag tar mina fyra veckor till att lyssna på vinden, sittandes i naturen… Vem vet? Min enda medvetna tanke om semestern är att jag skulle vilja dra lite slutsatser om att leva i nuet, med erfarenheterna från det som lett mig fram till detta!

Å andra sidan kanske jag hampar på rygg, i solen… med en bok över ansiktet! Det är inte heller någon dålig semester! En sak är i alla fall säker; perspektiv kommer med tid och avstånd!

Må dina fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan

 

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3509

Kommentera

%d bloggare gillar detta: