«

»

Okt
04

Hjärteroligt… not!

Så har det gått så där lång tid sedan jag sist skrev någonting här va? HO… HOOO? Jo, det är tomt så det ekar lite i bakgrunden, lite så där ödesmättat… så där… ungefär som i slutet på en bra film, där huvudpersonerna faktiskt inte riktigt får varandra… när filmmakarna lämnar en där i soffan med en lite snopen min, och en känsla av att kanske eventuellt ha blivit lurad, fast man inte riktigt vet..? Eller, tja… det kan vara jag som gör en lite för stor sak av det hela bara. Det var ett tag sedan jag skrev sist, helt enkelt! Så!

Jag har varit upptagen med att leva. Bland annat har jag varit upptagen med vad som “pågår”, säger jag lite kryptiskt, med ett snett leende. Det var nämligen så att min käresta gav mig en present för ett tag sedan. Det var en mycket för tidig julklapp, men den blev given med ett stort och öppet hjärta. Vad jag fick? Ett gåband!!! Jag fick en Treadmill, ett promenadband… eller joggingband, om man så vill, för den går att köra upp i otroliga 12 km/h. Det är alltså JAG som på-går!

.

IMG_4596

Attract – Gång- & Joggingband

.

Den där tingesten har jag alltså börjat brottas med här hemma, och det har faktiskt gått över förväntan, positivt alltså. Jag började lite smått med endast tio minuter om dagen. Jag menar… efter hjärtinfarkten i februari så har jag fattat att jag inte är Stålmannen, det gäller att vara lite realistisk och börja i den nedre änden och jobba sig uppåt. Ju längre jag håller på, desto högre upp kommer jag… och ju högre jag kommer, desto härligare blir utsikten där uppifrån. Det gäller att förtjäna den utsikten utan att försöka springa ihjäl sig på kuppen.

Jag började, som sagt, med tio minuter om dagen, och så bestämde jag mig för att öka på detta med fem minuter per vecka. Alltså 7 x 10 minuter första veckan. 7 x 15 minuter andra veckan. 7 x 20 minuter tredje veckan och så vidare. Jag bestämde mig också för att öka mer, om detta kändes bra. Och det gjorde det!

Redan efter tre veckor hade jag kommit upp till härliga 60 minuter per dag. Det tycker jag känns bra, för trots min fascistoida läggning i detta fall så känns det helt okay att inte promenera varenda dag. Ibland kommer arbete, liv och andra saker i vägen. Då kan det vara bra att ha en hög normallängd på passet, så att man inte “tappar” så mycket om man avstår från träningen någon gång, typ. Ja, du förstår hur jag tänker, hoppas jag?

Jag tycker att en timma per tillfälle, ibland en timma varenda dag hela veckan lång, är taket för hur lång tid jag vill lägga ner per tillfälle. Om det tar längre tid så är risken för att tröttna väldigt stor, och det vore ju synd.

Just gå-band tycker jag dessutom är mycket optimalt, och detta för att jag alltid haft en stor tilltro till low-impact-träning. Det är klart att en Cross-Trainer suger skiten ur en mycket snabbare, men jag är inte ute efter att bygga muskelmassa, eller att någonting skall suga skiten ur mig heller för den delen. Jag är ute efter fördelarna med en Cardio Vasculär träning, alltså där man snabbt går upp till ett visst tempo, och sedan håller sig där under en längre tid. Det är sådan träning som är riktigt mumma för hjärtat!

.

Hjärta

.

.

På tal om det ja. Jag har också varit iväg och gjort en utökad undersökning av hjärtmuskeln. Nu är det bara att invänta resultatet av detta. Det gick till på det viset att jag fick börja med att vara kaffefastande (och undvika alla andra coffeinprodukter också) i ett dygn före undersökningen. Jag fick heller inte ta några mediciner på 12 timmar innan undersökningen. Frukost, däremot, skulle jag äta, och mycket dessutom, för det var vara bra för undersökningen. (Gissa om det var gott med kaffe när jag var klar med undersökningen???)

När jag kom in fick jag byta om till lättare kläder, och sedan blev jag fläckvis rakad på bröstet, igen!!? Vad är det egentligen för schism mellan sjukvården och män med hår på bröstet?? Ännu en gång har jag rakade fläckar på bröstet… Nåja. De fäste ett ton elektroder och sedan satte de en kanyl.

Genom kanylen, förklarade de, så skulle de ge mig ett medel som får kroppen att bete sig som om den är starkt utmattad. Detta medel skulle de spruta in under 5 minuter, och dessutom späda på med en radioaktiv isotop som heter Teknesium. Detta för den efterföljande fotograferingen i deras gammakamera.

När de sprutar in det där första ämnet så är det tydligen bra ifall man sitter på sängkanten och dinglar frenetiskt med benen. Detta för att kroppen ska ha lättare att acceptera att den plötsligt blir så trött, som den alltså blir av det därna medlet de sprutar in.

De första 20 sekunderna gick väldigt bra, sedan kändes det som att en buss körde in i bröstet på mig. Jag tappade andan och flåsade som ett astmatiskt ånglok. Samtidigt kollade de blodtrycket en gång per minut och så körde de ut metervis med EKG-remsor… eller ja, nu för tiden är det på en bildskärm. Papper har de slutat använda.

Som tur var så stod det tre personer och höll i mig, för jag orkade knappt sitta upprätt. Ansträngningen måste ha varit ungefär som att lyfta en bil i kofångaren, eller att rulla undan en buss för hand… samtidigt som hjärtat försöker pressa sig ut genom näsan.

.

Gammakamera

Gammakamera

.

Efter detta fick jag vila, och äta ännu mer, en stund och sedan fick jag ta plats i deras Gammakamera för fotografering. Den proceduren tog ungefär en halvtimma, och efter det fick jag åka hem igen.

Dagen efter, för det tar två dagar, så fick jag åka tillbaka igen för en vända till. Som tur var så var det enklare den andra dagen. Då får man bara det där radioaktiva spårämnet insprutat och så får man sitta och äta i kafeterian och vänta. Efter ett par timmar var det dags för kameran igen. Tyvärr tyckte de att de fick lite otydliga bilder den gången, så jag fick vänta lite till, äta lite till, och åka ett varv extra genom kameran. Nåja, med tanke på hur mycket skatt jag har betalat under alla år så vill jag bara ha dyra undersökningar nu!

Det var ganska läskigt att göra de här undersökningarna. Att kroppen skulle få ett sådant totalt frispel av det där första ämnet de sprutade in, det var jag ganska oförberedd på, men de var jätteglada över hela prylen, så de tyckte nog att det avlöpte planenligt, eller så var de sadister och gillade helt enkelt bara att se mig lida och bada i mitt anletes svett… antingen eller. Skillnaden kan vara hårfin.

Nu är det bara att ge det här en vecka, och sedan borde jag få ett svar från min läkare, hon som remitterade mig till den här undersökningen. Då hoppas jag bara att de faktiskt hittat något fel, som går att åtgärda alltså, för anledningen till den här undersökningen är ett gäng dagar då jag försökte skifta ut en blodtrycks- och pulssänkande medicin… och då fick jag klassiska kärlkrampskänningar. Då jag gick tillbaka till medicinen igen så försvann alla symtom. Så om de hittar några förträngningar nu, och går in och åtgärdar dessa, så kanske jag kan lägga av med tabletterna igen, och ända slippa alla obehag. Jag håller alla tummar och tår nu!

Så, nu har jag skrivit av mig litegrann. Det har blivit torsdag och hösten är under fullt pågående här utanför mitt fönster. Jag knallar vidare på gåbandet och jag passar på att vistas där ute så fort vädret tillåter. Jag har fyllt hyfsat många år, och då infinner sig en viss bekvämlighet. Därför stannar jag inne om det är skitväder, och då har jag alltså det perfekta alternativet precis här bredvid mig, gåbandet!

Ett gåband erbjuder ganska många fördelar, gentemot att springa ute i oväder och kyla ner sig. Jag kan poppa bra musik på stereon, jag kan promenera naken, om jag nu skulle vilja det… dessutom har jag en trygghet i att snabbt kunna komma till en säng, eller soffa, ifall det skulle bli trångt i bröstet. Jag skulle inte vilja lida igenom en kärlkramp, och samtidigt vara långt borta från hemmet, om det händer. Dessutom är jag modern nog att våga lita på tekniken ett gåband erbjuder!

Ha det så bra där ute i höstvädret allihopa. I dag skiner solen, och därför hoppar jag nog över gåbandet i dag och passar på att vistas lite där ute i det vackra höstvädret.

Må era fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan

.

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3560

4 kommentarer

  1. Snigel säger:

    Ett gåband!!! Vad smart! Så kul att kunna promenera utan att bekymra sig över vädret!

    Jag har faktiskt varit grymt sugen på ett gåband själv (mitt ska förstås vara parkerat framför TV:n…) men har inte kommit till skott än. Det ultimata vore att jag bara hade ström till TV:n via en generator från gåbandet – utan prommis ingen TV – men det känns lite overkill. ;o)

    Skönt att höra att de följer upp vad som händer med ditt hjärta! Nu håller vi tummarna att du slipper fler anfall, eller hur?

    1. tankegrytan.se säger:

      Ja, jag hoppas verkligen att de kommer på vad som skall göras, så att jag får förbli symtomfri. Min förhoppning är dessutom att jag blir medicinfri. DET vore dubbelt så skönt! (Varför inte önska sig allt, när man ändå håller på? Ganska o-svensk, men i alla fall! 🙂 )

      Jag lovar, jag hjälper till att hålla både tummar och tår! 🙂

      /Stefan

  2. Pasi Niva säger:

    Oj oj oj — Måtte det snöa 4 månader så Du håller dig inomhus på Gå-bandet, så till sommaren kan vi få se Strongman Stefani the Hunk på Beachen…. 🙂

    1. tankegrytan.se säger:

      Jag håller med dig i vartenda litet ord där, Pasi! Om inte annat så har du ju jobbat som personlig assistent, så du får hjälpa mig till stranden och slänga i mig i vattnet annars! 🙂

      Beach 2013… Kanske vi får representera ”Riksföreningen för de Halta och Lytta”, men kasta lite sand på turister, det måste vi göra! 🙂

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: