«

»

Nov
18

Morgonblogg och minnen

God morgonbitti! Här sitter jag i den tidiga morgonen och skriver lite förstrött. Morgonen är så där läckert ljust blygrå ute, ni vet så där läckert färglös som den kan vara ibland. Det finns en färg som brukar kallas bildskärmsblå… den går inte att återge i tryck, för färgen blir aldrig densamma som på bildskärmen… fasen, den här ljust grå nyansen på himlen går förmodligen inte heller att återge i tryck. Den är bara för dassig, och om jag skulle slå upp en tidning och mötas av den här färgen… då skulle jag nog krypa ner under täcket igen!

Jag satt och läste igenom gamla alster som jag skrivit tidigare, och så snubblade jag över en gammal post… och den väckte en massa gamla känslor till liv… inte så att de “kom tillbaka” igen, nej inte alls på det viset. Nej, de gav upphov till ett slags eko bara… minnet av en flyende känsla, från en tid som för länge sedan flytt; bitterljuvt… Därför tänker jag faktiskt lägga upp den texten här igen. Håll till godo!

————————————–

Jag visste inte att vi blivit så annorlunda, du och jag. Visst förändrades vi och åren hade farit fram omilt med oss båda. Vi har ju lidit, både du och jag. Det vet du; jag vet det också. Det sitter som en osynlig mur oss emellan, som både delar oss… men samtidigt binder oss till varandra. Kanske kommer den alltid att göra det. Kanske allt är annorlunda i morgon igen.

Kanske kan det bli så eftersom att allt faktiskt ligger bakom oss. Allt som kan kallas historia är ju förfluten tid. Den kan iofs aldrig göras ogjord… men med många år i backspegeln kanske den kan upplevas grumligt och vagt. Vem gjorde vad? Vem sade vad? Vart förde det oss sedan?

En klok man sade en gång att tid bara är det filter som vi mäter våra gärningar genom. Om inte tiden existerade så skulle vi heller aldrig ha något perspektiv på våra, eller andras, gärningar. Vi skulle heller aldrig ges möjlighet till eftertanke eller lärdom. Utan tid fanns ingen ånger!

Så jag trodde aldrig, precis så som de flesta andra gör, att det skulle komma en räkenskapens dag… och när den väl kom så visade det sig att vi båda förlorat någonting viktigt. Du förlorade, och det gjorde jag med.

Åren passerade och avståndet gjorde kontakten både svår och komplicerad. Vi rasade igenom fler möten med andra människor. Hela tiden vid varandras sida, och samtidigt med ett så stort avstånd till varandra.

Jag vet att jag gjorde fel, men det gjorde även du. Så för att straffa dig så tog jag på mig att fixa allt… göra allt… sköta allt. Sedan anklagade jag dig för att du aldrig var riktigt närvarande; för att du aldrig riktigt deltog. Du var så nära i rummet, men så långt borta i tanken; fångad i strålkastarljuset, precis som en flyende hare, och jag, jag satt bakom ratten.

Kanske det var så att jag använde dig som straffobjekt för att jag helt enkelt inte stod ut med mina egna tillkortakommanden? Jag vet inte längre. Min tillrättalagda sanning blev med tiden helt sann. Intalar man sig en lögn tillräckligt länge så tenderar hjärnan att adaptera den som fakta; obestridlig.

Visst var det så att vi aldrig var menade för varandra. Därför kan jag nu trösta mig med att du var ett nödvändigt offer för att jag skulle kunna komma fram dit jag är nu… men samtidigt kostade det väldigt mycket av mig själv. Visst, jag lärde mig mycket om mig själv… men vissa sanningar hade jag nog kunnat leva utan att känna till.

När jag ser tillbaka, och summerar alla offer… allt det kostat av mig själv… då tvivlar jag på om det verkligen var rätt väg att vandra. Jag skulle aldrig vilja ge bort det jag har i dag, men vägen dit kanske hade kunnat vara mindre kostsam… med färre offer.

Samtidigt undrar jag hur jag skulle kunnat göra annorlunda. Jag gjorde ju bara det bästa jag kunde med den kunskap jag då hade. James Blunt sjunger det så perfekt i låten “Same Mistake”. Han sjunger “I’m not calling for a second chance. I’m sreaming at the top of My voice. Give Me reason but don’t give Me choise. Cause I just make the same mistake again.”

Jag önskar ibland att jag var liten igen. Den tiden då man fick göra fel och ingen egentligen brydde sig. Om det ändå blev jättefel så kom mamma och/eller pappa och ordnade upp alltihopa. Plötsligt var jag dock vuxen och ansvarig för alla mina egna göranden, och ganska ofta ansvarig även för en del av andras handlingar, hur märkligt det än kan te sig. Jag är säker på att du vet exakt hur jag menar.

Följande text är en kombination mellan att dels försöka beskriva vad som egentligen hände, men också för att ta ifrån oss, både dig och mig, möjligheten att förljuga allt det som skedde. Tidsperioden då allt utspelade sig är mellan augusti 2000 och september 2002 och den följande texten beskriver en ganska typisk natt, och morgon, mot slutet av ett totalt havererat förhållande mellan mig och min dåvarande sambo. Jag har verkligen lagt mig vinn om att varken tona ner eller försköna någon av våra roller.

Så här var det i alla fall:

————————————–

.

“Hur var det egentligen meningen att det skulle kännas? Han mindes inte längre. Det hade pågått så länge, att han faktiskt hade glömt. Naturligtvis var det natt, och naturligtvis satt han ensam i vardagsrummet. Lena hade gått och lagt sig före honom, som så många gånger förr. Men han tyckte att det var bättre just nu i alla fall. Under vissa perioder var det så här hon gjorde, helt enkelt. Andra perioder, och dessa hatade han allra mest, satt hon hela nätterna igenom vid hans dator och chattade, chattade med allt och alla. Han visste att det inte var oskyldigt heller. Vid ett par tillfällen hade han läst hennes chattloggar. Han visste mer om datorer än Lena, så det var ingen match för honom att forcera hennes passwords på hans dator. Och visst hade han haft rätt. Hon satt och porrchattade med flera män och planerade att träffa dem, trots att hon var sambo och hade barn. Två barn, varav det ena hade dött vid tiden för sin åttamånadersdag. Det hade verkligen blivit kärvt emellan dem efter begravningen. Ändå visade Lena ibland tecken på att hon tyckte om, och behövde, Peter i sitt liv men till sist hade han någonstans insett att det mest berodde på hennes lathet, hennes behov av materiella ting och hennes totala oförmåga att ta tag i sitt eget liv. Hon behövde någon bara, det var inte så viktigt vem det var. Så enkelt var det.

Han sträckte litet på sig och suckade. Han funderade lite på om han skulle gå in i sovrummet och lägga sig bredvid henne. Kanske skulle hon vakna, kanske ville hon älska? Kaffebegäret vann striden och han strosade ut till köket för att fylla på sin mugg, den blåa gamla trygga muggen, som han älskade. Materiella ting hade plötsligt fått en sådan stor betydelse i hans liv. Han lät sina tankar vandra medan han läppjade på det varma kaffet. Han tände ännu en cigarett och blundade hårt; tänkte tillbaka på deras tid tillsammans. Hur hade det egentligen varit dem emellan? Tja, handen på hjärtat, det hade aldrig varit särskilt bra. Han kunde nog vara korkad ibland, men han var inte dum i huvudet. Det som egentligen hänt var att han snabbt blivit beroende av att få slösa kärlek över någon. Lena fungerade väldigt bra i just det avseendet eftersom att hon var väldigt trasig som människa. Hon hade levt ett ganska hårt liv. Han föll för henne för att hon var så hjälplös. Hon hade med sig en fyraårig dotter in i förhållandet, Lisa. Peter tog den lilla flickan till sitt hjärta genast. De hade funnit varandra blixtsnabbt.

Peter och Lenas förhållande lunkade på ganska bra till en början och deras kärlek var förmodligen ömsesidig, han ville tro så i alla fall. Men det förändrades ganska snabbt eftersom att Lena fortfarande var känslomässigt bunden till sin förra pojkvän, Marcus. Vid ett tillfälle åkte Lena till Marcus i Örebro. Det var i början av december, när hon nyss träffat Peter. Hon hade särskilt bett honom att lita på henne. Hon var den ”trogna typen”, påpekade hon allvarligt. Dessutom hade hon berättat att hon skulle gå på en fest hos en vän, John. Hon skulle träffa Marcus som hastigast, dagen efter festen, och sedan sätta sig på tåget och åka hem igen. Mycket senare fick Peter i alla fall reda på att Lena bett John ljuga för hennes skull och att hon spenderat hela helgen med Marcus istället. Hon hade inte alls vart på någon fest. Hon åkte raka vägen till Marcus, och de spenderade helgen i sängen. Lisa var hemma med Peter.

Kaffet var plötsligt slut i muggen och han undrade om han inte skulle gå in till Lena i alla fall. Han fimpade cigaretten och gick in i badrummet. Han tvättade sig noga och borstade tänderna. Man kunde ju aldrig veta, resonerade han. Det var svart i sovrummet, men han visste vilken sida hon låg på. Han ville så gärna att hon skulle vakna men han ville inte väcka henne. Hon blev alltid på så dåligt humör när hon blev väckt mitt i natten. Han behövde hennes beröring så mycket. Ordet ”svältfödd” hade fått en ny mening i hans liv. Aldrig tidigare hade han känt sig så oerhört ensam. När han kröp ner i sängen så suckade Lena till litet i sömnen och flyttade sig närmare honom. Han kunde inte hjälpa det, men han fick ett våldsamt stånd. Hon lade ena benet över hans och sin ena hand på hans mage. Han vågade knappt röra sig, men han lade sina armar runt henne och höll om henne. Då suckade hon till besvärat och vände sig om igen och bökade sig bort till sin sida av sängen. Förmodligen hade hon inte ens varit medveten om hans närvaro, eller så flyttade hon sig bort av instinkt. Ibland trodde Peter att hon verkligen hatade honom. Kanske gjorde hon det också. Han visste inte längre, och kanske hade han redan slutat bry sig. Han visste inte det heller. En våg av ensamhet och smärta vällde upp i hans inre och han klev upp ur sängen igen. Han gick ut till köket, hämtade mer kaffe och satte sig sedan i soffan i vardagsrummet igen. Han försökte tända en cigarett men hans händer darrade plötsligt och han upptäckte att han grät. Tårarna rann sakta från hans sorgsna ögon och han gav helt enkelt upp. Han orkade inte längre. Han saknade någon som brydde sig och han saknade någon att själv få bry sig om. Det var inte längre viktigt vem. Det kunde få vara vem som helst. Han funderade på otrohet, medan tårarna rann, men hur skulle det kunna vara otrohet? Lena skulle ändå inte bry sig. Under de gångna sexton månaderna hade de ”varit” med varandra två gånger. De hade inte ens älskat med varandra. Lena hade särat på benen och Peter hade helt enkelt bara knullat henne. Båda gångerna, när Lena somnat, kände han sig bara tom och smutsig.

Han lät tårarna strömma fritt och han tänkte på sin son, Gustav. Den lilla oskyldiga pojke som hade blivit född under så dramatiska omständigheter. Han kom till världen genom akut kejsarsnitt och han levde nästan hela sitt korta liv på sjukhus tills han plötsligt dog några dagar efter sin åttamånadersdag. När Peter grät, tänkte han ofta på Gustav. Han var den enda som förtjänade hans tårar, och så Lisa förstås… och Casper, hans första son. Egentligen var nog Lena den enda som inte förtjänade tårarna men det var nästan alltid hon som orsakade dem. Han kom ihåg natten då Gustav dog. Det var samma natt som Lena berättat att hon hade träffat en annan kille och att hennes förhållande med Peter var över, oavsett vad som hände den natten. Två timmar senare dog Gustav. Hur det nu gick så gick de inte isär i alla fall. Lenas ”nya” kille bodde i Stockholm och hon hade inte råd att sätta sig på tåget för att resa till honom. Hon blev kvar med Peter och de hamnade tillbaka i något slags förhållande igen, obehagligt men sant.

Han orkade inte gråta längre, utan gick tillbaka in till Lena. Det var hans säng och han skulle aldrig sova i soffan för hennes skull. Om det inte passade så fick hon sova på soffan istället. Känslan efter gråten tog ett nytt tag i honom men hans ögon var torra nu. Han blundade tyst i mörkret tills han somnade. Lena rörde sig inte en enda gång under natten.

När Peter vaknade nästa morgon så sov Lena fortfarande. Lisa var redan uppe trots den tidiga timman. Han såg på klockan och insåg att den inte var mer än halv sju. Lisa hade redan slagit på TV: n och satt och tittade på något barnprogram. Det var ljudet från TV: n som väckt honom och han klev upp ur sängen. Mikron fick värma dagens första mugg kaffe och han dukade fram frukost till Lisa medan han väntade på kaffet. Han hade stängt dörren till sovrummet. Han visste att Lena inte skulle kliva upp före klockan ett på eftermiddagen, det var då alla såpor började på TV: n, men han orkade inte se henne då han gick fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet. Peter och Lisa åt frukost medan barnprogrammet skvalade vidare. De skämtade och skojade med varandra, så som de alltid brukade göra och Peters humör var på topp. När Lisa hade ätit upp sin filmjölk och äntligen fått i sig sin smörgås så gick hon till sitt sovrum och hämtade täcket från sin säng. Hon kom tillbaka och satte sig alldeles bredvid Peter. Hon lade täcket runt dem båda, och sedan satt de och myste medan de såg klart på barnprogrammen. Lisa hade verkligen blivit som en dotter till honom. Hon anförtrodde honom ibland hemligheter som hon inte ens sade till sin mamma och om hon vaknade på natten, och inte kunde somna om, då kröp hon hellre ner under Peters täcke, än under mammas. Peter visste att det var en liten tagg i Lenas hjärta, men samtidigt verkade Lena glad över att få lite mindre att engagera sig i. Han kunde aldrig fatta hur hon resonerade eller hur hon tänkte. Om han utgick från sina egna känslor, hur han själv tänkte och resonerade, och sedan försökte applicera det på Lena, då blev det fel. Lena hade alltid något nytt annorlunda sätt att reagera som fick Peter att allvarligt överväga tvångsvård, alternativt att adoptera Lisa och flytta med henne från landet.

Han tog fram kläder till Lisa. Hon skulle till förskolan eftersom att det var måndag. När de var klädda och frukosten borttagen så gick de. Det var inte särskilt långt men de hann med att prata ganska mycket under vägen. Ofta talade hon om Lena, och hur glad hon var varje gång Lena hämtade henne efter skoldagens slut. Tyvärr slutade Lisa oftast en halvtimma innan alla såpor började på TV: n och då hade Lena oftast inte ens klivit ur sängen. De få gånger hon verkligen masade sig upp ur sängen i tid för att hämta Lisa, var hon ofta vresig och svår att prata med under resten av dagen. Lisa gav aldrig något sken av att märka hur det låg till, men Peter visste att hon inte var särskilt dum. Hon fattade det mesta av vad som hände inom hemmet. När Peter lämnade henne vid skolan den dagen så strålade Lisa som en sol. Hon var alltid så glad över att ha Peter och hon brukade pussa och klappa på honom, som om det alltid var sista gången de sågs. Han uppskattade att bli överöst av henne, men det smärtade honom samtidigt så oerhört djupt att se henne osäker och rädd. Vissa dagar var han tvungen att hålla henne i ett stadigt tag om hennes axlar och se henne länge in i ögonen och upprepa flera gånger att han lovade dyrt och heligt att komma tillbaka och hämta henne vid hennes dags slut. Hur kunde denna lilla underbara flicka vara så misshandlad vid så tidig ålder? Hon var ju bara nyss fylla fyra år, när hon kom in i hans liv. Nu var hon sex år och fortfarande levde hon genom sviterna av hur Lena levt med henne tidigare. Lena hade verkligen levt vind för våg med Lisa. De hade flyttat omkring mycket och bott antingen i egen regi, eller bland Lenas kompisar och vänner.

När han kom hem var sovrumsdörren fortfarande stängd. Han mindes att han glömt mobiltelefonen på laddning där inne, så han öppnade dörren försiktigt. Det var skumt i sovrummet. Persiennerna var neddragna och gardinerna var dragna för fönstret. Han lade sig ner på sängen en stund och blundade. Han fick lägga sig sakta, för den halvdämpade vattensängen gav faktiskt en hel del att önska, alltså ur ren vågdämpningssynpunkt. Den var underbar att kramas i men svår att smyga ner i, eller ur, om någon låg och sov i den. Han låg där en lång stund och bara lät tankarna vandra. Han tänkte på Lena, som sov tyst bredvid honom. Han undrade om han älskade henne. Han kom fram till att han förmodligen hade gjort det vid någon punkt i deras stökiga förhållande, alldeles i början. Efter det var det mer en rädsla för att vara ensam som gjorde att han faktiskt stannade kvar i förhållandet, vilken var lite paradoxalt eftersom att han kände sig ensam tillsammans med Lena. Han inbillade sig också att de hade någon slags samhörighet eftersom att de förlorat ett gemensamt barn. Men han visste också att Lena förmodligen inte tänkte på saken på samma sätt. För henne handlade det bara om överlevnad för dagen. Hon hade faktiskt berättat för honom att hon hade ganska många ställen att ta vägen, om hon skulle bli utslängd. Hon hade också berättat att hon förmodligen skulle behöva betala med sexuella tjänster för att få ett tak över huvudet. För Peter spelade det inte längre så stor roll vad som hände med Lena, men han var bekymrad över Lisa, och han skulle aldrig kunna kasta ut dem på grund av det. Lena hade naturligtvis förstått det och utnyttjade detta faktum fullt ut. Han funderade vidare och tankarna gled över på Lisa. Skulle det kanske finnas en möjlighet att kasta ut Lena, men låta Lisa bo kvar? Han var frestad i alla fall. Lisa hade ju blivit som hans egen dotter, och han älskade den lilla flickan gränslöst. Tankarna på Lisa gav honom alltid en sådan orolig känsla i maggropen. Han visste ju hur hon hade haft det i släptåget efter sin mamma. Det hade varit ständiga uppbrott för Lisas del och ständigt nya ställen att sova. Lena staplade nya manliga bekantskaper på hög och hon betalade alltid för sig, med sex. Jösses, vad hade han egentligen klampat in i? När Lena och Lisa flyttade in hos Peter så var Lisa alltid så orolig. Hon klarade inte ens av att sitta ensam i ett rum, utan att ropa på mamma flera gånger i minuten för att försäkra sig om att mamma var kvar. Det dröjde flera månader innan den lilla tjejen började lunga sitt sinne. Peters lugna och tålmodiga sinne hade gjort underverk med Lisa.

Han mindes hur det var när han träffade Lena första gången. Det var en kväll under sensommaren 2000 och han skulle hämta Lena vid tåget från Örebro. De hade pratat i några månader via telefonen. Från början hade de råkat på varandra via ett chatrum under Nerikes Allehandas hemsida. Det var första träffen och de hade bestämt att Lisa inte skulle följa med den gången.

Peter satt i bilen på parkeringen vid Centralstationen i Västerås och undrade hur det skulle bli att träffa henne i verkligheten. Hon verkade så vacker och så snäll när de pratade i telefonen med varandra. Han hade pratat med Lisa också och hon verkade också hur gullig som helst. Han undrade hur Lena såg ut, för han hade bara sett ett par ganska gamla bilder på henne. Han var otålig och rastlös så han gick ur bilen och tog ännu en cigarett. Han hade kommit nästan en timma för tidigt. Han hatade att stressa och kom gärna mycket för tidigt. Efter flera cigaretter, för att lunga sin nervositet, såg han tåget sakta rulla in på stationen. Han lekte med tanken att möta henne på perrongen, men eftersom att han inte var säker på hur hon egentligen såg ut så bestämde han sig för att låta bli. Han hade noga förklarat för henne hur hon skulle gå från tåget för att komma dit han hade parkerat. Han satt på motorhuven, som bestämt, när en vacker kvinna uppenbarade sig framför honom. Hon var mycket vackrare än hon sett ut på korten. De kramade varandra lite stelt och ovant och Peter kände hur hon darrade till lite i hans famn. Hon såg blygt på honom och pussade honom snabbt på kinden, sedan var ögonblicket över. I efterhand kunde han aldrig riktigt förlika sig med tanken på att hon hade förändrats så radikalt under deras förhållande. Hade allt varit spelat? Han kunde aldrig bestämt säga om det var så och han kunde aldrig kasta av sig tankarna på att hon kanske hade lurat honom hela tiden att tro att hon var något annat än vad hon egentligen var. Allt blev så jävla rörigt. Ju mer han funderade över detta, desto rörigare blev det.

Den första helgen de spenderade tillsammans seglade Peter omkring på små rosa moln av total lycka. Lena var verkligen den han hade väntat på så länge. Han trodde så i alla fall. När hon åkte hem igen, efter helgens slut, höll han på att förgås av saknad. De pratade i timmar i telefon och var rörande överens om att det hade vart helt underbart att träffas och att de var tvungna att göra det igen så snart som möjligt. Den efterkommande helgen var det sålunda dags igen. Denna gång fick Peter för första gången träffa Lisa. Känslan av att ha en familj infann sig genast hos Peter. Han hade levt i saknad i flera år efter separationen från sin förra sambo och deras gemensamma son. Sonen hade stannat hos Peter efter separationen, men efter flera strider genom advokater och tingsrätten bodde han numer hos sin mamma i Skåne. Sådana hål i tillvaron var svåra att fylla, men nu kände Peter sig plötsligt mer hel igen.

Ganska snart efter att Lena kommit in i hans liv så ställdes allt på ända. Han jobbade fortfarande på den tiden, och när han var på sitt arbete så föregick saker hemma som han inte var medveten om; inte förrän han fick sin nästa telefonräkning alltså. Han visste att den brukade vara ganska hög, men inget kunde riktigt förbereda honom på den chock han fick när han öppnade kuvertet från Telia. Räkningen var på lite drygt niotusen kronor! Han höll räkningen i hemlighet. Dagen efter ringde han till Telia från sitt arbete och begärde en lista över vilka nummer det var ringt till. Ett par dagar senare kom det ett nytt, tjockare, kuvert i posten. Han bockade för alla nummer han själv kände igen och hade ringt till. Det som blev över räknade han ihop och lade det framför en mycket besvärad Lena. Det var speciellt två nummer som det var frekvent ringt till. Mycket frekvent! Cirka 7000 kronor frekvent faktiskt! Det ena var till en mobiltelefon och det andra var ett örebronummer. Båda visade sig tillhöra Marcus, ex-pojkvännen. Så Lenas del av telefonräkningen var alltså resultatet av den hobby hon ägnade sig åt när Peter var på jobbet. Hon satt alltså och ringde till Marcus då. Någonstans så hade hon hoppats att räkningen inte skulle vara så hög och att Peter skulle betala hennes telefonsamtal till den hon bedragit honom med? Det fungerade visst så i Lenas värld. I och med den dagen så förändrades allt. Peter slog näven i bordet så hårt att hela världen stannade upp ett ögonblick. Han gjorde det mycket klart att ifall han såg något av de uppringda numren på en räkning igen, så skulle det inte bli roligt. Hur respektlös och naiv Lena än kunde vara, så upprepades aldrig denna händelse. Konsekvensen blev i alla fall att de inte hade någon telefon längre och det var en tanke som kunde reta Peter till vansinne när han tänkte på det.

Nåja, det fanns inget att fundera över längre. Peter hade bestämt sig för att avsluta det hela med Lena. Han orkade inte leva på det här sättet längre. Han såg sig själv som ett offer för sina känslor och han drog vissa paralleller till kvinnor som misshandlades av sina män. Lena misshandlade honom på samma sätt, men psykiskt. Varje gång Peter blev arg eller reagerade på Lenas nycker, fick hon alltid honom att känna skuld efteråt, att det var han som var den felande parten. Han kände sig mer som den felande länken och han kände inte igen sig själv längre. Förra gången han tagit sig ur ett så ensidigt förhållande hade han lovat sig själv att det skulle vara sista gången han gjort avkall på sig själv och sin integritet. När han träffade Lena så glömde han dock bort alla sina fina föresatser. Men de hade i alla fall bråkat klart nu, det var bestämt. De skulle gå isär, till sist och äntligen. Peter kände sig vissen och nere. Hur illa han än mått tillsammans med Lena så visste han alltid vad han kunde förvänta sig. Det var som ett slags ”negativt betingad trivsel”, som han skämtsamt kallade det inför sina vänner.

Det riktigt sjuka var att de inte bodde tillsammans längre. Ändå sov Lena oftast hos Peter. Hon hade några månader tidigare flyttat med Lisa till en egen lägenhet, bara ett litet stycke bort. Men när separationen ägde rum så mådde både hon och Peter dåligt; så pass dåligt att de fortsatte träffa varandra. Så pass dåligt att de faktiskt började ha sex med varandra igen, innerligt och passionerat. Det var som att de inte kunde vara ifrån varandra. Alla Peters vänner, även hans egen familj, hade skakat på huvudet och mer eller mindre idiotförklarat honom. Sommaren kom och den gick och förhållandet blev slentrian igen. Sexet blev också slentrian. Till sist rasade alltihop återigen. Lena gick bakom ryggen på Peter igen. Hon sade att hon ville vara ensam en helg i sin egen lägenhet. Peter fattade galoppen direkt, för han visste att Lena var ganska mörkrädd och inte gärna sov ensam… Hon sov visserligen gärna ensam när hon var hos Peter, men då visste hon ju att han var i närheten hela tiden.

Naturligtvis hade det visat sig att Peter hade rätt i sina antaganden. Han hade haft det på känn, något som inte kunde undvikas. På ett sätt gjorde det fruktansvärt ont. På ett annat sätt kände han en lättnad. Han hade självklart vetat om hur destruktivt deras förhållande var för dem båda, men han hade aldrig haft kraft att bryta sig ur det. Hjulspåren blev bara djupare för varje besvikelse, för varje lyckosam stund också. Det var som om Peter livnärde sig på sin olycka, som ett martyrskap där han tackade sig själv för allt gott och skyllde allt som gick fel, på Lena. Själv felade han naturligtvis aldrig, brukade han skämta inför sina vänner men han visste också att han alltid brukade skämta om sådana saker när han mådde dåligt. Hans vänner visste det också och de försökte alltid stötta honom, men utan resultat. Peter levde i stormens öga och såg inte situationen som den egentligen var. Han levde i ett slags självvald blindhet.

Lena drog sig ifrån Peter efter den helgen. De träffades knappt alls förutom när hon kom över och hämtade de få saker hon hade spridit ut i hans lägenhet, sedan försvann hon med Lisa till Lindesberg. Hon gjorde ännu ett uppbrott med Lisa. Den kille hon hade haft hemma hos sig kom från Lindesberg och hon flyttade helt sonika hem till honom. En månad senare kom de och hämtade flyttlasset ur hennes lägenhet. Hon ringde Peter, på hans mobiltelefon, och frågade om Lisa fick komma över till honom medan de bar ut alla möbler och flyttstädade.

Dörrklockan ringde och Peter gick och öppnade. Utanför dörren stod Lisa. Hon hoppade rakt in i Peters famn och hon grät hejdlöst. Peter grät också och de satt på hallgolvet och snörvlade av olycka. När det värsta lade sig så satt de och pratade i flera timmar. Peter försökte hålla skenet uppe för Lisas skull och han försäkrade henne om att de inte skulle tappa kontakten. De skulle ringa varandra och de skulle skriva så ofta de kunde, i alla fall när Lisa börjat skolan och lärt sig skriva. Peter gjorde Lisas favoritmat, köttfärsbiffar med löksås och kokt potatis. Medan de åt maten så pratade de och skojade precis som de alltid brukade göra. Lena brukade oftast inte äta samtidigt som dem, av vilken anledning kunde Peter aldrig riktigt lista ut, antagligen för att hon alltid sade att hon var fet och behövde banta, men det gjorde inte så mycket. Peters måltider tillsammans med Lisa var alltid en högtid på dagen. Efter maten så tittade de på tecknad film. Peter drack sitt sedvanliga kaffe, den dryck han blivit starkt beroende av under tiden med Lena, och Lisa drack saft. Lagom när filmen var slut så kom Lena. Hon kom in en stund och för ovanlighetens skull frågade hon efter en kopp kaffe. Fredrik och hans bärhjälp gjorde det sista i lägenheten så Lena passade på att sätta sig en stund. Trogen sin vana att utnyttja alla i sin närhet frågade hon om hon kunde få låna femhundra kronor av Peter till att betala kärran de hyrt i Lindesberg. Peter kunde inte hjälpa det men han började skratta. Lite osäkert till en början men skrattet tilltog och efter en stund kunde han inte sluta. Han skrattade så att han tjöt. Lena såg först förargad ut och det gjorde Peters skratt ännu hjärtligare. Lena insåg då vad hon egentligen frågat och hon började le lite fånigt. Hon insåg att hon just frågat Peter om pengar till sig själv och den hon bedragit Peter med. Hon började rodna. Hon mumlade något om att hon bara skojat. Peter var riktigt munter nu och Lisa skrattade också hjärtligt fast hon inte riktigt visste vad det roliga bestod i. Naturligtvis behöll Peter sina pengar för sig själv.

Peter följde dem ut till bilen för att vinka av dem, eller Lisa i alla fall. Solen stod högt på himmelen och det var en perfekt höstdag. Han mådde faktiskt bra på ett avogt sätt. De han delat sitt liv med under två och ett halvt år var just i färd med att flytta till en annan kommun. Naturligtvis höll han på att gå sönder inuti, men samtidigt föll ett berg av oro från hans axlar. Det hade äntligen blivit dags för ett farväl, ett avslut. Det var dags att gå vidare, äntligen. Detta var dagen han mått så dåligt över men samtidigt väntat på, längtat efter, bett till Gud om. Det skulle verkligen bli skönt att överlåta ansvaret för Lena till en annan man. Han hoppades bara att Fredrik skulle klara av det, att han skulle orka med Lenas alla nycker. Han sade farväl till Lena och kramade om Lisa länge och hårt. Sedan gick han fram och tog Fredrik i hand. Lena hade redan satt sig i bilen så hon hörde aldrig att Peter sänkte rösten. Han låtsades klappa om Fredrik och sade lågt: ”- Gör du någonsin Lisa ledsen så kommer jag och bryter benen av dig!” Peter log med hela ansiktet när han sade det. Han vände sig om och började gå hemåt. Han hoppades av hela sitt hjärta att Lena skulle vinka efter honom när de åkte iväg, men han vände sig inte om för att titta. Han kämpade för att se så värdig ut som möjligt. Han tänkte sig att han liknade en hård westernhjälte när han vände dem ryggen. Den tanken fick honom att skratta och han kände sig inte ledsen längre. För första gången på mycket länge kände han sig fri. Han kände sig fri och den känslan var berusande. På vägen hem passerade han huset där hans kompis Micke bodde. Han gick in och ringde på hans dörr.

– Tjenare Micke, har du en skvätt kaffe över?

– Har jag inte alltid det? svarade Micke och skrattade. Kom in.

– Det var ett tag sedan.

– Ja, verkligen. Vad har du sysslat med sedan sist?

– Jag hoppas att du inte skall jobba i morgon, det kommer att ta ett tag att berätta.

– Ingen fara, jag är sjukskriven, log Micke.

– Jag varnar dig, skrattade Peter, det är en lång historia.

– Men vilken tur då, att jag köpte extra kaffe idag. Jag har saknat dig din gamla björnhane. Sätt dig ner och ta det från början! Vill du ha en whisky till kaffet?

– Alltid, svarade Peter.”

.

————————————–

Det är så jäkla märkligt… när jag läser hela texten så lever jag liksom igenom den, varenda sekund av det… när jag sedan läst klart så släpper hela känslan och texten kunde lika gärna vara producerad av vem som helst. Kanske det är därför jag gillar att hålla fram det här alstret, därför att det är så personligt… men det gör helt enkelt inte ont längre!

Av hela resan har jag i alla fall lärt mig en läxa, mycket dyrköpt, och det är att det alltid kommer en ljusning; oavsett hur mörkt och hopplöst det kan te sig ibland! Jag har också lärt mig att inte fundera, grubbla eller oroa mig så mycket i förväg.

.

Om man grubblar över en sak, ganska mycket, och så inträffar det man oroat sig över… då har man drabbats två gånger!

Om man grubblar över en sak, ganska mycket, men utan att det man oroat sig över inträffar… då har du ändå drabbats av det, en gång!

.

Ha en bra dag allihopa, och bry dig om den enda person du egentligen kan ta fullt ansvar över; dig själv!

.

Må Dina fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan

.

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3608

Kommentera

%d bloggare gillar detta: