«

»

jan
13

Livet efter infarkt och PCI

Historia

.

Andfådd… smärta… spy… rädd… förtränga… smärta… andfådd… trötthet… vila… ångest… smärta… rädd… andas… uppstrålande smärta i underkäken… andfådd… hjärtinfarkt… skräckslagen… ångest… ambulans… sirener… akutmottagning…operation… PCI-behandling… stent… andas… andas… ångest… vad fan hände???

.

Ungefär så fragmentariskt ser mitt minne ut över den dag som hette “Den andra februari tvåtusen och tolv”! Det är också en ganska bra beskrivning över hur en hjärtinfarkt kan upplevas. Jag har nog aldrig tidigare varit så rädd som jag var vid den tiden. Jag trodde allvarligt talat att min sista dag i livet var kommen. “–Nu skiter det sig”, tänkte jag!

Jag vet inte om jag hade tur, eller inte, som hamnade på Universitetssjukhuset i Örebro? Jag har ingen aning om hur kompetensen för sånt här ser ut på andra ställen… Jag var i alla fall kraftigt förmedicinerad redan då vi anlände med ambulansen. När vi kom till operationssalen (PCI-behandlingsrum) så var allt klart för min ankomst och de satte igång ganska snart med att kranskärlsröntga, ballongvidga och stenta problemområdet i kranskärlet, som förövrigt var igensatt.

Efter att kirurgen presenterat sig, vad han nu hette, så var resten av behandlingstiden ett enda långt välbehag. Det är först långt senare som jag insett att det faktiskt lika gärna kunnat skita sig ordentligt den där dagen. Jag hade kunnat dö!

Det som hände, den där dagen, var i alla fall att jag hade kranskärlskänningar på morgonen, vilket jag förmodligen haft i flera dagar redan, men förträngt det då jag trodde att besvären kom från en seg halsinfektion. På eftermiddagen tilltog besvären och min sambo vädjade till mitt förnuft, att ringa… till sist gjorde jag i alla fall som hon bad mig. Fast eftersom att jag inte tappat något så ringde jag inte till larmnumret 112, utan istället till Sjukvårdsupplysningen på 1177.

Efter ett kort samtal kopplade de över mig till ambulansen… eller rättare sagt, då jag kommit några meningar in i förklaringen för hur jag mådde så avbröt kvinnan i andra änden och sade att hon nu kopplade över mig till ambulansen, och lycka till…

Efter det så gick resten som på räls. Ambulansen kom… ja, jag hade ju naturligtvis packat min väska innan de kom. Jag fattade ju att jag skulle sova borta, i alla fall en natt, så jag packade ner reservkläder, block, pennor, mobilladdare, VISA-kort, ett par böcker och så mobilen förstås. Jo, jag hängde upp badkläderna i badrummet också, för jag hade ju varit och badat den dagen och ville inte att kläderna skulle få ligga och mögla i påsen. Ganska precis då jag var klar så kom ambulansen!! Jag var kraftigt medtagen och vimsig, bevisligen… mer än vanligt alltså! Min sambo hann packa mobiltelefonen, laddaren och sitt VISA-kort!

.

Mer historia

.

Man konstaterade att jag hade ett igensatt kranskärl och att jag hade förträngningar på två ställen till, men upplyste samtidigt att de bara hade för avsikt att åtgärda det akuta. Senare, menade han, kirurgen, skulle det ordna sig på det viset att jag skulle få åtgärda de resterande problemen på mitt hemsjukhus. Det viktiga just då var att jag skulle få undvika att dö, och sedan skulle jag få vila.

Med en uppsjö mediciner så passerade sedan våren, sommaren och hösten utan att något dramatiskt inträffade. Vid ett tillfälle försökte jag, med läkarens medgivande förstås, skifta ut min blodtrycksmedicin, för att se hur jag skulle reagera. Efter 9 dagar började jag äta tabletterna igen. Det var då jag trodde att hjärtat skulle komma ut genom näsan som jag tänkte att det faktiskt inte alltid räknas som en prestigeförlust att ge upp.

I samband med det så började min läkare remittera mig till en del undersökningar. Det var ultraljud, stresstest och gammakamerafotografering… Sen sköt allt fart igen!

Min läkare ringde mig en dag och frågade om jag ville att hon skulle ordna så att jag fick komma till en Koronarangiografi och påföljande PCI-behandling, vilket jag genast svarade JAAA på. Kort efter det kom kallelsen till lasarettet.

I december 2012 fick jag komma till hjärtavdelningen, där jag blev inlagd, eller inskriven, som det egentligen heter. Jag var nummer 1 till PCI-behandlingen den dagen, så jag fick svida om till ett sånt där nattlinne som är öppet i ryggen… och hosor!, såna benkläder som ser ut som ett par isärklippta kalasbyxor för vuxna!

Nere på PCI-behandlingsrummet var allt redan förberett och de var snart igång. Efter en och en halv timma var de klara med förträngning nummer 2. Den första åtgärdades ju vid hjärtinfarkten. Jag fick ligga kvar över natten. Morgonen efter fick jag åka hem.

Fem och en halv vecka senare var det så dags för åktur nummer 3. Då fick jag komma tillbaka och få den tredje förträngningen åtgärdad, vilket hände nu i torsdags den 10 januari 2013 alltså.

.

Nutid

.

För varje gång de har varit inne och pillat i pumpen så har ett motstånd försvunnit. Jag har kommit igång med kardioträning under hösten (gåband – 1 timma per dag, så många dagar i veckan som jag hittar tid till) och det har fungerat över förväntan.

Naturligtvis fick jag ta det lugnt i början. Det var ett tag sedan jag var fysiskt aktiv med någon form av träning (typ dryga 20 år sedan) så jag satte mig ner och tänkte till. Sedan började jag med ett 5-minuterspass per dag. Detta ökade jag med 5 minuter för varje vecka.

Nu är jag färdigbehandlad. Nu finns inga förträngningar kvar att pressa isär. Allt är klart. Det sista motståndet har blivit undanröjt och jag är inte särskilt besvärad av en svettig timma på bandet, varje dag. Det är inte särskilt skönt, inte förrän den där timman har passerat i sin helhet. DÅ är det jätteskönt! Men jag promenerar alltså 1 timma per dag, gärna 7 dagar i veckan just nu!

.

Nu då??

.

Tidigare har jag hört uttalanden i stil med “-Hjärtinfarkten är det bästa som hänt mig!” och så vidare. Jag har nog alltid fattat hur de menat men aldrig lyckats få in det i ett begripligt sammanhang. Jag menar, på vilket sätt kan en infarkt vara lyckosam??

Nu är det min tur att säga: –Hjärtinfarkten är det bästa som hänt mig, i alla fall en av de tre fyra bästa sakerna i mitt liv! Men det handlar naturligtvis om att man först måste överleva infarkten för att det ska bli tryck i det uttalandet!

Just nu investerar jag (inte offrar alltså) en timma på mig själv varenda dag. Jag håller på att bygga upp ett lämpligare och mer självbelönande sätt att leva, än tidigare. Känslan av att “vara på väg” någonstans har nog aldrig varit starkare än den är just nu.

Att köra en timma på bandet, är numer en belöning som jag ger till mig själv, och till min hälsa.

Då dödligheten i hjärtinfarkt är 50%, vid det första tillfället, så känns det ganska priviligierat att fortfarande vara “alive & kicking”! Det är en gigantisk ögonöppnare som inte bara säger att man ska vara så sund som möjligt. Det innebär också att man ska försöka att suga russinen ur kakan! Carpe Diem, liksom, så mycket som man själv önskar alltså. Man skall alltid undvika att bli fanatisk!

Efter att systematiskt ha misshandlat min kropp i så många år så tror jag inte för ett endaste litet ögonblick att det går snabbt att arbeta upp sig igen. Nej, då handlar nog gåband, och liknande tortyrredskap, om att de måste finnas med i det dagliga levandet. Ett dagsmått motion måste nog finnas med, så som syre och mat.

Om hjärtinfarkten inte är en av de bästa sakerna som hänt mig, så ligger det på mitt eget ansvar att se till att det blir det. Annars tappar jag meningen med att ha överlevt den!

.

Må era fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan

.

.

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3654

Kommentera

%d bloggare gillar detta: