«

»

Sep
28

Glömt sådana tankar…

Vad är det egentligen som händer i hjärnan då vi sakta, men jävligt säkert, blir äldre? Förr, på Juratiden, eller möjligen under Kritaperioden, så hann jag med mycket mer än jag gör nu. Om jag ska hinna ens hälften mot det jag presterade under min glans dagar så måste jag planera minutiöst. Varför?

.

Frågande

?

.

Det är något märkligt som händer i neocortex, eller vart fan det nu händer, i takt med att mosslagret växer sig tjockare. Har du också upplevt det där förödande jävla ögonblicket då du stressar ut mot köket, till exempel bara, och när du kommer fram så står du där som ett dumt fån och vet inte vad du hade så bråttom dit att hinna? Medan du står där och minns vad du gjorde en eftermiddag i juni 1975 så missar du nästan bussen till jobbet istället, du fattar va? Och på väg till jobbet kan du inte komma ihåg om du stängde av kaffebryggaren och spisen… Det är som någon slags jävla besvärande teflonhinna mellan två av minnesbankar, och två av underavdelningarna till den ena av dem.

I den ena minnesbanken så ligger allt du kan komma ihåg från förr. Tydligt, klart och med både ljud och bild, i färg dessutom och naturligtvis ljudet i 5.1.

I den andra minnesbanken finns alla minnen från nyss. Nyss-minnesbanken har, som sagts, två underavdelningar, Nyss och Nyss som fan!

Gränsen mellan Nyss och Nyss som fan, är lite svävande. Detta innebär att om ett minne råkar forma sig över gränserna mellan minnesbankens underavdelningar så kan det liksom förolyckas, och typ komma bort i mörkret, lite som att det dör. Sedan kan det ju plötsligt dyka upp, som en jävla Gubben i Lådan, klockan tre på natten och abrupt väcka upp en så att man tror att man just haft en asa-läbbig mardröm, men så inser man plötsligt att det bara var ett minne från när man pratade med moster Greta, i förrgår.

.

Minnen

Minnen

.

Jag har dessutom fått en bokstavsliknande förmåga att tappa tråden när jag blir avbruten mitt i någonting. Förr var det bara att ta upp tråden och köra igen. Nu är det lite annorlunda. Jag kan ha läst en halv bok, och så blir jag avbruten i läsandet, gärna lite då och då… och för varje gång så tappar jag liksom fokus på innehållet. Det är inte så att jag glömmer det jag läst, nejdå. Jag blir liksom bara mer och mer förbannad över att bli avbruten, så till sist så klappar jag ihop boken och lägger undan den. Sedan, mycket principfast som jag kan vara, så som man ska vara, så kommer jag aldrig mer att ta upp den boken. Då har jag liksom flaggat av den som kasserad. Jag har ett flertal böcker som jag lika gärna kan kasta bort, för de fyller mest ut sin plats i nån bokhylla, men kommer aldrig att bli lästa, för jag blev avbruten en gång för mycket när jag senast höll den i handen.

.

Bokstäver

Bokstäver

.

Jag minns, jag var nog runt tretton, typ, och när man kom hem från skolan, och mot all rimlig förmodan hade fått läxa med sig hem, så kunde jag sätta mig vid köksbordet och käka lite mat, samtidigt som jag hade utsikt mot den påslagna TV’n i vardagsrummet, hade musik på i mitt rum, pluggade läxan och ögnade igenom en serietidning, på en och samma gång alltså. När i helvete tappade jag den förmågan? Simultankapaciteten! Nuförtiden vågar jag föffan inte läsa tidningen på skithuset längre, i rädsla för vilket papper jag kommer att råka torka mig med alltså.

Det är som just nu, till exempel. Jag babblar på, här på bloggen alltså, och försöker desperat att komma ihåg vad fan det var jag skulle försöka komma fram till egentligen..? Det blir lite besvärande på något vis. Ungefär som den där skitsnygga bruden som sitter i min soffa och glor på TV!?? Hon är jättevänlig mot mig… och det är någonting så jävla bekant över henne..? Varför??

.

Må era fienders skägg växa inåt!

.

Stefan, var det väl?

.

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=3756

Kommentera

%d bloggare gillar detta: