«

»

Jun
30

Pappa… Pappa… Pappa… Pappa… Pappa… Pappa…

I dag är en sån där kul dag, då frun jobbar men jag är ledig och ensam hemma med sonen. Det är rena himmelriket… i alla fall vissa dagar. De dagar han inte smyger omkring alltså, och jag hittar honom där han står och smyger… med ena pekfingret genom högtalarpappen på en av högtalarlådorna i vardagsrummet. Till exempel bara… eller när han står med napp och nalle och ser drömsk ut… fjärran blick… tills jag plötsligt upptäcker att han står med ena handen i blöjan, där bak, med handen full av restprodukter.

När jag är ensam med honom så existerar inga stängda dörrar mellan oss. Det innebär att även nummer 2 får göras med öppen dörr, så jag ser om han är på väg mot högtalarna eller inte… och ofta då kommer han till mig istället, som ett skott, ser EXTREMT lycklig ut där han ställer sig alldeles mellan mina knän och tittar upp mot mig och säger Pappa… Pappa… Pappa… Pappa… Pappa… Pappa… Pappa… Sedan släcker han taklampan, går ut och puttar igen dörren. Så charmig kille det där.

I dag har han övat på ord igen. Han älskar, av otydlig anledning, att öva på ordet PAPPA… Gissningsvis har han upprepat ordet ett par tusen gånger i dag. Och när han ropar PAPPA, så ropar jag hans namn tillbaka, till hans obeskrivliga lycka. Och så ropar han igen. Jag svarar. Lycka. Ropar igen… och så vidare och så vidare och så vidare… ungefär halva dagen.

Ibland bryter han dock av med ett rungande MAMMA?!?! Jag svarar, Mamma är på jobbet. Hon kommer sen… och då växlar han tillbaka till PAPPA igen.

Fast, sötast är han när han springer (töltar) med ena handen på ryggen. Helskön stil han har, den där grabben.

Fast, för närvarande verkar jag inte stå så högt i kurs. När jag t.ex, lämnar bilen och han sitter kvar med sin mamma, då kan han gnälla lite ibland… men om hans mamma kliver ur och jag sitter kvar med honom… då kan han vråla av olycka tills hans mamma kommer tillbaka, och det känns ju inte som att hon skyndar sig direkt. I alla fall inte för att komma till MIN undsättning.

På morgonen, då han ropar på mig, för han vet ju att det alltid är jag som kliver upp först, så är han jätteglad och trevlig mot mig… tills vi kliver in i vårt sovrum för lite morgongos… det första han ropar är MAMMA!!? Och om hon är på jobbet, då börjar han sin frukostgnällvisa istället. Det är skönt att vara poppis, säger min fru i alla fall.

Vädret då, undrar du kanske? Hahaha, nej jag skojade bara. Vädret är som det är. Så är det. Det lyder under lagarna om kaos. De lagarna säger att det är fullständigt rimligt att vi kan ha skitsomrar i hur många år i rad som helst! Det är precis samma att slumpen säger att du kan springa på tusen jävla puckon i rad… och den tusenförsta människan du springer på är precis lika jävla korkad som de föregående tusen. Plötsligt händer det… inte! Det bara är så.

Ett annat exempel är när grannen vinner ett par mille på en trisslott… medan du själv kastat bort flera jävla tiotusentals kronor på lotter genom åren… resultatlöst… och en spådam sedan bekräftar att du kommer att dö utblottad och utan vänner… för grannen köpte alla dina vänner när han blev miljonär… SÅ jävla irrationellt är vädret! Jag börjar tro att jag har ett personligt regnmoln som följer mig genom livet och som fyller på nytt vatten varje natt!

Nu ska jag lägga mig i min torra säng och invänta morgonen. Sonen kommer vråla MAMMA, för frun skall jobba. Och det kommer att regna!

Må dina fienders skägg växa inåt!

/Stefan som fan.

 

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=4061

1 kommentar

  1. Snigel säger:

    Hahaha! Livet som småbarnsförälder i ett nötskal!
    Mitt barnbarn lille J sa åt sin pappa: -Om du blir överkörd och platt som en pannkaka så äter jag dig till lunch!
    (Det betyder förstås inte att han önskar livet ur sin far, utan att han älskar honom lika mycket som pannkakor.)
    Ha en trevlig sommar!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: