«

»

Aug
20

Sluta upp med att ha så bråttom. Alla kommer dö en dag, i alla fall.

“-Jag har inte tid”, är en ganska vanlig sak man kan höra folk säga. Oftare och oftare faktiskt. Jag säger det nog lika ofta som jag själv hör andra säga det. Förmodligen. Men jag har inte en susning om vart all tid tar vägen. Fast jag vet heller inte vad all tid skall sparas ihop till, för när vi passerat datorn, och bara kollat facebook, så finns det oftast ingen tid över till de saker vi borde ägna oss åt. Som oss själva till exempel. Eller andra. Vänner. Mat. Hälsa. Andas…

Jag har elspis. Jag har kaffebryggare, kapselmaskiner (tre olika system), mikrovågsugn, elvisp, sodastream… Jag kör bil och jag har en oerhört smart telefon. Smartare än jag kanske till och med. Vad vet jag. Smartare än tevejäveln i alla fall. Våra hem fylls upp med prylar som skall spara så in i helvete med tid att vi nästan kan ta ledigt från våra liv utan att vi skulle saknas… och. ändå. har. vi. inte. tid. över. för. någonting.

Vi är uppslukade av vår egen viktighet, för delar av den kända världen skulle nog självförstöra om vi inte hann dit i tid för att göra… typ ingenting!

Vi svarar stressade i telefonen. Säger till vår bäste vän att vi är lite stressade; på väg till nånting… hinner inte prata nu. Kan jag ringa “sen”? Sedan lägger vi på och rör oss mot ytterdörren. På vägen dit passerar vi datorn, med facebook, och åtta timmar senare sitter vi kvar och googlar på om pingviner har knän… eller hur man egentligen kan prata med valar… eller giraffer.

Vi måste försöka bryta de här destruktiva mönstren. I morgon tänkte jag ta på mig Garmins Forerunnerklocka och ge mig ut i skogen, eller i alla fall på en längre promenad på asfalt. Eller så åker/promenerar vi iväg och dricker kaffe nånstans, med någon fysisk person. För det måste vara en fysiskt levande människa! Av kött och blod! Det ska dessutom ta tid att dricka kaffet.

I den här avpersonifierade världen är det extra viktigt att odla på de personliga kontakterna. Helt klart ska vi dra nytta av de bra applikationerna från vår digitala teknik, men inga “ettor och nollor” får ersätta riktiga personer. Därför ratar jag snabbkassorna. Alla snabbkassor. Jag vill ha en riktig kassör/kassörska (jag vägrar skriva kassör-hen). Det kan vara en finnig tonåring, ful tant eller en seg farbror. Det spelar ingen roll. Jag vill bli servad av en person som har service som yrke. Jag vill bli bemött, från en människa till en annan människa. På riktigt alltså. Så man kan ställa relevanta frågor, om man nu till äventyrs skulle undra något alltså. Som vart toaletten finns, eller om Siri bara är på låtsas. Att svaret på frågan om livet, universum och allting är 42, det vet jag redan, så det behöver jag inte fråga, men om kassören/kassörskan skulle visa sig vara ett Douglas Adams-fan så skulle det ju bara göra en bra dag ännu bättre. Sånt kan inte hända om man inte kan se “rösten” som servar en. “Djupa tanken” finns liksom inte på riktigt.

Det är dags att vi alla lär oss att kunna se på när färg torkar… eller att skåda ut över havet. I flera timmar. Vi ska alla dö en dag. Det är det enda vi kan vara säkra på i det här livet. Vi behöver ju inte ha så förbannat bråttom dit att vi missar allt längs vägen. Alla kommer fram i sinom tid. Alla. ALLA!

.

“-Jag har inte tid!”

“-Okay, för att du är så jävla upptagen med… vaddå?”

“-Kamma skägget!”

.

Ovanstående replikskifte kan jag i.o.f.s. acceptera. Egenvård och egentid är viktiga saker. Skägg är särskilt viktigt. Jätteviktigt. Särskilt jättejätteviktigt. Faktiskt. Om den upptagne individen däremot bara prokrastinerar för att hinna med att undvika att göra saker… tja, då är det illa. I alla fall för den människan. Men jag skiter faktiskt i det. Av princip. Alla får faktiskt ta ansvar för sig själva. Jag dömer ingen. Ingen alls, förutom mig själv. Jag är upptagen med att låta skägget växa fritt. De enda som är dumt med att göra ingenting är att man sällan vet när man är klar.

Just nu gör jag i alla fall två saker. Samtidigt. Dels skriver jag den här texten och dels lyssnar jag på Tangerine Dream i lurarna. En sällsamt lyckad kombo. Jag låter fingrarna sköta sig själva samtidigt som jag mediterar till musiken. Underbart!

Jag har funderat på att kanske skaffa mig en sådan där “Slow Watch”. Ni vet en sån där klocka med bara en enda visare. Och den tar ett dygn på sig för att göra ett varv. Tanken är att lära sig leva långsammare, så att man hinner med att se fler möjligheter längs vägen. Vi får se. Nu ska jag först prova Garmins Forerunner. Det ska bli lite spännande. För det är ju ändå en “pryl”, och jag äääälskar “prylar”. Jag är ju man, så vad fan. Nu koncentrerar vi oss på det som är viktigt. Självförverkligande.

Jag har haft ett projekt igång här hemma med mina böcker. Eller ja. Jag är inte klar ännu. Tanken är att skriva in ALLA böckerna i registerprogram. Göra dem sökbara. Särskilt anteckna var alla böcker står placerade, så att jag slipper leta så förbannat länge när jag vet att jag har en bok, men inte vart den står placerad. När det blir många böcker att hålla reda på så kan det faktiskt vara ganska frustrerande. Särskilt när man letar efter en bok som man inte hittar… och sedan minns, typ efter några timmar eller dagar, att man lånat ut den. Nu har jag i alla fall registrerat varenda liten bok i mitt rum, i sovrummet och så har jag börjat med vardagsrummet. 994 böcker klara… ett helt gäng till är på gång!

I morgon är det min sista officiella semesterdag. Jag hoppas verkligen att det blir fint väder. Men om det inte blir det så kan jag tillbringa dagen inne… och betrakta vädret utanför. Långsamt. Jag har inte tid… att stressa!

Må. Era. Fienders. Skägg. Växa Inåt!

/Stefan

#JagÄrStefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=4077

Kommentera

%d bloggare gillar detta: