«

»

Nov
16

Skäpp Å håjj… jag lever ännu! Faktiskt.

I bland blir det så lång tid mellan bloggposterna att jag nästan måste skriva med ena handen, medan jag gömmer mig lite bakom skämskudden. Det var länge sedan, käre läsare. Jättelänge sedan. Jättelänge. Juh!

Vad har hänt sedan senast då? undrar du kanske? Ja, ganska mycket skulle jag vilja säga. Bland annat så har jag presterat en utrensning bland alla papper och bråte i mitt s.k. datorrum… även om det faktiskt finns fler böcker här inne, än någonting annat. “Datorrum” låter bra, tycker jag. Lite pretto kanske, men vad fan. Man kallar ju Sossarna för regering också, så vad fan; liksom. Inte för att jag tror att något av de andra partierna skulle göra jobbet bättre heller, så vad fan ändå liksom. Vad fan!

Jag har alltså rensat i gömmorna i datorrummet, även om det finns flera hundra böcker här inne och bara en! dator. Jaja, skit i det nu. Nu koncentrerar vi oss på det viktiga i bloggandets beskrivningar av min senaste tid här i detta jordeliv..

I mitt fascistoida städande har jag bland annat rensat typ alla A4-block. Alltså minutiös genomgång av ALLA sidorna, och urrivning och dokumentförstörare för sånt som inte skall bevaras till eftervärlden. Jag känner mig lite som om jag satt på hemliga dokument vid ett krigsutbrott och allt måste förstöras så att fienden inte kan få sig informationen till livs. Å andra sidan så har det också genererat en hög papper som faktiskt skall sparas. Alla sådana papper har sorterats och satts i pärmar, efter att hål slagits i dem av just den anledningen.

Jag har haft (flera flera) lådor med osorterat bråte också. Så kallade bra-att-ha-prylar. (Det är ju ändå den som har flest saker när han dör som vinner!) Jag lyckades rensa igenom dem, och efter lite kastande så har innehållet reducerats ner till färre antal lådor. Jag har kunnat minska antalet lådor med typ 4. Det som är kvar skall sparas, och det är sorterat bråte nu. Fortfarande bra-att-ha-prylar, men bra och genomtänkta sådana, inbillar jag mig i alla fall.

På det hela taget så känns hela rummet lite rymligare nu och betydligt mer organiserat. Det har varit en spännande process där jag åkt emotionell berg-och-dalbana bland minnen, för mycket rolig skit kom upp till ytan bland åter funna bilder och återfunna anteckningar i olika skrivblock. Jag har katalogiserat, pärmat och sparat en del av även detta. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha allt sparat till. Kanske det en gång skall hjälpa mig när jag skriver “Boken om mig själv”. Vi får se. Drömmen har ändå alltid varit att skriva. Om det är för kommersiellt bruk eller bara för mitt eget höga nöjes skull spelar underordnad roll. Jag skriver för att jag i så fall har något att förmedla… precis som den som läser faktiskt gör det för att den vill veta… eller i alla fall vill läsa. Jag menar, jag dömer faktiskt ingen! Så det så!

Allt det här med att samla alla papper om mig själv har en naturlig upprinnelse. Faktiskt. Det hela började med att vi blev varse om att man kan läsa sin egen sjukjournal på nätet. Både jag och frugan gillar sådant. Där hittade vi en helmärklig journalpost, i frugans sjukjournal. Där stod en journalanteckning om att “Maken ringer och berättar att frugan provat hans AP-medicin, och han var nöjd med resultatet.

Jag fattade verkligen inte ett enda ord av det som stod. Dessbättre var journalanteckningen gjord av en SSK på vår egen Vårdcentral. Vi styrde stegen dit och krävde att få prata med den som var ansvarig för denna notering. Det visade sig vara självaste enhetschefen som antecknat detta.

Jag förklarade varför vi var där och hon loggade in i sitt system och kliade sig i huvudet. Länge. Jag förklarade… “-Min fru har aldrig tagit en enda tablett av mina mediciner… jag vet inte vad AP-medicin är… men OM det skulle finnas ett enda korn av sanning i det som noterats… varför i helvete skulle jag ringa och berätta det för er???

Det närmaste vi kom en förklaring är att enhetschefen, som otroligt nog, trots sin uppenbara slarvighet brukar sitta i telefonrådgivning (hon är SSK också), har dokumenterat något… i FEL JOURNAL! De mest skrämmande av allt är inte att det stod i fel journal. Nej, det mest skrämmande är att det kanske BORDE stå i NÅGON ANNANS journal, men där finns alltså inte denna information nu, till följd av allt detta slarv.

Allt detta har alltså föranlett att jag nu sitter och begär ut uppgifter om mig själv ur alla jävla register jag kan komma på. Patientjournaler och medicinregister. Anteckningar från skolan, betyg, klassfoton från kommunens skolregister. Utdrag från Elevhälsojournaler och så vidare. Helvete jag har t.o.m. skrivit till både Länsstyrelsen och SÄPO för att få veta vad de har antecknat om mig, om det inte är sekretesskyddad information alltså. Alltihopa för att se vad som står skrivet. Det kan ju faktiskt vara helt felaktiga uppgifter och i så fall vill jag få en chans att rätta till det. När jag väl blir publicerad (Boken om mig själv, alltså) skulle det ju vara direkt pinsamt ifall tidningar börjar trycka framluskade felaktigheter. Jag har ju min stolthet att försvara och om det skall publiceras felaktigheter om mig så vill jag ha kontroll över exakt vilka felaktigheter det rör sig om. MIN historia bestämmer ändå JAG!

Det finns en till aspekt av detta med felaktiga registeruppgifter. Tänk om jag skulle hamna i sjukvården och inte själv kunna göra mig förstådd. Det kan ju faktiskt hända att felaktigheter i sjukjournaler kan leda till att man försöker “rädda mig” med fel information om min person och mitt tillstånd. Huga huga, sommarstuga, säger jag bara!

Ja, det finns mycket att vara rädd för, men samtidigt mycket att glädja sig över. En bra sak med allt registerluskande är att jag kommer ihåg en massa saker som jag faktiskt inte ens visste att jag kom ihåg/hade glömt. Minnet är en märklig manick.

Vädret skall jag av respekt avhålla mig från ett kommentera, fast det suger… vädret suger. GUD, VÄDRET SUUUUGER!!! MOGET!! JÄTTEMOGET MED SNÖ!!!

Så, nu tror jag att jag fått med det mesta av mina tankar från den senaste tiden. Jag hoppas verkligen att ni har haft det bättre, allihopa. Mycket bättre… jag har det iofs inte dåligt, inte alls faktiskt, men jag gillar tanken på att må bra, och samtidigt önska alla att ha det ÄNNU bättre. Jag tror att man samlar pluspoäng på Karmabanken på så vis.

Jaja, nu skall detta avrundas, för kaffet står och väntar och det blir fan inte varmare av sig självt.

Må dina fienders skägg växa inåt!

.

.

#JagÄrStefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=4080

Kommentera

%d bloggare gillar detta: