«

»

Dec
20

Livet är förkylt…

Jag stod i badrummet i morse, eller ja… jag stod inte bara rakt uppochner. Jag fick ju hålla mig ganska hårt i handfatet, för jag hade lite feber och då blir jag inte så där jättestadig på benen plus att vi hade fått avloppet i golvbrunnen rengjort av en fastighetsskötare bara dagen innan och jag försökte komma ihåg vad han sade om att själv göra rent silen där nere… eller om han menade att jag absolut inte ska pilla där på egen hand. Jag är lite osäker… fast när jag tänker efter så föreslog jag att jag kanske skulle klara av det själv så skrattade han åt mig, så där lite rått ni vet… som om jag just hade dragit ett elakt sexskämt, typ. Jag ska fan alltid raka mig i badkaret hädan efter. Fastighetsskötaren kan gärna få fortsätta att gräva bland mina hårstrån. Då ska jag skratta rått åt honom, fast mer bakom hans rygg, för han är ganska schysst i övrigt.

Ja, där stod… hängde jag i handfatet i alla fall och så kände jag hur jordbävningen kom mullrande… jordbävningar mullrar väl?? Det gick i alla fall inte att “lägga locket på” den nysningen som kom. Det liksom svartnade för ögonen och jag såg mitt långa meningslösa liv fara förbi mig som en snabbspolad komedi. När jag kom till sans igen så hade jag jätteont i händerna och jag hade bitit mig i tungan… så det var små blodprickar över badrumsspegeln och i skägget, på magen på tröjan, byxorna och en stor snorkråka på ena strumpan. Jag är ingen expert på det här, det är jag inte, men det kändes i alla fall som att ena lungan petade till mot den där lilla nappen som hänger ner i svalget ni vet.

Jag tycker att det är jobbigt att nysa, för min förkylda kropp ger sig in i själva nysandet med en sådan frenesi och kraft att jag skulle kunna nysa omkull Magnus Samuelsson. I alla fall om han var yr, lutade sig kraftigt åt ena hållet och inte var ett dugg beredd på attacken. Så nysningen i går kväll var ganska okay, med tanke på att jag inte råkade skada någon… eller ja, så trodde jag först, men det slog liksom lock för öronen. Både på mig själv och resten av familjen, för i morse hörde ingen av oss klockan. När jag sedan klev upp ur sängen så gäspade jag och då släppte locket så det small i båda öronen. Jag undrar om grannen hörde det också, för han bankade i golvet… men det kan ha varit för att det gjorde så ont att jag liksom skrek till. Ganska högt. Då var det tur att resten av familjen redan var lomhörd från gårkvällens nysning.

Jag sover liksom mest i tjugominutersintervaller just nu. Det är jobbigt att andas. Jag undrar om min kropp försöker smita undan från mitt nysande huvud, för på eftermiddagen i dag lyckades jag somna en kort stund, och sedan vaknade jag av att jag knappt kunde andas. Det visade sig att min kropp på något vis hade puttat in mitt huvud i ena örngottet. Dessutom var jag alldeles kladdig i ansiktet då, för sonen, som också är förkyld, hade troligen nyst mig i ansiktet när han låg bredvid mig. Tänk att även ganska små barn kan ha sådana otroliga mängder med snor gömt i sina små huvuden.

Så där är i alla fall mitt förkylda liv just nu… jag återkommer med en rapport en annan dag igen, om jag fortfarande lever då alltså.

#JagÄrStefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=4096

2 kommentarer

  1. Snigel säger:

    Åh, en mansförkylning! Stackare! En tröst är att det som inte dödar, det härdar. Nån gång framåt 2025 kanske du byggt upp en början till immunförsvar. 😉
    Krya på dig!

    1. tankegrytan.se säger:

      Tack! (snörvel)

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: