«

»

Feb
22

Barn

Jo, jag vet. Jag vet. Jag VET… jag är usel… eller har i alla fall blivit usel… på att uppdatera min blogg. Jag VEEET. Jag har särskilt fula kraftuttryck som jag bara använder om mig själv när jag kommer på mig själv med att o-blogga. Det är ju liksom en onlinedagbok, men utan uppdateringar; ungefär som att det inte händer nåt i mitt liv, typ, eller så. Men det gör det. Det gör det sannerligen. Barn! Det händer barn i mitt liv!

Jag hade ju redan en på 25 år och en på 3 och ett halvt år sedan tidigare. Jag och min hustru var mitt uppe i en ny graviditet, och den gick sakta över i moll med en långsamuppseglande havandeskapsförgiftning och påföljande täta besök på förlossningen för undersökningar och läkarsamtal. Men, till sist, efter en igångsättning på nyårsdagen blev det action. Jag och frugan arbetade oss igenom en snabb förlossning. Jag gjorde sannerligen inte mycket i samarbetet men jag gjorde mitt bästa för att hålla lustgasmasken ifrån henne, barnmorskans instruktioner. Det hjälpte föga kan jag säga och efter 28 intensiva minuter hade vår dotter entrat scenen. Ellen was suddenly in da building! Och förresten… min fru är en jävla hårding! BIG time!


Jag FÅR tycka att det är skönt att det blev ett januaribarn. Decemberungar brukar kunna halka lite efter de första åren. Särskilt mot jämnåriga kamrater som är födda i januari. De kan alltså vara födda samma år, men med dryga 11 månaders mellanrum. De första åren kan sådant göra stor skillnad.

Jaja, Ellen är ett januaribarn i alla fall och dryga 7 veckor gammal just nu. Hon har inte åstadkommit så stora saker ännu, så det finns inte så där jättemycket att berätta. Eller jo… hon är finaste i hela världen naturligtvis. Precis som sin storebror, och sonen före honom! Barn är bäst!


Ellens storebror, Edvin, har blivit 3 ½ år nu. Han har alltså plötsligt blivit storebror och börjat svära lite trevande. Vi besökte härom dagen ett större ICA i grannstaden. Det var halt ute och de hade därför sandat parkeringen med grus; av en lite grövre modell. Eftersom att det var lite kallt så gick Edvin, sin vana trogen, med händerna i jackfickorna. Det brukar fungera bra ända till han ramlar. Som normala 3 ½-åringar ofta gör. Just denna gång hann han i alla fall få upp händerna, for huvudstupa framåt och tog följaktligen emot sig med handflatorna, i gruset. Han blev jätte ledsen och när jag fick upp honom och borstade av honom snö och grus så tittade han på mig med tårfyllda allvarliga ögon och sade: “–Pappa, det där gjorde jääävla ont!” Eftersom att jag lät honom hållas så sade han det några gånger till. Lika bra att passa på medan man får. Jag gav honom en lika allvarlig blick tillbaka och sade att man FÅR säga så… men BARA när det verkligen gör jävla ont. Han gav mig en lång kram och så fortsatte vi in på ICA.

Härom dagen, när jag hämtade Edvin på dagis så (håll truten, det heter dagis i min värld) hade jag hunnit klä på honom alla ytterkläder när jag plötsligt upptäckte att jag glömt att trä på honom hans “fusk-olle”. Jag muttrade något ohörbart om saken, men Edvin uppfattade situationen, både korrekt, snabbt och glasklart. Han klappade mig uppmuntrande på handen, tittade upp i mina ögon och sade förståndigt: “–Pappa, skit i den! Skit i den!” Jag har sannerligen blivit belönad med en pragmatisk och skarpsynt ung son! Han gör mig oerhört stolt, ofta!

Härom dagen låg jag i sängen och gosade lite med Ellen när Edvin plötsligt ville komma upp och gosa med oss. Jag sade till honom att han i så fall var tvungen att lägga sin chokladkaka, som han höll i ena handen, på bordet i vardagsrummet. Annars fick han inte komma upp i sängen. (Det var lördag. Man FÅR chokladkakor då.) Han gick iväg och kom tillbaka efter en liten kort stund; fortfarande med chokladkakan i ena handen. Han vill fortfarande komma upp i sängen och jag sade igen att han inte fick, om han inte först lade ifrån sig chokladkakan på vardagsrumsbordet. Då tittade han på chokladkakan och sedan spände han blicken i mig. Sedan sade han: “–Pappa, det heter k e x c h o k l a d!” Vad ska jag säga?? Han gör mig OERHÖRT stolt! Han är lika dryg som sin älskade pappa! Kärlek över honom!

.

That was alles för nu!

.

.

Var rädda om varandra och må era fienders skägg växa inåt!

.

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=4134

1 kommentar

  1. Snigel säger:

    Se där! Jag trodde du – som så många andra – bara lagt av, utan ett ord till avsked.
    Kul med barn och deras visdomsord. Mitt barnbarn lille J, 4 år, fick veta att mormor inte heter mormor utan har ett eget namn. Det namnet gillade han inte, utan tyckte jag skulle heta något häftigare: Sway-man! Så då vet du. 🙂

Kommentera

%d bloggare gillar detta: