«

»

Apr
13

Betraktelse

Så här såg större delen av 2002, 2003 och 2004 ut.

Jag skrev följande rader några månader efter att min

son, Benjamin, plötsligt gått bort. Han dog 8 månader

gammal för att hans lilla hjärta inte ville mer…

.

Betraktelse!

.

Jag är så ful. Jag är så trasig. Stormen har distanserat sig något lite…

men kommer den någonsin att helt bedarra? Stormen skapades ur

rädsla och förundran. Den ruggslitna mattan av damm och trygghet,

rycktes bort under mina fötter. Födelsen av ett oskyddat litet knyte,

markerade döden av en redan svunnen tid. Det var en början av

någonting nytt och okänt. En total maximering av onärd kärlek och

redan tänjda gränser. Smärta, hat och besvikelser förbyttes mot kärlek,

hopp och tro… sedan smärta, hat och besvikelser igen. Fram och tillbaka,

likt skummande havsbränningar mot en enslig spretande klippavsats.

Livet slöt sig till en ogenomtränglig bubbla som sakta kvävde mig.

Hoppets förtrollande skimmer växte med tiden, likt en envis, stark

och vacker blomma. Men mot slutet av en vacker sommar grusades

allt hopp ånyo och frosten kröp in i mitt sinne. Denna gång förändrades allt.

Vågorna kom tätare… hela tiden högre och högre. Vindens vinande

växte sig starkare i takt med att min själ sakta dog.

.

Plötsligt lugn!

.

Kav stilla!

.

Hopp, rädsla och aningslöshet darrade oroligt bland känslor av förlamning

och bitter skräck. Då rämnade muren!!! Den exploderade över mig

och Döden tornade upp sig i oemotsäglig majestät! I ett isande ögonblick

svepte den svarta ängeln sin lie genom min livsväv, och den träffade med

kirurgisk precision det enda som då höll mig uppe… min älskade son.

I ett enda andetag var allt redan för sent. Livet, som jag kände det, blev

för alltid förändrat. Gud övergav mig. Man kan inte argumentera med Döden.

Hoppets och ljusets ängel, i mitt liv, var borta.

.

Sedan… vacuum!

.

Andas utan luft, skratta utan glädje, leva utan liv. En ny verklighet; en

verklighet som är väldigt skrämmande för många, men den är likaså min

verklighet. Sådant är mitt liv.

.

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=4155

1 kommentar

  1. Snigel säger:

    Du har gått igenom det värsta en förälder kan vänta sig, men orkat resa dig igen. Ärrad och med minnen som alltid kommer att följa dig. Man knäcks, men reser sig igen. Det är sånt som formar oss till de människor vi blir.
    Kram!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: