«

»

jul
28

Vänja sig… eller inte?

Så var det dags att börja vänja sig vid ett nytt tangentbord då rå. Jag inhandlade ett alldeles nytt vid den lokala radiohandlaren, i dag. Men jag vet inte jag. Det är svårt att vänja sig vid en ny layout på knapparna… eller tangenterna då. Ingenting verkar sitta där det borde. Nåja, om jag inte får ihop det, så får detta tangentbord helt enkelt åka hem igen. Tänk att man ska vara så seg att lära om i alla fall. Men jag anser samtidigt att det är alla mina fel och brister, sammantaget, som gör mig till den kompletta person som jag ändå är. Jag är så älskvärd, jag lovar! 🙂

Hittills har kvällen varit skön. Jätteskön faktiskt. Jag har suttit med en polare och druckit en massa kaffe. Vi slöglodde lite på en inspelning av Magnus Betnér och så drack vi en hel del kaffe så klart. Mellan slötittningarna så snackade vi litegrann, så som män gör med varandra. Lite kärvt, lite stelt… men faktum är att vi ofta kommer på att vi står varandra ganska nära i vad vi känner och vad vi tycker, om en hel del saker. Ofta får man höra, tycker jag i alla fall, att män skulle vara så stela och befriade från djupare och/eller varmare känslor, men jag håller verkligen inte med om det. Det har jag aldrig upplevt i alla fall. Jag är själv en mycket känslosam människa… och jag tror att vi oftast omger oss med vänner som kompletterar oss och som samtidigt är oss så lika som möjligt. Så tror jag att det är i alla fall.

Jag gav förresten upp med tangentbordet. Jag har redan växlat till ett gammalt Compaq-bord. Detta är ett mycket gammalt tangentbord och jag bara älskar det. Det är distinkta tangenter och det klickar ganska högt när man skriver på det. Det är kanske så att jag egentligen saknar att skriva på de gamla skrivmaskinerna. Jag hade ganska länge en elskrivmaskin med skrivkula. Fullkomligt underbar att skriva på. Man sjunker ner i ett annat tillstånd medan man skriver. Tangenttryckningarna blir rytmiska och det blir som om ord möter rytm… det blir som musik medan man skriver. Fan, det här har både jag och mina fingrar saknat. Vem vet, jag kanske tar och behåller det här istället. Fingrarna jublar just nu och jag märker att jag sitter och ler. Jag ska i alla fall ta en extra vända till den lokale radiohandlaren och kolla efter ett annat; ett med “rätt” layout på tangenterna… eller så behåller jag det här gamla. Vi får la se. Nu har jag tjatat nog om detta.

 

Avdelare6

 

Roger Griffith, en nya zeeländsk konstnär, betedde sig som en hjälte härom dagen; den lilla människan som satte en bank på pottkanten litegrann, lagom mycket för att det skulle bli obekvämt för dem i alla fall. Han har varit kund i samma bank i 25 år och aldrig haft något otalt med dem. Han har aldrig varit sen med en betalning och han hade en del kapital i banken. Han hade hittat ett hus som han ville köpa. Han ville låna 75 000 dollar för att köpa huset. Han skulle själv lägga 310 000 dollar av eget kapital. Banken sade nej och han var mycket besviken. Vad som därefter gjorde honom förbannad var att banken riskerar att förlora 111 miljoner dollar på den krisdrabbade klädetillverkaren, Lane Walker Rudkin Industries.

– De kan förlora 111 miljoner dollar på LWR och samtidigt säga nej till en vanlig kund som aldrig fått en anmärkning… Om inte den lilla människan protesterar mot storföretagen så kommer de att köra över oss, säger han till nya zeeländska nyhetssajten stuff.

Så, vad gjorde han då rå? Jo, han tog ut 190 000 dollar i småsedlar! Det blir nästan en miljon kronor i småsedlar. Sådana saker kan bli bekymmersamma för en normal bank, som ofta har ganska lite kontanter i lokalerna. När det dessutom gäller små valörer, då kan det ta ett tag för dem att ordna till det. Jag hoppas verkligen att detta är tilltag som bankerna får anledning att vänja sig vid. “Grus i maskineriet” är ett effektivt vapen, speciellt mot jättar som har svårt att freda sig mot “små myggbett”. Om tillräckligt många myggor sticker där det gör ont… då kommer de att behöva börja lyssna på de små myggorna (läs kunder)… lika bra för dem att börja vänja sig.

 

Avdelare6

 

Vad bra ska en Gud vara till om han/hon inte kan bidra med ett bra skydd till sina anhängare? De tillber Guden och ber om beskydd och vägledning. Ibland verkar det som att de får sin hjälp i form av en rejäl nagel i ögat istället. A slap on the wrist! Det måste vara lite jobbigt när man behöver ledning… och blir belönad med böter istället. 🙂

Tre små nunnor åkte lite bil nämligen. Nunnor gillar tydligen att fara fram snabbt mellan bönerna, i alla fall de här tre exemplaren. Den Ford de färdades i, klockades till hisnande 193 kilometer i timmen. De hade lite bråttom därför att de hade hört att påven Benedictus XVI hade strupplat omkull och slagit sig. De ville helt enkelt komma fram till honom, så snabbt som möjligt. Syster Tavoletta, 56 år, satt bakom ratten, och pressade pedalen i botten då polisen klockade dem, på deras väg mot påvens sommarresidens i Les Combes. För syster Tavoletta väntar nu en böteslapp på cirka 4 000 kronor och en indragning av körkortet i en månad.

– Förhoppningsvis kommer syster Tavoletta att be om förlåtelse för sin vårdslösa bilkörning nästa gång hon biktar sig, säger en polisman till tidningen.

Saliga äro de saktfärdiga, ty de skola passeras av nunnor! Att Gud inte alltid griper in på det viset man skulle vilja… det måste nunnorna nog börja vänja sig vid.

 

Avdelare6

 

Katter anses ju allmänt för att vara ett av de smartare djuren som domesticerats, även om katter nog är mer vilda än tama. En person i West Sussex i England har just fått erfara att hennes lilla nystan var rätt bra på att använda teknisk apparatur, närmare bestämt hennes telefon. Ägarinnan var inte hemma, men blev uppringd av en granne som berättade att polisen svärmade runt hennes hus. Grannen hade gått fram till polisen som då berättade att de misstänkte att en inbrottstjuv befann sig i huset… samt att de fått 4 larmsamtal till larmcentralen, från just den adressen. Man hade dessutom tittat in genom fönstren, sett en omkullvält vas och ytterligare stärkts i uppfattningen att någon brutit sig in. Men det visade sig bara vara katten som lekt med telefonen; något den tydligen gjort tidigare. Då hade de tvingats gömma telefonen. När larmen kom in till larmcentralen, och de inte fick någon kontakt med den som ringde, så skickades ett stort uppbåd till adressen.

Tja, hur trist den lilla katten än hade haft innan han larmade till larmcentralen, så antar jag att han gillade uppmärksamheten det resulterade i. Dessutom antar jag att ägarinnan får vänja sig vid att ta undan telefonen igen, när hon inte själv är hemma.

 

Avdelare6

 

Nu har jag skrivit över 1000 ord, och hittills känns det gamla tangentbordet som en befrielse för fingrarna. Jag har packat tillbaka det nyinköpta och lämnar det nog tillbaka i morgon i alla fall. Det ledde i alla fall till att jag bytte tangentbord, men till ett mycket mycket äldre… och mycket mycket skönare än det andra jag harvat på i flera flera år. Jag skulle säkert kunna vänja mig vid ett nytt tangentbord, men det skulle vara som att försöka vänja sig med att spela på en gitarr för vänsterhänta. Det skulle säkert gå med blod svett och tårar, men frågan jag ställer mig blir i så fall: Varför? Så länge jag inte hittar ett fullgott svar på den frågan så är det bara att inse att jag har svårt att vänja mig vid nya prylar.

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=611

4 kommentarer

  1. Sandra säger:

    Katter är smarta, det håller jag med om, lika smarta som schäfrar, allrahelst våran dårå=)

    Vad bra att fingrarna hittade rätt tangentbord, jag är nog mer flexibel än du, jag kan byta utan problem men så är jag ju sååååååååå mycket yngre, det kanske har med ålder att göra*retas lite sött*

    1. stefanblixt säger:

      Att katter gör vissa ”otroliga” saker beror på samma funktion så gör att även blinda hönor kan äta sig mätta. Om man försöker ihärdigt nog, så brukar det fungera… till sist. *ser söt ut*

      Mina fingrar behöver ett snällt tangentbord, mest med tanke på att jag skriver som en kratta och att jag dessutom skriver så jävla mycket som jag gör. Nu jublar fingrarna varenda gång jag skriver och de har ”hittat hem” igen. Detta är underbart.

      Säg förresten grattis till dina fingrar. 🙂

      /Stefan

      1. Sandra säger:

        Du är jättesöt när du ser söt ut*s*
        Mina fingrar hälsar ett tack*ser ännu sötare ut*

        1. stefanblixt säger:

          Mina fingrar tackar dina fingrar tillbaka. 🙂

          Ha en BÄST dag vännen, kram.

          /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: