«

»

Jul
29

Längtan… och hur jag hanterar sorg

Om bara någon dag ska jag göra en kul sak. Jag ska bege mig till storstan, direkt efter arbetsjobbet, och hämta en alldeles underbar vän vid tåget. Vi har lärt känna varandra via datorer och blivit så underbart bra vänner. En hel dag utan hennes röst känns ganska beige. Jag ska inte säga att jag blivit beroende av henne, men det är alltid precis lika underbart att höra hennes röst. Som det verkar så är det ömsesidigt. Därför blev jag inte överrumplad när hon föreslog att hon skulle ta tåget hit, och att hon skulle hälsa på.

Det känns lite märkligt faktiskt, men vi bara måste träffas och få se varandra, när vi pratar med varandra. Jag dristar mig faktiskt till att säga att jag faktiskt inte riktigt tror att det blir första gången vi ses heller. Jag känner i varenda fiber att vi träffats tidigare… kanske fler gånger. Vi har absolut vandrat vid varandras sida förr. Därför tror jag att det kommer att kännas litegrann som att återses, fast vi ska ses för första gången. Det finns väl heller ingen risk att något kan gå på tok när vi ses, för de rent romantiska intressena ligger på andra håll och vi kommer inte att ses av någon annan anledning, än att vi är just underbart bra vänner bara… eller bara och bara. Att vara så pass bra vänner efter en sådan kort tid, det är en gåva som jag vårdar ömt, för jag har i allmänhet alltid stått mina vänner närmare än någon jag varit tillsammans med, men det är väl på det viset… att föremålen för kärleken växlar då och då… men vännerna har man ibland kvar under hela sin livstid.

Att först få stifta den här människans bekantskap, och sedan uppleva en sådan trygg vänskap som vi nu gör, det händer inte så många gånger under ens livstid, och jag har lärt mig att uppskatta mina vänner.

Fasansfulla misstag har lärt mig att heller aldrig förutsätta vänskapen, utan att hela tiden jobba på att underhålla relationerna med mina vänner. Men så länge jag lär av mina misstag så har de i alla fall haft en funktion, även om jag gärna hade låtit bli att göra misstaget och hellre fått fortsätta vänskapen… men den har klippts av ibland, och vänner jag haft sedan barndomen har försvunnit ut i periferin… saknaden har varit fruktansvärd ibland, och jag har stått ensam kvar, röken lade sig, och jag har inte en blekaste aning om vad som styrde snett. Jag hade en sådan vänskap… 30 år gick och sedan hände något, jag vet faktiskt inte vad. Kanske var det något jag gjorde eller sade, eller något jag inte gjorde eller inte sade… jag vet inte; trots många sömnlösa nätter har jag fortfarande inte den blekaste aning. Jag har dock bestämt att felet var mitt, men att jag kanske aldrig kommer att få en förklaring. Vännen försvann i alla fall. Det har gått ett år snart sedan vi hördes av… telefonsamtal blir obesvarade, SMS försvinner ut i rymden och så även mail. Jag kan inte göra något; kan inte laga det trasiga. Men jag vet i alla fall en sak. Jag kommer att sakna henne under resten av min jordevandring. Jag önskar att jag kunde göra någonting åt det hela, men jag måste böja mig för verkligheten och för alltid leva med vetskapen om att en del av mitt hjärta för alltid kommer att vara trasigt.

Därför försöker jag, så långt det är möjligt, att vårda mina vänner. De är guld värda, och jag vill inte förlora dem.

 

Avdelare6

 

Alla har vi lite olika strategier för hur vi hanterar vår sorg och saknad. Mitt främsta verktyg är att skriva om den. Rent terapeutiskt fungerar det ganska bra och det är nyttigt att skriva om känslor, på lite olika sätt. Ett sätt är att skriva som om man berättar en berättelse om en god vän och dennes sorg. Ibland försöker jag skriva som om någon annan skulle skriva om mig. Det är oerhört nyttigt att lära sig att se en känsla från olika vinklar, för det är så lätt att man blir blind för sin egen situation, och då slutar man också att se lösningar.

Ett av alla skrivverktyg är naturligtvis i bloggform. Här blir det enkelt att beskriva. När man skriver publikt blir det svårare att bullshitta, därför att det kan läsas av personer som känner mig och som därmed också känner till det jag skriver om. Incitamentet för att jag skriver är naturligtvis att jag ska vara ärlig med, och mot, mig själv. Annars kommer jag ju aldrig att komma fram till någonting hållbart. Detta är den första delen av skrivandet som helande verktyg.

Den andra delen i skrivandet kommer i kommentarerna ni skriver som reflektioner till mina texter. Utan kommentarerna blir verktyget lite dött, och det skulle tappa en stor del av dess funktion. Jag skriver mer än vad som hamnar på de här sidorna, men helandet ligger i själva ältandet. Man ska, och måste, älta vissa saker för att de skall tappa sin makt över oss. Ältandet ska lösa knutarna på sikt.

Den tredje delen av skivandet är återkopplingen till nuet. Det börjar med att jag skriver, och kanske får en del kommentarer av er som läser. Sedan ältar jag det på olika sätt. Efter en tid så försöker jag att alltid gå tillbaka och läsa vad jag skrivit för t.ex. en månad sedan… kanske ännu längre tillbaka. Då tar jag liksom tempen på hur jag mår i dag och jämför det med vad jag först skrev om det. Sedan jämför jag känslorna och försöker avgöra ifall jag kommit någon vart sedan sist, eller inte. Ofta ser jag att jag gått vidare och utvecklats sedan sist. Skön känsla faktiskt.

 

Avdelare6

 

Musik har alltid varit stort i mitt liv, och speciellt då min egen musik. Det är ett annat av mina sätt att skriva om saker som berör, upprör, glädjer eller orsakar sorg. Musik handlar oftast om hjärta och smärta, men är likafullt lika viktig att skrivas i alla fall. Texterna blir ibland som levande väsen och vartefter att jag kommer fram till olika saker så kan texterna ibland ändras litegrann. I mina låtar skriver jag hyllningar till vänner och ibland vräker jag ut mina livssorger… och det är så skönt!

Mitt sätt att hantera min längtan, ibland drömmar, och min sorg… är att skriva om den. Ibland händer det ju att någon annan förstår… och då kan livet bli så där stort.

Ofta skriver jag om att återse de vänner som gick förlorade längs vägen… då gråter jag alltid…

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=619

2 kommentarer

  1. Sandra säger:

    Är glad att få vara din vän. det är skönt och viktigt att ha riktigt nära vänner även om du och jag inte ses så ofta nuförtiden….
    Hoppas din helg blir jättebra!!!

    1. stefanblixt säger:

      Saknar dig också, vännen.

      KRAM!

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: