«

»

aug
04

Underbara dagar

Så kom hon… Min efterlängtade vän. Jag hämtade henne på tågstationen… min telefon ringde och hennes varma bekanta röst undrade om jag var framme strax. Jag hade just kommit in på parkeringen och såg en vacker kvinna resa sig upp, från att just ha suttit på huk, rotandes i en väska efter någonting. Rösten i telefonen sade, " – Det var inget. Jag ser dig nu, som om hon visste vem, i röran, som var jag bland alla andra människor och bilar. Hon kom fram, hoppade in i bilen och så fick jag en ordentligt hård kram. Hon var vacker, sprudlande och hon luktade gott. Hennes ögon glittrade och var utforskande. Hon var helt enkelt ett rasande grannt fruntimmer. Dessutom satt hon där i en bil, tillsammans med mig. Det märkliga var att jag fick en sådan märklig känsla av att vi inte träffades för första gången; att vi hade setts förr, kanske fler gånger. Hon gav mig en sådan intensiv känsla av “att komma hem”.

Jag tror på reinkarnation. Jag är en s.k. New Age-flummande snubbe, även om t.o.m. jag är jävligt kritisk till en del saker, men skit i det. Jag upplever hennes närvaro på ett sådant sätt att jag aldrig behöver skyla mig inför henne. Jag behöver aldrig bära någon mask. Jag tror förresten att hon skulle bli väldigt kränkt om jag försökte vara någonting annat än exakt det jag är. Att hon skulle visa sig vara underbar, det har jag förstått en längre tid, men att hon dessutom skulle få mig att “vilja” vara jag, och att trivas med det, det var jag lite oförberedd på. I ett ögonblick kände jag att jag log, och att fåglar plötsligt fått nya och underbara röster i livsväven som omger oss alla.

Redan innan vi träffades visste jag att vi skulle komma att bli underbara vänner; den där särskilda sorten som man bara träffar ett fåtal av under hela livet. Redan när vi kom hem till mig, och jag fixade kaffe, så kändes det som att hon var en nära vän som “alltid funnits där” tidigare, och nu återvänt. Det är svårt att förklara sådana här saker. Vi tillbringade två dygn tillsammans i ett rus av trygghet och samförstånd. Hon är en tvillingsjäl. En själslig spegelbild av mig själv. Det här är början, på fortsättningen, av en underbar vänskap. Jag är glad, så glad. Jag längtar framåt igen. Jag kan bara önska att jag gör henne glad. Det är stort att finna en sådan vän längs vägen. Hon är min ängel… fast det vet hon.

Efter ett par underbart sköna dagar var det dags för henne att åka tillbaka till sitt eget liv igen. Det var dags att skiljas, i alla fall för den här gången. Jag har redan fattat att vi kommer att träffas snart igen, i det här livet faktiskt. Nästa gång är det min tur att antingen kasta mig på tåget, eller dra iväg per bil. Det ser jag verkligen fram emot.

 

Avdelare

 

 

Jag sjöng med bandet i förrgår kväll. Det var också jävligt skönt, i vanlig ordning. Under fyra timmar vräkte vi ut underbar musik. Jag hade tagit med mig några skivor med musik som kommer från tidigare band jag spelat med. Ett par av låtarna är faktiskt mina egna kreationer. Jag hoppas att killarna nappar på dem, I så fall har vi genast 9 extra låtar i repertoaren.

Att spela i band är en mäktig känsla. Att sjunga i ett band ger en känsla som går lite ovanför den förra. Det är skönt att stå där, samtidigt som det är lite som att upptäcka att man går på stan utan byxor. Det ger en känsla av utsatthet. Förut satt jag alltid längst bak, med en massa trummor mellan mig och publiken. Nu är det ju bara jag, publiken och en mikrofon som skiljer oss åt. Det är inte bara lite läskigt. Det är jävligt läskigt, men en skön tanke. Skräckblandad förtjusning.

Det var så skönt att få sjunga några timmar i går, och det lindrade lite i saknaden efter min nyfunna vän. Som tur var så fanns hon själsligt nära, för efter att jag kommit hem så ringde hon mig. Hur gulligt är inte det på en skala? 🙂

 

Avdelare

 

Jag har aldrig varit särskilt imponerad över produkter som kommer från Apple. Sure, snygga saker, en del av dem, men ja… det verkar stanna vid design och en saftig prislapp. När de släppte sin iPod så räckte det liksom inte att det bara blev en mp3-spelare. Nej då, en hel industri av tillbehör växte upp runt denna aviga lilla tingest. Jag är fortfarande inte imponerad över denna produkt, och t.o.m. ännu mindre efter att ha läst att vissa exemplar faktiskt verkar kunna explodera, fara i luften så att säga. I Sverige tror man att en exploderande iPod ligger bakom en annars oförklarlig bilbrand. Tydligen ska man vara uppmärksam på om de små manickerna verkar kunna bli onormalt varma, att skärmen plötsligt slocknar eller att alla knappar verkar låsa sig. I sådana fall ska man undvika att stoppa i kabeln till laddaren, för det kan vara tecken på att något allvarligt inträffat med den. Då är det säkrare att återlämna dem där man köpt den.

Ja, man kan ju argumentera i evighet om huruvida det är säkrare att göra antingen si, eller så, med en iPod. Jag tycker i alla fall att jag har en lösning till problemet. En lösning som ter sig enklare och mer elegant ju mer man tänker på den. Köp INTE en iPod. Är du rädd om ditt liv och vill undvika en eventuell mp3katastrof, så köp den inte.

 

Avdelare

 

Innan mitt besök skulle komma så kunde jag inte låta bli att åka till en blomsterträdgård som ligger här i kommunen. Jag hade två krukor hemma där invånarna hade gått och avlidit. Jag behövde rätta till missförhållandet innan besöket. När jag kom mot kassorna så såg jag något som totalt fångar min blick. En liten, och fullständigt bedårande, glasängel. Så fort jag fick syn på den så högg det till i hjärtat, som att det hoppade över ett slag i pur förvåning. Det enda jag kunde tänka på var den flicka som snart skulle komma och besöka mig. Det var som att ängeln frambesvärjde en bild av henne, när jag betraktade den. Det var som att ängeln själv bestämt vem den skulle bli skänkt till. Det var ingen idé att kämpa emot. Jag köpte den till henne. Sedan, när hon väl var här, och jag gav ängeln till henne, så sade hon att hon rös över hela kroppen, och så berättade hon att någon, bara någon dag tidigare, sagt till henne att en ängel skulle komma in i hennes liv inom kort… och så satt alltså hon i mitt kök, och höll ängeln i sin hand. Ibland överträffar verkligheten dikten. Ain’t life grand sometimes?

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=636

2 kommentarer

  1. Sandra säger:

    Jag blir glad när jag läser=)
    Men hade två av dina krukväxter dött??!! Jag är chockerad;)

    1. stefanblixt säger:

      Ja, de jäddra krukväxterna hade gett upp. Men som jag ser det så har de gått vidare; reinkarnerat till de nya former som står i deras gamla ställe. 🙂

      /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: