Inga bilder, V-75, Apoliva och Facebook

Jag har publicerat två inlägg, i går och dagen före det, där jag beskriver mitt livs första, och kanske största, kärlek. I slutet av gårdagens post så skriver jag om att hon lovat återkomma med några scannade bilder från den tid då allt hände… Inläggen (de två senaste) har några månader på nacken och publicerades först på en annan blogg jag brukar skriva på. Tyvärr så verkar det som att jag inte kommer att få några bilder på min gamla kärlek. Jag har frågat henne när vi talat i telefonen… hon svarade att hon kunde fixa bilderna då… och sedan har jag skickat några SMS och frågat vart bilderna tog vägen, men utan svar, tyvärr. Jag har i alla fall lyckats rekonstruera historien med alla platser och händelser… och så återknutit till nutid med bilder tagna ganska nyligen. Faktum är att det plötsligt blev både verkligt och väldigt avlägset. Men jag är nöjd över att det poppade upp i minnet och lät sig både avnjutas ännu en gång… och minnet lät sig fångas och hållas kvar. Tänk att jag hade glömt bort detta oerhört viktiga. Minnet är en märklig manick. Det finns kanske en mening med att vi ska glömma bort saker, för att plötsligt minnas dem igen i oförändrad styrka. Kanske jag behövde komma ihåg händelserna på grund av någonting annat…? Jag vet inte. Men faktum är att jag plötsligt känner mig både lugnare och gladare efter att ha återuppleva dessa fantastiska ögonblick, om så bara i minnet… det är en viktig del av mig själv i alla fall.

 

Avdelare

 

Jag läste om en olycklig… eller kanske väldigt lycklig, vinnare på V75. Han hade varit med och tippat bolag med ett gäng. De hade tidigare kammat hem tre miljonvinster. Denna gång skramlade det till ordentligt i kassan, för den totala vinstsumman slutade på runt tjugo miljoner kronor. Glädjen var naturligtvis total, och han hann ge en intervju till “Kanal 75”. Dagen efter så faller vinnare, tidigare friskförklarad från cancer, ihop över köksbordet, död. Där kan man verkligen snacka om ödets ironi. Anders “Dajmen” Jonasson blev 54 år gammal. Synd bara att man inte ens kan ta med sig hunden in i himlen.

 

Avdelare

 

På Aftonbladets debattsida (tisdag) såg jag en liten insändare som fick mig att känna dålig smak i munnen. Det stod så här:

“Apolivareklamen är hemsk. Köper inte Apoliva någon mer gång.” – Pia

Ja du, Pia… vad ska man säga egentligen. Apoteket har verkligen lyckats i sin reklam. Du vet verkligen vad du tycker om deras produkt, för reklamen har i alla fall fått dig att ta ställning. Det är verkligen inte dåligt pinkat. Men vad säger du egentligen då, Pia? Som jag ser det så säger du att du säkert skulle köpa vilket skit som helst, bara reklamen är tilltalande. Reklamen för t.ex. Coca Cola är spännande och fylld med action. Sådant köper du säkert. Kanske både den med allt socker, såväl som den Zero-variant, där allt socker är utbytt mot en massa E-nummer och kemikalier. Om jag behöver ett särskilt schampo eller en hudvårdsprodukt så är Apoteket ett säkert ställe, för de säljer det jag vill ha, oavsett om produkten föregåtts av reklam eller inte. Att vägra köpa en produkt bara för att reklamen inte är bra, tja… det är väl inte sådant som kännetecknar en målmedveten kund. Det låter lite väl konstruerat, naivt och omoget. När jag ska köpa en speciell produkt så vet jag oftast på förhand vad jag vill ha. Jag vet vad produkten gör. Jag köper den, oavsett vad reklamen säger, eller inte.

 

Avdelare

 

En brittisk undersökning har ännu en gång avgjort vilket som är världens coolaste gitarriff genom tiderna. Jag kanske ska tala om att ingen musik vinner på att sakna gitarrer eller solon. Ett gitarrsolo kan givetvis vara dåligt, men det kan aldrig bli för långt och det kan aldrig vara meningslöst. Jag älskar gitarrer, solon, grymma komp och tunga riff. I år vann samma låt som vann redan 2004; Saul Hudsons underbara öppning till Guns n’ Roses Sweet Child Of Mine. Saul kallas även för Slash. 2004 följdes den av Nirvanas Smells Like Teen Spirit… kanske inte ett självklart val, inte enligt mig i alla fall. Så även i år kom alltså Slash etta… precis på håret före Mr Slow Hand, Eric Clapton och hans underbara Layla från 1970. Tja, vad kan man säga.. Layla är en bra låt. Jimi Hendrix gamla Wind Cries Mary går jävlar inte heller av för hackor. En sak är i alla fall klart vad gäller musik. Det görs inte musik så som den gjordes förr längre!

 

Avdelare

 

Äntligen har jag hört något riktigt konstruktivt med att tillhöra en nät-Community. Denna gång rapporteras det att Facebook bidragit till att en efterlyst rånare från England tagits och blivit satt tillbaka i fängelse. Hon hade avvikit efter att ha blivit fri mot borgen och sedan dragit till franska Rivieran. Hon hade etablerat sig i det lyxliv som florerar där. Tyvärr började hon sakna sina barn och resten av sina släktingar och vänner. Hon gick med i Facebook och satte upp en sida om sig själv, där hon sedan höll kontakt med släkt och vänner. Hyfsat snart uppmärksammade någon allt detta och polisen blev inkopplad. På sin sida på Facebook skröt hon hejdlöst om den lyx och den glamour som hon levde i. Tyvärr, för hennes del, så stämde hon träff, via Facebooksidan,  med sina barn. De skulle träffas på flygplatsen i Nice. Franska polisen uppmärksammades om det hela och hon, Lizzie Trams, kunde gripas. Hon blev genast skickad till Storbritannien där hon blev dömd till att sitta av tre och ett halvt år bakom lås och bom.

Tja, jag antar att det sällan är bra att skryta och förhäva sig, i alla fall på det där viset. Rättvisans armar är långa och till sist åker nog de flesta fast. Det borde väl kännas bättre för en själv ifall man anmälde sig själv… i alla fall för ett brott med så kort straffsats… att leva La Dolce Vita och sedan bli tagen, bara på grund av ett dumt misstag… det skulle vara mycket tristare att lära sig att leva med. Så tycker jag i alla fall.

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=782

Kommentera

%d bloggare gillar detta: