«

»

Aug
13

Plötsligt är det över… ny vänskap…

Ja, nu är det sannerligen över, överspelat, klart… för sent. Det är bara att acceptera förändringarnas vindar och försöka att gå vidare med det jag höll på mer när insikten kom över mig. Jag upptäckte det i går. Jag cyklade ner och lämnade blod vid den så kallade Blodbussen, som kommer från Uppsala tre gånger varje år. Jag märkte att någonting var annorlunda redan på vägen dit, men jag kunde liksom inte sätta fingret på vad det var. Sedan, efter att jag lämnat blod, kom jag ut och skulle sticka hem igen. Då slog det mig plötsligt vad som hänt. Insikten slog ner som en apollolandare på månytan; hårt och dammande. Jag visst plötsligt. Som att plötsligt vakna upp och inse vem som är mördaren i boken du just läser, men ännu inte blivit klar med. Plötsligt visste jag.

Nå, vad handlar då min insikt om tror du? Jo, så här är det. I går var det sommar, men över natten har liksom botten gått ur värmen. Hösten har gjort sitt intåg. Sure, det är fortfarande varmt, men det är som om någonting plötsligt inte längre är sig riktigt likt. Som om en av killarna lirar lite falskt med sin violin i den stora orkestern. Man fattar inte vad det är, men något skevar. När jag vände blicken mot trädkronorna så insåg jag att förändringen kommit, även där. En liten, nästan omärklig, ton av gult har smugit sig in bland det somrigt gröna. Hösten är kommen, oavsett vad vi tycker om den.

 

Avdelare

 

 

Everything’s going through changes, brukar det heta. Allt genomgår förändringar. Vänskaper, förhållanden… allt går genom förändringar. Ingenting står någonsin still, även om vi ibland skulle vilja frysa ett ögonblick och leva kvar i det för alltid. Människor föds, växer upp, blommar ut, växer till sig, börjar tunnas ut, vissnar… och dör. Cirkeln är sluten. I vänskap går vi igenom samma stadier, med skillnad att de ofta svänger snabbare och sedan ofta föds på nytt med samma vän… börjar om, och ibland överlever vänskapen kretsloppet; ibland inte. Den dör också. Vänskapen är som livet självt. Den måste matas för att överleva, men inte heller då finns några garantier. Även vänskapen kan bli trött och sjuk.

Så går vi genom våra liv och odlar våra förhållanden och vänskaper. Vi planterar ibland nya frön, i hopp om att kunna skörda. Ibland springer en ny underbar vänskap upp ur ett sådant frö. Ibland består den… ibland vissnar den snabbt. Ibland vissnar den trots hög ålder. Vänskap och kärlek… alla relationer… kräver ett fast men känsligt handlag. Det är lätt att göra fel. Ibland är man medveten om vilka fel man gjorde, ibland har man ingen aning. Grobädden kan plötsligt stå kal, utan vänskap eller relationer att odla. Det är då hösten går över till bitande kall vinter.

 

Avdelare

 

Under vintern finns inte så mycket att göra, annat än att försöka hålla sig vid liv. Det är då jag läser… ser om mitt eget bo, arbetar och försöker att ta hand om mig själv… försöker överleva. Jag lider av ett gravt fel. Trots att jag gör allt för att inte ägna mig så mycket åt den sysslan… så GRUBBLAR jag! Det är mitt grava fel. Jag grubblar; försöker hitta vad som gick fel. Enklast är oftast att jag tar på mig skulden själv och bestämmer att felet var mitt. Då kan jag skylla på mig själv, klandra mig själv och sedan försöker jag läka såren och gå vidare. Men vad gör man när man helt enkelt inte kan hitta sitt eget fel i situationen? Tja, om det handlar om en gammal vänskap vill man ju heller inte skylla på den andre. Vänskaper är något vackert som jag inte alls tar särskilt lätt på. Det är väl klart att även jag fattar att man inte kan vara vän med alla hela livet. Ibland växer människor ifrån varandra och utvecklas i olika riktningar. Men det gör likväl väldigt ont när det händer.

 

Avdelare

 

Jag bär på en vinter i mitt sinne… eller egentligen bär jag på flera. Det är de isolerade smärtorna som är stelfrusna och aldrig kommer att tina igen. Det är sår efter förluster, lidanden och förlamande sorger. Det är livssorgerna och minnena av försvunna livskamrater och vänner… och jag bär dem ständigt med mig. Det är som att jag har det som min livsplikt… att ständigt tänka på dem som föll ifrån, gick vilse och saknas längs vägen. Så trots att jag haft sommar omkring mig så har det blåst kylslaget i sinnet. Vissa stunder och dagar, riktigt bra, välmående och glad, varm… men han finns där… den där jävla ostämda violinisten som märks precis på medvetandets tröskel. När kvällstid eller nattetid inträffar så måste jag aktivera mig eller försöka somna snabbt, annars höjs volymen och jag sitter där och grubblar igen. Vad gjorde jag fel, vart styrde jag snett, vad sade jag…?

 

Avdelare

 

Jag tror på ödet. Jag är fatalist. Jag är starkt troende på att saker helt enkelt inte är slumpartade skeenden. Jag tror att saker händer av jävligt goda anledningar. Jag upptäckte alltså att det är höst, men bara i naturen, för i mitt sinne har jag en ny sol. En som lyser och värmer… och kanske måste den lysa upp mörkret efter den sol som tidigare värmt så skönt, men som nu verkar ha slocknat. Jag vet inte, men jag är fatalist. Saker händer av en anledning, men det är så svårt att låta bli att fundera över vad, när, var, hur och varför. På något sätt har jag fått för mig att livet tar slut om jag plötsligt börjar att ta allting för givet, så som jag gjort tidigare. Men jag är inte äldre än att jag lär mig av de misstag jag gör. Om jag råkar skada någon… så aktar jag mig för att göra om det. Jag försöker lära av mina misstag och jag försöker att aldrig ta någonting för självklart, eller givet… men det spelar ibland ingen roll… jag kommer alltid att sakna dem som försvann ur mitt liv. Jag tänker ofta på dem. Jag bygger med nya vänner… men de som försvann… jag saknar dem alltid! Alltid!

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=806

Kommentera

%d bloggare gillar detta: