«

»

aug
17

Höst och FB-träsket

Så är alltså hösten här. Det börjar bli kallt på morgnarna, kvällarna och nätterna igen. Det blir dessutom mörkt på kvällarna igen, och tack gode Gud för det. Äntligen går det att somna som en vanlig människa, utan att man skall behöva ligga och vrida och vända på sig, bara för att det är så jävla ljust i rummet. Jag kanske borde köpa en mörkläggningsgardin eller en rullgardin av den sorten… men det känns som att jag ger upp fajten lite för enkelt. Envis som jag är så har jag lite svårt att inse när slaget är över, eller när det är dags att ge upp. Men jag får väl fortsätta att ljusplågas tills jag en dag tröttnar… men det kommer troligtvis att ta ett tag till.

I helgen var jag under tjänsteutövande. Jag hade en stund över, då jag hade rast, då jag satt i bilen och blickade ut över en sjö här i kommunen. Jag satt och läste lite och lät min rast sakta passera; man ska ju ändå vila under rasten. Plötsligt hör jag ett jäkla liv av en massa fåglar. Över mig, från norr, kommer det flera hundra flyttfåglar in för glidlandning på den spegelblanka vattenytan. Efter att alla landat och hunnit organiserat sig igen så lyfte de igen och flög söderöver… girade västerut, fullföljde svängen, flög nu norrut igen, för att till sist gira ännu en gång och komma in för en ny landning på samma sjö. Jag såg på storleken att det var ganska många som var lite mindre i storlek, förmodligen ungar som håller på att lägga på hullet. De höll alltså på med en lektion i att lätta och landa från vatten. Det var mäktigt och vackert att se. De hann med att göra samma manöver flera gånger till, innan jag var tvungen att åka därifrån och fortsätta arbeta. Nu kan vi alltså inte längre förblinda oss och låtsas att det fortfarande är sommar, för det är inte ens lite sommar kvar. När flyttfåglarna ligger i hårdträning inför den stora flytten, då är sommaren definitivt över.

I och med detta så är det dags att inventera vintergarderoben. Det är dags att se över ifall det är dags att byta jackor, skor och halsdukar mot nyare varianter och snitt. Det finns nya filmer att införskaffa. Bokförrådet måste ses över. Det är över huvud taget en hel del saker som måste ställas i ordning inför den kalla perioden. En ny mullsig tjock tröja, filttofflor och en ny gosig filt inför vinterläsarstunderna kanske? En bok blir ju bara lika bra som den totala upplevelsen runt den. Prova att läsa da Vinci-koden, stående på en hand… och du kommer att hata den. Men om du däremot sitter nergosad i en skön fåtölj och har den mysiga filten och den mullsiga varma tröjan, tja då är förutsättningarna för en god läsupplevelse mycket större. Om du dessutom lägger till lite jobbigt regnväder, hård vind med tjutande ljud i utsmyckningen… och att du sitter inomhus vid detta tillfälle och tittar ut, med sin underbara bok i knäet… tja, då kan t.o.m. en kass bok framstå som hyfsat hygglig. Omständigheterna kring själva läsandet är alltså mycket viktiga; alltihopa enligt mig!

 

Avdelare

 

I dag föll jag till föga. Jag har traskat runt detta fenomen, en längre stund. Jag har bjudit motstånd och baktalat det. Alla verkar prata om det. De verkar ha så skojigt. Ändå bjöd jag upp motstånd in i det sista. Jag provade en gång… kanske ett par timmar… men jag raderade alla spår efter mig. Jag ville inte att någon skulle veta. Nu idag har jag i alla fall halkat ordentligt, fallit till föga. Jag plaskade rakt ner i skiten och nu är även jag sjunkande i Facebookträsket. Det händer en massa saker. Meddelanden kommer kors och tvärs, men jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra för att meddela mig, eller hur man svarar andra som meddelar sig till mig. Det hela är faktiskt mycket förvirrande. Det grafiska gränssnittet är nytt mot allt annat jag testat.

För ganska länge sedan var det superinne att ha ICQ… 256 37 61. Det är mitt ICQ-nummer, och jag har inte använd det på säkert sju åtta år. Alla användarna bara försvann, och där stod jag kvar med ICQ igång och alla var plötsligt offline. Det tog ett tag innan det började utkristallisera sig vart alla tagit vägen. Lunarstorm hette det nya, vackra och fräscha. Där skulle man hänga om man var inne. Jag reggade mig där och har säkert något konto liggande kvar, ifall det inte rensas bort automatiskt efter tillräckligt lång tid av inaktivitet. Efter en tid började skriverierna i dagspress om alla jävla pedofiler som letade sina offer bland de unga på Lunarstorm. Plötsligt började folk över 20 att fly även detta skepp, som plötsligt började sjunka. Där stod jag kvar med mitt Lunarkonto, bland en massa jävligt unga användare. Jag tyckte att peddovarningen hängde som ett Damoklessvärd över mitt huvud. Då började någon prata en massa gott om ett ställe som heter Netlog, för DET var ju The Place to be! Jaha, ny flytt… Jag skapade nytt konto där och övergav Lunarstorm. Men det fanns inte så många kända ansikten på Netlog. Skocken hade delat på sig och en jävla massa hade fastnat på StayFriends; så det vara bara till att dela sig på mitten och ha ett ben i varje community; man vill ju ha den totala upplevelsen menar jag. Intresset började dala. Min iver att tillhöra någon nätkommunity började svalna, på riktigt. I detta töcken svävade jag omkring under en period.

För ett tag sedan var det någon som nämnde Facebook; The place to be! Igen! Fler och fler började prata om detta digitala tillhåll, för alla vilsna själar som, precis som jag, jagat någon slags tillhörighet på nätet… något slags digitalt gäng att tillhöra och identifiera sig med. Jag smög in där en sen natt och skapade ett konto. Sedan kryssade jag runt i ett par timmar, för att slutligen radera kontot och sedan stänga av datorn för kvällen. Jag duschade länge och sov ut ordentligt, för jag ville inte att någon skulle märka att jag “Facebookat” (naturligtvis måste ju även detta verbifieras – Verb = något man gör). Länge kände jag mig smutsig och lättledd, lättlurad, vilseledd.

Nu har jag i alla fall fallit till föga; bara så där, odramatiskt. Alla verkar ju ändå vara där. Alla verkar ju ha så jävla roligt där. Jag har suttit under en del av förmiddagen och lagt till vänner, och även fått några inkommande vännerförfrågningar. Att vara “vän” på nätet och i verkligheten är inte samma sak, har jag insett. I princip kan jag skicka en förfrågan om vänskap, till, i stort sett, vem som helst. Om den accepteras så är man plötsligt bästisar; utan att ens behöva veta vem den andra personen är. Lite fantastiskt i sig, men jaja… lifelong friendship in real life, slår fortfarande högre; i alla fall i min värld. Men jag ska ge detta med Facebook en ärlig chans i alla fall.

Nu vill jag bara göra ett statement här. Jag har ett uttalande som jag vill stadfästa, här och nu:

– Nu är jag här. Nu Facebookar jag också och knyter kontakter och vänskapsband. Det kan bli skoj, men det vet jag ännu inte; för jag har inte sett ännu ifall ni kommer att stanna kvar här eller inte. Kanske kommer det plötsligt en ÄNNU ballare community man bara MÅSTE tillhöra? Men om ni gör det… om ni plötsligt skenar iväg och överger detta ställe… lämnar mig kvar här ensam… då kommer jag INTE ATT LETA UPP ER IGEN! Då får ni leka utan mig, för jag har tröttnat på att fylla i medlemsformulär och skapa användarprofiler nu. Jag är också på Facebook nu, men detta är min sista community. Drar ni nu, då leker jag utan er!

🙁

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=819

Kommentera

%d bloggare gillar detta: