«

»

aug
22

Snart går jag i ide

Det är verkligen höst i luften nu. Det är faktiskt ganska skönt. Jag har alltid gillat att fotografera saker och prylar. Jag hade tänkt att göra som jag gjort tidigare. Fotoföreviga hösten. Sist jag gjorde det så använda jag diafilm och en tvättäkta Nikon F-801. Filmen var naturligtvis tvungen att pressas så långt som möjligt. Jag plåtade en hel del i 6 400 ASA. Bilderna blir mycket korniga, vilket jag tycker skänker bilderna en mycket romantisk karaktär. Jag tycker att hösten är grovkornig, på något vis. De starka färgerna har alltid inspirerat mig till att plocka fram kameran. Tyvärr får man ju bara så mycket upplevelse, för hur ska man kunna förklara en höst… om man inte känner alla lukter. När man bor så här långt ute från de större städerna så upplever man lukterna så oändligt mycket starkare.

Jag har alltid gillat hösten. Att allt faller samman och vissnar… dör… det har aldrig gjort mig nedstämd. Hela naturen gör sig ju bara redo att sova ett slag. Att långsamt bida sin tid under vintern, för att sedan spira upp och blomstra i sin fulla prakt, när våren tar över föreställningen igen. Jag ser det som att sova. Jag blir aldrig ledsen över att göra mig i ordning för att sova på kvällen. Med lite tur så kommer jag ju att vakna många gånger till, väl morgonen kommer igen. I naturen är det likadant… faktiskt utan skillnad. Naturen kan också komma att sova sin sista sömn, i alla fall om man ska tro vad alla klimatforskare och domedagsprofeter skaldar om.

Den här kommande vintern har jag, precis som djuren, också tänkt att gå i ide. Jag håller på att samla på mig inför den kalla perioden, filmer, böcker, saker att göra osv osv. Jag ska arbetsjobba precis som vanligt, men förutom det har jag tänkt att stanna hemma i mitt eget lilla kyffe och ge mig själv en massa presenter i form av tid, som jag slösar på mig själv. Jag tror att vi är på tok för dåliga på att ge oss själva lite tid, uppmärksamhet och värme. I alla fall jag, är väldigt snabb med att försöka ta hand om alla andra, men inte längre; inte lika självuppoffrande i alla fall. För nu är det JAG som räknas. Stefantid gäller sedan något år tillbaka. Det var motigt, läskigt och samtidigt fruktansvärt förlösande att börja göra saker, enbart utifrån att JAG ville det. Det handlar om mognad och medvetna val.

Det har tidigare alltid varit enklare att göra saker utifrån att andra ska gilla mig eller det jag gör. Det är väl ett sök efter acceptans antar jag. Ålder, erfarenheter och mognad har i alla fall fört mig in på smalare vägar, där det viktigaste är att hela tiden orka se mig själv i ögonen då jag ser mig i spegeln. Livskvaliteten är plötsligt i fokus, då det tidigare mest handlade om livskvantitet.

Stigande ålder och mognad har fått mig att börja acceptera en del saker som jag tidigare inte tålde. Utan att gå in på detaljer så kan jag väl säga att en hel del saker tidigare brukade kunna få mig heligt förbannad. Nu låter jag det inte bekomma mig längre. Jag värderar många saker utifrån om det ger eller kostar energi att engagera mig. En diskussion som tidigare kunde fått mig att tippa över av ilska, bekommer mig inte ens längre. Det blir tröttsamt att tjafsa i längden. En klok person sade så här… “ – Mognad, handlar om att välja sina slag!”, och det är så sant som det är sagt. Man kan inte ta alla slag och utkämpa alla strider som kommer i ens väg. Inte nog med att man ständigt riskerar nederlag… det är förjävla tröttsamt också.

Genom min vandring genom livet har jag konfronterats med en hel del händelser, livssorger och annat tjafs… Jag har förlorat vänner och jag har förlorat ett litet barn. Det har varit förödande händelser och det har dränerat min själ; som ibland varit både tom och svart. Under vandringen har jag träffat andra människor med samma bakgrunder… personer som också förlorat barn, eller andra mycket nära anhöriga. Jag vet en kille som förlorade sin sambo. Han träffade en ny kvinna och gick vidare med sitt liv. En del personer menade att han “gick vidare” ganska snabbt; kanske för snabbt i deras ögon. Han kommenterade det en gång när vi satt och pratade. Han sade så här att : “ – Det enklaste som finns är att fastna och stanna kvar i sorgen. Det modigaste och svåraste är att våga gå vidare!” Jag tyckte att det var otroligt fint sagt av honom, och jag tog denna sanning till mitt hjärta. Det har blivit som en ledstjärna för mig. Ju svårare mitt liv har varit, desto mer mån har jag blivit om att klara mig vidare längs vandringen; starkare och mer motiverad. För det är på det viset att vi aldrig aldrig får välja vilka läxor det här jävla livet kastar i vår väg… men vi väljer själva vilka lärdomar vi ska dra av det hela och vi väljer om, och hur, vi vill gå vidare. Att sörja är naturligt, men vi får inte fastna i det. Vi måste försöka samla ork att gå vidare. När du själv en dag dör och lämnar alla bakom dig… vill du då att de sörjande ska gråta sig till döds, eller vill du att de ska gå vidare och klara sig, överleva och gå vidare?

När en människa dör så tar de en liten bit av oss med sig till den andra sidan. Det är därför vi kan hitta varandra i nästa existens igen. Jag har sprungit på några personer i mitt liv… sådana som man vill omfamna och gråtande snyfta ett “Hej… igen!”, tvillingsjälarna. När det händer blir livet så där oerhört stort. Det är då jag böjer mitt huvud inför den makt som är större än mig själv. Det är då jag slutar vara rädd för döden, för döden markerar bara början på nästa kapitel. Det är som en vinter, även där. Vi föds; det är våren. Vi växer upp och blommar under sommaren. Under hösten dras vi sakta tillbaka och börjar vissna, för att till slut hamna i vintern. The circle of life. Sedan kommer våren igen. Det kan man räkna med!

 

/Stefan

Permalänk till denna artikel: http://tankegrytan.se/?p=848

2 kommentarer

  1. Sandra säger:

    Bra Stefan! Till reflektionerna och till ditt mycket medvetna val om din tid!

  2. stefanblixt säger:

    Om man inte väljer sin tid så tenderar den till att springa ifrån en. Och det vill man ju inte.

    Kram

    /Stefan

Kommentera

%d bloggare gillar detta: