Mannen, myten, legenden, Pappa…

Det finns nog inte mycket som kan ge en så total känsla av rotlöshet som en begravning. Ceremonin var borglig, ljus, lite uppsluppen och tårdrypande. Vi hade levande gäster, levande ljus och levande musik. Allt var oerhört vackert.

Kistan stod i fokus med ett vackert bårtäcke. Ovanpå stod ett porträtt av pappa… lite minnessaker och så en stor Jämtlandsflagga, för det var därifrån han kom. Född i Rätansbyn i oktober 1937. Han lämnade hembygden i mitten av 60-talet och återvände sedan aldrig, utom för besök hos släktingar under semestrar och liknande. Jämtland, däremot, lämnade aldrig hans hjärta.

Gunno Emanuel Blixt 1937 – 2024

Det finns mycket man kan säga om honom. Vi drog inte alltid jämnt. Jag var nog en riktigt jobbig ungjävel när jag växte upp. I tonåren fick jag veta att han inte var min biologiska far, vilket satte mig känslomässig på glid. Långt senare förstod jag att det aldrig spelade någon roll för honom. Han behandlade mig som sin, precis som med min halvsyster, hans dotter.

Han var den som höll i cykeln när jag lärde mig cykla. Han pumpade fotbollar, lagade punkteringar och tvättade våra sår när vi ramlat och skrapat oss. Han gav mig veckopeng, fixade extra godis och fanns alltid där.

Pappsen var en händig man. Han var aldrig särskilt snabb men han fick alltid jobbet gjort och han lämnade aldrig någonting halvfärdigt. ”Om något är värt att göras så är det värt att göras ordentligt”, var liksom hans motto. Han tänkte, funderade lite till och sedan ”gjorde” han. OCH han gjorde det alltid bra.

2010 dog min biologiska far, Torbjörn. Vi hade just börjat ta upp kontakten med varandra, och så plötsligt rycktes han bort. Omständigheterna skakade om mig rejält. Plötsligt hade jag tre stycken halvsyskon från hans sida. Nåja, den historien tar jag kanske en annan dag.

Med aktuella händelser har jag alltså plötsligt förlorat min pappa, nu två gånger. Först 2010, Torbjörn, och sedan samma vända igen, nu med Gunno 2024. Det finns ganska många tankar som surrar kring i skallen nu; lite likt ett getingbo som man skakat om litegrann. Nåja, med tiden kanske jag får ordning på tankarna igen.

Min pappa, Gunno, var kanske inte vår pappa i första hand. För framför allt var han mina och min systers barns farfar och morfar. När jag blev ensamstående med ett litet gossebarn hade jag aldrig klarat mitt liv om inte mor och fas funnits där till hands. Min äldsta pojke (1993) hade sin farfar som sitt livs största idol. Min systers pojke (1999) upplevde sin morfar som SITT livs största idol. När farsan sen fick avtalspension vid fyllda 60 fick han massor av tid över till sina älskade barnbarn. Min yngsta pojke (2014) har haft min pappa Gunno som favorit mycket kortare tid, tyvärr.. men han var oerhört viktig för sin farfar han med. Mina två tjejer däremot kommer nog inte att minnas sin farfar när de blir stora, tyvärr. Därför är det viktigt att jag levandegör honom så bra jag kan, för deras skull. Någon morfar finns tyvärr inte.. eller jo, det finns en adopterad morfar, och han duger mycket bra. Mormödrar finns det på sätt och vis två av. En biologisk och en adopterad.

Gunno Emanuel Blixt 1937 – 2024

Pappsen (Gunno) berövades oss tyvärr redan typ två år innan han dog. Han vandrade långsamt vilse i sin demens värld. Mot slutet hade han sällan några klara dagar. Han visste nog inte vilka vi var, även om han tyckte vi var bekanta ansikten. Mina tre små barn mindes han dock oftast. Min yngsta pojk kom han oftast ihåg namnet på, och mina små flickor kallade han oftast bara för ”de små”.

Pappsen hade också lurat ut en metod för när han inte kände igen folk. Då frågade han ”-Vad heter du i dag då?”. Jag är osäker på om han kände igen mig, men han ifrågasatte aldrig när jag berättade mitt namn, eller vad vi hade för relation.

Pappsen var ganska långt in i sin demens, men det var inte den sjukdomen som ändade hans liv. Han hade ramlat och slagit sig. Han hamnade på lasarettet i Västerås. Man konstaterade att han var vid hygglig hälsa men det konstaterades hjärtflimmer. När hjärtat börjar ”flimra” tappar hjärtat sin pumpförmåga och blodet riskerar att levra sig i hjärtkamrarna. När hjärtat plötsligt slår ett ordentligt slag kan det trycka ut det levrade blodet mot aortabågen, som i sin tur pumpar blodet genom lungorna för syresättning. Resultatet när den levrade blodklumpen kommer farande blir att den fastnar i lungan och därmed syresätts inte blodet. Det kallas lungemboli. Pappsen kom alltså till hjärtintensiven i Köping sent på kvällen den 10 juni, ditskickad från Västerås. På morgonen den 11 juni avled han hastigt innan någon av oss hann dit.

pappa…

”-Hur många år jag än kommer leva så är en sak i alla fall säker. Jag kommer aldrig att glömma dig, pappa. Vi som bråkade och ibland skrek vi på varandra. Men du gav ändå aldrig upp på mig. Du trodde mer på mig än vad jag själv gjorde. I min iver att aldrig bli som mina föräldrar så blev jag ändå nästan precis som du.

Skål, och lycka till på färden, pappa. Vi ses igen, lite senare.

Jag älskar dig.

Vi tar hand om morsan till ni två ses igen.. Ni fick nästan 60 år tillsammans, och det är fan inte snutet ur näsan. Respekt farsan!!

Stefan

Må dina fienders skägg växa inåt!”


	

Snart Midsommar

Så är det strax dags för en av de enda högtidtiderna som kyrkan inte har snott av oss gammelsvear. Offerriter och bröllop med jorden är mycket gamla sedvänjor nu, men ”kuken” som vi kör ner i jorden, den delen finns kvar. Handen på hjärtat, visst har ni väl lagt märke till att midsommarstången ser ut som en uppochnedvänd penis som är nerkörd i marken, med pungkulorna hängande i luften?

Riterna handlade också om att folk från isolerade boplatser strålade samman på festplatser för att söka sig en framtida make eller maka. ”Äktenskapet” med jorden var ett åkallande av högre makter för att be om stora skördar från fälten. I midsommarnatten blev nog en hel del ungar tillverkade också. Fast, det var ett annat liv. Ett annat samhälle. Behoven och förutsättningarna för överlevnaden såg inte ut som de gör nu.

Dagens riter runt midsommar ser lite annorlunda ut. Nu behöver vi inte nödvändigtvis söka partners i midsommarnatten, även om det förekommer. Vi behöver inte heller åkalla välsignelser från ovan för att säkerställa skördarna. Den delen står yrkesfolk för nu. Moderna bönder slåss i och för sig fortfarande mot naturen och dess nycker. Torka och regn drabbar fortfarande skördarna, precis som de gjort sedan vi började bruka jorden för typ tio tusen år sedan eller så.

Midsomrarna nu handlar nog mer om festandet med familj och glada vänner. Sillen, potatisen, nubben, grädden, jordgubbarna och starkölen är numer ofrånkomliga inslag om midsommaren ska kännas riktigt svensk. Ungarna får köttbullar, prinskorv eller någonting annat, så de vuxna får ägna sig odelat åt sillbitarna. Potatissallad och potatisgratäng är också schyssta detaljer. Dessutom har björkarna slagit ut klart, så pollenallergiker brukar klara midsommaren också, om det inte är gräs eller gråbo som är bovarna så förstås. Vad gäller musiken och ringlekarna så avstår jag gärna den detaljen. Stigande ålder är inget som gör en smidigare direkt. Så den delen överlämnar jag med varm hand till de yngre vid festplatsen.

Nåja, den som har lever får se hur den kommande helgen gestaltar sig. Matkapitlet blir i alla fall en av de förlåtande sakerna i festligheterna.

Hoppas er midsommar kommer att bli så bra som ni hoppas. Vädret då?

Tja, det kommer att bli väder, precis som det alltid har vart sedan planeten fick sin atmosfär.

Må dina fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan

Så den jävla Påsken då…

Jag har aldrig vart särskilt troende… eller egentligen tvärtom. Jag har bara aldrig sett världen genom kristna ögon. Inga andra religioners ögon heller för den delen. New Age är mer min melodi. Så när det kommer till firandet av Påsken så är det framför allt släkt, vänner och maten jag ser som det viktiga, fast inte särskilt traditionsbundet där heller. Jag behöver inte Jansson, ägg eller gula fjädrar for att må bra. I dag fick jag mig en skitgod potatisgratäng, gott kolgrillat kött, sallad och en god sås. På skärtorsdagen dessutom. Det fick mig att bli mätt och det fick mig att må bra. Särskilt med kaffe efteråt.

Jag tror alltså på andra värden än vad religiösa människor gör. Jag tycker att det är på tok för enkelt att tacka nån Gud för allt man tycker är bra och samtidigt skylla allt man tycker är fel på någon annan snubbe, från underjorden. Jag tror istället att det goda och det onda sitter i människan själv och att vi har ett fritt val om hur vi vill förvalta vårt liv. Vi kommer ändå inte att i efterhand bli ifrågasatta och plågade i någon skärseld.

Sekulariseringen i januari 2000 gjorde oss ingalunda gudlösa heller. Folk valde aktivt andra vägar istället då vi olötsligt slapp bli dömda till kyrkotro genom dopet. Vi blev alltså mer religiösa, men kristendomen blev inte den givna vinnaren.

Jag tycker ändå att traditioner så som Påsk, Jul, och liknande, kan vara helt okay, men jag vägrar fira sådana högtider utifrån något religiöst incitament. Syftet med högtiderna, har jag förstått nu, är att handlarna ska tjäna mer pengar, för folk kan ju knappast sluta handla mat. Handlarna höjer naturligtvis priserna lite extra inför de här helgerna. Dessutom fungerar helgerna som nån slags folkvandringstid, för så jävla många ska ju resa till alla möjliga släktingar, långt bort, så klart, och då höjer bensinkedjorna priserna på drivmedel så att det dyra blir änny dyrare. Så hur man än ser det så fungerar våra fina traditionella storhelger mest som en extra avtappning av kontanta medel från våra redan hårt ansträngda hushållskassor. Nuff said ’bout that!

Ändå hoppas jag att alla mina medmänniskor får sig en riktigt fin, lugn och läkande Påskhelg, för det har vi alla gjort oss förtjänta av. Faktiskt. Vi behöver rensa hjärnan från miljöhot, klimatalarmism, klimatångest och annat skit som folk tydligen måste ha för att bli inpiskade i ledet. Men tro mig. Klimatet är redan bra som det är. Det kommer inte att blåsa mer eller regna mindre bara för att vi blir sönderskattade och ekonomiskt barskrapade; faktiskt. Värna om vår miljö istället. Det kommer inte att ändra på vädret (det kan bara solen åstadkomma) men vår närmiljö skulle tjäna på att vara renare.

Må dina fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan

Sommar, sommar, sommar

Så blev det äntligen sommar, igen. Fort gick det också. Faktiskt kom sommaren så jävla snabbt, i vanlig ordning, att själva våren bara försvann. Först hade vi kallt så in i bänken och så visade sig våren lite… sen blev det bedrövligt kallt igen i en månad… och sen BANG!! Sommar!! Efter det har vi haft varmt och skönt. Det har kommit lite regn, men inte så värst mycket. Jag hoppas det blir bättre och att vi får en sådan där perfekt sommar med lagom mycket regnande.

Nackdelen med en sådan här explosionsstart på sommaren är att det kom en veritabel explosion av pollen. T.o.m. folk som inte är pollenkänsliga har reagerat våldsamt på mängden pollen. En sådan ofantlig tur att det finns bra medikament på apoteket som hjälper i sådana här lägen. Själv känner jag att det är dags att införskaffa ögondroppar, för jag håller på att klia mig i ögonen konstant just nu. Jaja, det får jag ta itu med under morgondagen när apoteket är öppet.

Det ska förresten bli intressant att se hur utfallet blir efter röstningen till Europaparlamentet. Jag hoppas att ni engagerat er tillräckligt mycket för att ni ska kunna göra er egen bedömning av vad ni ska rösta på. Ni kan inte skylla på att ni haft för lite tid på er för att kunna veta vart ni står politiskt, för EU-valet har vi vetat om ganska länge nu. Ställningstagandet är viktigt och om ni inte hittar något parti eller någon person att rösta på så är det ändå ett ställningstagande i alla fall, om man går till röstlokalen och röstar blankt. Själv gick jag och förtidsröstade redan den 22 maj, alltså första dagen för förtidsröstning.

Hur som haver så har vi haft en i det närmaste perfekt familjedag på Vallby Friluftsmuseum i dag. Det var jag och ungarna, X-et med sin nya och deras tvillingar, ett par mycket goda vänner samt en av deras vänner och dennes två barn. In alles var vi alltså 11 stycken. Det var någon slags familjedag i dag, med god uppslutning. I vanlig ordning så var det NÄÄÄÄÄSTAN omöjligt att hitta någon vettig parkering, men till sist var vi i alla fall där allihop. Efter tre timmar var vi mätta, varma och hade strax slut på ork och humör. Med alla ungarna ansiktsmålade så styrde vi hem för lite svalka och lite extra utomhusfika hos min syster. Det var en mycket lyckad dag. Tack Gode Skapare för AC i bilen.

Nu är det också strax dags för lite välförtjänt semester. Det är verkligen på sin plats. Semestern kommer alltså klampande om typ tre veckor eller så. Vi planerar inget särskilt. Det skall i alla fall solas en del och det skall vilas ut. Det är ett år sedan sist och det skall räcka till semestern nästa sommar, så vilan är högprioriterad.

Nu är det i alla fall dags att skramla ner i bingen och stänga mina gröna (Ibland blåa) ögon för i dag. Tre veckors arbete kvarstår innan semestern. Så länge kan jag nästan hålla andan, så nu är det alltså nära.

Jag hoppas att ni alla har det bra, var ni än är. Glöm inte att rösta nu!

Må era fienders skägg växa inåt, önskar:

Lord Stefan

Kvällssudd

Så sitter man här igen. Kvällspigg och dan. En folköl och en liten virrepinne gör mig sällskap, bara för att jag kan det. Kvällen är inte alltför sen. Inte ännu i alla fall. Så här på ålderns sensommar så har jag insett värdet av att komma i säng i rimlig tid. Att lägga sig, det som förr var ett straff, det är en ren belöning nuför tiden. En god sömn är ju liksom grunden i ett vettigt leverne. Om jag bara kunde komma på bättre tankar om vad jag stoppar i munnen så kommer många saker att bli så mycket bättre… men vad fan… ya’ll gonna die from something.

Lite vemod känner jag. Det känns ibland som att livets bästa redan är över och att det nu mest gäller att minnas alltihopa istället. Alla roligheter, alla stolligheter, allt roligt med kompisar, vänner, i replokaler, på konserter, off stage, on stage… allt tunnar ur och försvinner med tiden. Folk ändrar liv, vanor, hobbies. Flickvänner, fruar, makar barn… livet händer liksom. Jag fyller 59 år i år. Det är inte sååå långt kvar längre. Stora frågan handlar mer om hur långt man kommer att orka. Hur långt räcker hälsan? Dör jag av ålder eller sjukdom? Will I go with a bang… eller kommer jag tyna bort av sjukdom? Så många funderingar.

En folköl och en liten virrepinne, det är guldkant för mig… men det är samtidigt olja för tankemaskineriet. Det sätter fart på tankarna. Mitt liv är väldigt aktivt. Inte fysiskt dock. Mer mentalt och själsligt. Så mycket händer i mitt liv. Förväntan på att jag ska orka är massiv. Fast jag vaknar oftare och oftare med en panikkänsla att jag inte kommer att orka till målsnöret. Jag måste hinna få en känsla av att vara… klar. Vilket avtryck lämnar jag efter mig? Hur kommer mina barn att minnas mig? Kommer jag hinna skapa stabila plattformar för deras liv? Tankarna är många och de skapar känslor av panik, vemod och sorg. Sorg över att inte veta hur saker kommer att bli i slutändan. Kommer barnen att klara sig när jag dör. Kommer de att sakna mig?

Jag sitter och lyssnar på gamla alster av Tangerine Dream. Vemodet är stort med den musiken. När jag publicerat det här inlägget så kommer jag att byta musik i lurarna. Då blir det glättigare tongångar. Annars får jag grubbla mig till sömns, och så kan jag inte ha det.

Nae, nu är det dags att avsluta inlägget och leta upp lite gammal hårdrock. Sånt gör mig alltid på glatt humör.

Sov gott allihopa där ute… wherever you are.

Må Dina fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan

April? Brrrrr!

När jag tittar ut genom fönstren kan jag knappt tro att det är sant. Det är april 2024. Greta Thunberg skanderar fortfarande om den globala uppvärmningen men det blir fanimej bara kallare tycker jag. Jag fryser!! I dag är det natten mellan den 18 och 19 april och det är fortfarande frost vissa nätter. När jag nyss tittade ut så snöade det!! Fatta, det snöar (Moget Gud. Jättemoget alltså.).

Här sitter jag med två nyinköpta Pelargoner (Lavina – årets pelargon 2024) och jag kan inte ställa ut dem för de klarar inte nätterna ännu. Än värre är att jag har en platta hydroponiskt uppdrivna tomatplantor (från frösådd) och de är typ 3 dm höga. De behöver ut, men det är för kallt. Även om solen stod som spön i backen i dag så klev kvicksilvret ändå inte över +5-6C.

Vi är på väg mot nästa istid. Tendenserna märks redan. Det är några hundra år kvar men det kommer. Oavsett vad vi tycker eller vill och oavsett hur mycket extra skatter vi betalar. Koldioxiden har inget med saken att göra heller. Faktum är att koldioxid är livets gas. Går Co2 under en viss nivå så kommer växtligheten att dö ut. Glöm inte alla gamla tanter som fick sina blommor att blomstra. De pratade med dem och på så vis fick blommorna mer Koldioxid från tanternas utandningsluft! Enkelt.

Nu har jag frusit klart för i dag. Jag ska hänga tvätt och gå och lägga mig.

Over and out. Hasta la baby vista!

Må dina fienders skägg växa inåt!

Lord Stefan

NPF – Logistikbekymmer

Så jävla mycket tid vi har slösat bort hittills. Vi satt på ett SIP-möte i fredags. Vi deltog (föräldrarna alltså), skolan var med via teams, BUP deltog via teams, HAB deltog via teams, LSS-handläggaren och soc-tanten var med live, i samma fysiska rum som vi alltså.

Diskussionerna gick i olika riktningar. Jag ställde frågan till BUP’s psykolog om samtalsstöd till vårt NPF-barn, men fick svaret att de inte var rätt instans att tillgodose den insatsen, men jag var ihärdig. Vårt NPF-barn verkar vara drivet av ångestproblematik. Efter mycket om och men visade det sig att de VISST kunde göra någon slags ångestutredning via samtalskontakt med barnet. Jag blev så jävla förbannad och påpekade att vi utsätts för nån katt-och-råtta-lek där alla instanser verkar ducka för det ansvar de har. Jag höjde rösten och påpekade att ”-VI FÖRLORAR SÅ JÄVLA MYCKET TIIIIID. ALL hjälp vi får är fler mediciner och en jävla massa möten… men ingen konkret hjälp!!”

Det är nog på det viset att vi kanske redan kommit till vägs ände med olika mediciner. Vi behöver konkret hjälp i form av KBT, ACT, avlastning… för oss föräldrar… men också för NPF-barnet. Barnet behöver få prata med någon som inte är mamman och inte är pappan. Barnet behöver chans att ”bonda”, bygga någon förtrolig relation, med någon professionell människa. Eftersom att problemet ser ut som ångest så kanske barnet inte alls kan få ur sig något inför föräldrarna. Ångesten kanske beror på… föräldrarna. Hur ska barnet någonsin kunna förmedla detta till oss då??

Just nu ser det ut på det viset att skolan, i kombination med HAB gjort mest för vårt NPF-barn. Barnets skolgång är den alla fastaste punkten just nu. Där fungerar det allra bäst just nu, samt i ett av hemmen. Svårigheterna är att barnet mår bäst av att ha det så stilla som möjligt i sitt liv, vilket är lite svårt att samordna, då barnet rör sig mellan skola, fritids och två olika hem. Jag måste förresten flika in att just SOC ger oss fullständig och varmt stöd också, med mycket förståelse för vår utsatta situation också.

Vi börjar nu att söka lösningar via insatser med familjebehandlare och möjliga insatser via LSS. Vi får se vad som utkristalliserar sig. Något konkret behövs men vi måste ramla framåt oändligt varsamt samtidigt. En ”bra” lösning måste ändå vägas på guldvåg, för det ska passa för ett NPF-barn också, och inte bara för oss vuxna.

Vad händer annars då? Jo, på SIP-mötet konstaterade bonuspappan att barnet förmodligen behöver vägar att uttrycka, kanalisera, sina känslor. Barnet behöver kanske uttrycka sina känslor i sång, skrift, bild, målning, lera… eller vad som helst. Barnet är lite som en mussla och behöver nog guidas till att hitta uttryckssätt. I morgon bitti ska ritpapper och pennor fram. Vi får se hur barnet reagerar på uppgiften. Kanske det inte ger något men jag tyckte att idén var sund. MYCKET sund, för barnet måste få ”hitta sin röst” i bruset. Enormt mycket cred till bonuspappan!

I övrigt har jag och barnet lyckats hitta någon dag i veckan då vi badar på ett badhus. Vi brukar hinna klämma in ett par timmar per tillfälle då vi ”springer” i vattnet och kastar bollar till varandra. Att bara ”plaska omkring” ger så oerhört mycket mer än man tror, för vatten är ett mjukt, men ”strongt” motstånd i alla rörelseriktningar. Efter ett par timmar, med dusch och bastu efteråt, är vi jäkligt möra, både barnet och jag. Tänk, ändå, att lek kan vara så jobbigt!

Nu är kvällen till ända. Ungarna sover och jag har laddat om lägenheten. Diskmaskinen är klar, det är undanplockat och tvätten är på tork. NPF-barnet verkar må så oerhört mycket stabilare ju mer ordning det är i hemmet. Ordning och reda kommer man långt med.

Sista skvätten kaffe är nu urdrucken och det är dags att krypa till kojs. Ungarna vaknar om några timmar, och då är det dags att kliva upp och vara alert igen. Hoppas er helg är lika givande som vår.

Må era fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan

Idiotin på teven

Handen på hjärtat. Hur länge sedan var det du såg någonting vettigt på teven? Alltså någonting som gav en riktig behållning. Någonting som lärde dig någonting? När jag var liten så hade alla teveprogram ett innehåll; någonting vettigt. Ett budskap. Underhållningen stod Lennart Hyland för… och kanske ett litet skämt eller någon ordvits från John Polman när kommande väder skulle presenteras. Förutom det var det Studio S, 5 minuter Sovjet och allehanda debattprogram. Barnprogrammen var 30 minuter och sedan var det läggdags för ungarna.

Nästan INGENTING sådant finns kvar. Klart man kan hitta något enstaka program som faktiskt handlar om något, men inte är det många sådana program kvar. Meningslösa inredningsprogram och matlagningsprogram har ersatt tidigare kvalitet. Det finns också en uppsjö med program där stupiditet hyllas och dumhuven höjs till skyarna. Ju mer korkade deltagare är desto fler sådana program finns det. Jag pratar om Farmen, Bonde söker fru, Big Brother och liknande. IDOL och liknande är i samma låga klass. Nyhetsrapporteringen är ett jävla skämt, för det enda som förmedlas är mainstream medias politiska åsikter.

Nu för tiden handlar teveprogrammen mest om korkad idioti eller att folk beter sig som clowner i teverutan. Ju dummare deltagare desto mer programtid får de. Vem minns inte Baren? Totalt tevehaveri!!

Dagens debattprogram är så äckligt vinklade att de knappt går att se på. Det blir färdiga åsikter som körs ner i halsen på tittarna, för om du själv har en avvikande åsikt så får du veta att du är fascist, nazist, rasist eller blåbrun och förmodligen dum i huvet också. Egna åsikter är helt enkelt inte PK längre. Ska det vara så??

Hela detta upplägg i dagens tevetablå har gjort att min teve inte längre är ansluten till etern. Nu för tiden kollar vi på barnteve här hemma och när ungarna lagt sig så kollar jag på dokumentärer, faktaprogram, film eller musik, och allt sådant har jag streamingtjänster till.

Filmer förresten… det görs inte många bra filmer längre. Nu ser de flesta filmerna ut som flashiga blinkande rockvideos på MTV, så därför ägnar jag ganska mycket tid till att se äldre filmer, där AI inte står för skådespelandet, för jag är en riktig människa och jag vill också se riktiga människor som skådespelar. Det var bättre förr men det var fan inte bra då heller.

Jag tycker en massa och jag har en hel del åsikter i ämnet… frågan blir dock:

-Vad anser du? Hur ser dina tankar ut om detta med teve?

Må dina fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan

Å så Påsken då…

Jag har aldrig vart särskilt troende… eller egentligen tvärtom. Jag har bara aldrig sett världen genom kristna ögon. Inga andra religioners ögon heller för den delen. New Age är mer min melodi. Så när det kommer till firandet av Påsken så är det framför allt släkt, vänner och maten jag ser som det viktiga, fast inte särskilt traditionsbundet där heller. Jag behöver inte Jansson, ägg eller gula fjädrar for att må bra. I dag fick jag mig en skitgod potatisgratäng, gott kolgrillat kött, sallad och en god sås. På skärtorsdagen dessutom. Det fick mig att bli mätt och det fick mig att må bra. Särskilt med kaffe efteråt.

Jag tror alltså på andra värden än vad religiösa människor gör. Jag tycker att det är på tok för enkelt att tacka nån Gud för allt man tycker är bra och samtidigt skylla allt man tycker är fel på någon annan snubbe, från underjorden. Jag tror istället att det goda och det onda sitter i människan själv och att vi har ett fritt val om hur vi vill förvalta vårt liv. Vi kommer ändå inte att i efterhand bli ifrågasatta och plågade i någon skärseld.

Sekulariseringen i januari 2000 gjorde oss ingalunda gudlösa heller. Folk valde aktivt andra vägar istället då vi olötsligt slapp bli dömda till kyrkotro genom dopet. Vi blev alltså mer religiösa, men kristendomen blev inte den givna vinnaren.

Jag tycker ändå att traditioner så som Påsk, Jul, och liknande, kan vara helt okay, men jag vägrar fira sådana högtider utifrån något religiöst incitament. Syftet med högtiderna, har jag förstått nu, är att handlarna ska tjäna mer pengar, för folk kan ju knappast sluta handla mat. Handlarna höjer naturligtvis priserna lite extra inför de här helgerna. Dessutom fungerar helgerna som nån slags folkvandringstid, för så jävla många ska ju resa till alla möjliga släktingar, långt bort, så klart, och då höjer bensinkedjorna priserna på drivmedel så att det dyra blir ännu dyrare. Så hur man än ser det så fungerar våra fina traditionella storhelger mest som en extra avtappning av kontanta medel från våra redan hårt ansträngda hushållskassor. Nuff said ’bout that!

Ändå hoppas jag att alla mina medmänniskor får sig en riktigt fin, lugn och läkande Påskhelg, för det har vi alla gjort oss förtjänta av. Faktiskt. Vi behöver rensa hjärnan från miljöhot, klimatalarmism, klimatångest och annat skit som folk tydligen måste ha för att bli inpiskade i ledet. Men tro mig. Klimatet är redan bra som det är. Det kommer varken att blåsa mer eller regna mindre bara för att vi blir sönderskattade och ekonomiskt barskrapade; faktiskt. Värna om vår miljö istället. Det kommer inte att ändra på vädret (det kan bara solen åstadkomma) men vår närmiljö skulle tjäna på att vara lite renare.

Må dina fienders skägg växa inåt.

Lord Stefan

Ibland alltså…

Ibland kan man nästan bli så irriterad på datorer att man fan bara vill skrika… för att i nästa ögonblick bli så perplex att man nästan häpnar över tekniken (läs otekniken). Jag har ju satt upp den här bloggsidan ganska nyligen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men ganska snart upptäckte jag att appen WordPress (på telefonen) fungerade alldeles utmärkt till att publicera inlägg med. Däremot kom jag inte i kontakt med sidan när jag försökte genom min stationära maskin hemma. Hur jag än försökte så ”bombade” sidan. ”Time out”. ”Connection error”… osv osv. Jag ringde leverantören av Webhotellet men de hade sådan belastning att man inte kom fram via telefonen. Jag mailade men det hann inte bli tid för mitt ärende… så jag fick vänta över en helg. På måndagen ringde jag dem igen och satt i nån jävla telefonkö en förmiddag. Till sist kom jag i alla fall fram och fick veta att det verkade ha vart nån överbelastning på servern via mitt konto och att jag därför, automatiskt, råkat ut för en IP-Blockering på mitt inkommande IP-nummer. Efter några sekunders knappande från tech-supporten så var bekymret i alla fall löst. Äntligen kommer jag in igen på min egen sida, från min fasta maskin, och jag kommer in där jag skriver mina inlägg ifrån, dessutom. Jag fattade i alla fall, till sist, att det inte var mitt eget görande som ställt till det. Nu vet jag det i alla fall. Heja Techsupport!!

I dag, tisdag, blev jag allt lite nedslagen då jag kollade ut genom fönstret. Jag hade precis klivit upp och fattat att jag fortfarande levde. Jag kliade mig förstrött på ena skinkan när jag drog isär mörkläggningsgardinerna och tappade raskt modet. Det snöade ute; så in i helvete dessutom. Jag fattar att det kanske kommer att hända ett par gånger till innan Kung Bore ger sig, men i alla fall. Roligt, det är det fanimej inte i alla fall. Allvarligt, Gud… snö?? Moget. Jättemoget alltså.

Nåja, dagen får rulla på. Kanske finner jag mer livshopp längre fram på dagen. Snöandet verkar ge sig och jag kan komma in på min egen bloggsida, både från telefonen och hemifrån. Kanske det finns en gud trots allt. Vem vet.

Må dina fienders skägg växa inåt.

/Lord Stefan