Mina inlägg kommer fortfarande ganska sporadiskt. Det blir inte alltid så mycket tid över för den här forman av tankekommunikation. Typ. Jag kommer kanske aldrig att lära mig att avsätta så mycket tid för detta med bloggeriet. Vi får se. Jag kan bara hoppas att du, kära läsare, har tålamod nog att hänga kvar och ivrigt invänta nästa livstecken från min sida.
Så, vad tusan har hänt sedan sist då? Tja, förutom att livet är en sak som händer upp och ner… eller bara vräker sig över en, okontrollerat, så är det väl lugnt. Jag är inte döende… inte akut just nu i alla fall… men detta varande är inte en konstant. Livet prövar mig ganska mycket just nu, verkar det som i alla fall.
Ibland tar det en hel det krafter att klara av en hel dag utan att känna mig sliten. Andra dagar försvinner mer i bruset och gör inte så mycket väsen av sig. Kompotten är ganska blandad, minst sagt.
Jag har dragit igång ett mer omfattande skrivande här hemma. Ett skrivprojekt, om man så vill. Jag vet inte vad det kommer att leda till. Det kanske blir en bok till sist; eller inte. Vem vet? Syftet primärt är att det ska fungera självterapeutiskt. Jag har alltid varit så usel på att bearbeta mina trauman från livet. Det börjar bli hög tid att ”laga” mig själv. Hur man nu gör det. Det blir något att lura ut under färden genom minnen och liknande. Jag har plockat upp gamla saker jag skrivit; noveller och andra berättelser. Sånt använder jag i mitt skrivande.
Jag blev en gång rådd av en terapeut att skapa en tidslinje där jag kunde pricka in trauman och händelser, minnen, och behandla dem som olika kapitel. Jag har massor skrivet, Livet har inte vart ”flatline” direkt. Det har vart underbara skeenden blandat med rysligheter och trauman jag inte vill önska någon.
Tanken med tidslinjens ”kapitel” är att skriva skiten ur de olika hemskheterna, för det är hemskheterna som är mina bortglömda trauman. Gamla trauman påverkar mig i dålig riktning och får mig att må pyton. Tanken är att dränera dessa trauman genom att skriva om dem, gärna i massor. Ju mer desto bättre. Det blir en terapeutisk effekt av det hela. Man dränerar kraft ur minnena och får dem att påverka livet lite mindre; och ibland slutar de påverka helt.
Spin off-effekten av det hela blir en samling skrivet material som jag plötsligt kan använda till att påverka/underhålla dig, käre läsare. För det vill du väl? Nästa sak som skrifterna kan tjäna är att det kommer att bli en självbeskrivande bibel över mitt liv. Kanske något av mina barn kan dra nytta av det hela? Kanske de kommer att få en förståelse över vem deras farsa är/var. Vi får väl se.
Jag planerar att göra ett (kanske två) skrivpass per dag. Inga långa tröttsamma övningar. Mer typ 30 – 60 minuter per dag bara. Vem vet, efter hand kanske det blir maniskt och så sitter jag dygnet runt och skriver slut på ett tangentbord i taget… fast jag tror nog inte så mycket på det förfarandet. Jag har fler saker att göra under mina dagar. Jag kan ju inte själviskt bara satsa på ”boken”. Jag måste ju kasta lite köttben i bloggen också; liksom för att visa att jag fortfarande är igång.
Nu måste jag fråga dig… Skriver DU någon gång? Berätta. Drivs även du av tanken på att lämna något efter dig när det är dags att ”lämna in”? Vill du också lämna något efter dig till dina barn? Dina vänner? Vem som helst? Skriver du dikter? Noveller? Böcker? Hur gör du för att hantera din egen dödlighet?
Om du har synpunkter på det jag skriver eller bara vill meddela dig på min bloggsida så tveka inte att lämna kommentarer. Jag kommer att lämna kommentarsfälten öppna och hela tiden rensa bort allt ryskt spam.
Fatta att Danmark slog ut Kanada ur VM!!? Livet leker – Cykeleker!
Nu lämnar jag av för den här kvällen. Var rädd om dig och må dina fienders skägg växa inåt!
Lord Stefan