1. Kvällens andetag
Det hade blivit kväll. Igen. Inte för att det var helt oväntat. När han vaknade den morgonen – med lungorna tunga som bly, med hjärtat hårt som is – var det inte självklart att ljuset skulle komma tillbaka, ännu mindre att det skulle blekna igen. Men så gick dagen ändå. Den försvann i ett virrvarr av arbete, rörelser, plikter. Allt som hindrade honom från att känna.
Men nu… nu när allt tystnat, när bara tangentbordets svaga klickande hördes, kom hon tillbaka. Hon. Hon med händer som kunde tysta stormar. Hon som inte behövde ett namn. Han lutade sig bakåt i stolen och slöt ögonen.
”Du tänker på mig igen, gör du inte?”
Han hörde hennes röst i sitt huvud, som om den viskats från väggarna.
”Jag tänker alltid på dig”, svarade han tyst.
2. En gång vår
Det var vår den morgonen de vaknade tillsammans första gången. Den där fågelsången – nästan löjligt poetisk – trängde sig in genom fönstret i hennes lägenhet. Hon låg fortfarande med ena armen över honom, hennes andedräkt varm mot hans hals.
”Vet du”, viskade hon. ”Jag tror jag börjar älska dig.”
Han svarade inte. Han bara andades in. Kände lukten av kaffe från gatan, damm, hennes schampo. Och något mer… något som nu, i efterhand, kändes som föraning. I det ögonblicket kände han sig förlöst. Som om all smärta i hans liv – sorgen, förlusten, misslyckandena – bara varit en väg fram till detta. Till henne. Han kunde inte veta att denna stund, denna oändligt sköra glimt av lycka, skulle vara det sista verkligt ljusa innan världen skulle släcka sig själv.
3. Graven
De stod där tillsammans. På varsin sida av en barnkista. Det regnade inte – det hade varit nästan respektlöst enkelt om det gjort det. Istället var det bara… grått. Som om himlen gett upp. Deras barn – den lilla pojken med sina genomskinliga fingrar och det viskande hjärtat – var borta innan han ens fått ett riktigt namn. Hon höll inte hans hand. Hon tittade inte ens på honom. Hon stirrade på kistan. Och det var då han visste: Hon var inte kvar längre. Inte inuti. Inte med honom. Inte nu. Inte någonsin. Och efter det började han försvinna också.
4. Tomheten
Han kunde inte säga när hon slutade svara på hans meddelanden. När hennes parfym försvann ur hans lakan. När hennes böcker sakta men säkert gled ut ur bokhyllan. Men det värsta var inte det. Det värsta var att hon fanns kvar i honom. Inte som ett minne – utan som en brännande närvaro, en fantomsmärta, ett evigt rop inifrån.
5. Dialog i drömmen
Han drömde om henne, natt efter natt.
”Du sa att du skulle stanna.”
”Jag stannade så länge jag kunde.”
”Du sa att du älskade mig.”
”Jag gör det fortfarande. Men jag är inte stark nog att bära oss båda.”
”Jag bar oss. Jag bar dig. Jag bar honom!”
”Och till slut bar du inget mer än hans aska.”
Han vaknade kallsvettig. Som alltid. Och varje gång viskade han:
”Kom tillbaka. Du kan ta allt. Bara lämna kvar ett hjärtslag.”
6. Det spirande
En kväll – inte olik den här – såg han en kvinna sitta på en bänk utanför biblioteket. Hon höll en bok, men läste inte. Hon bara satt där, med ögon som sett för mycket, men fortfarande ville se mer. Deras blickar möttes. Bara ett ögonblick. Hon sa inget. Han sa inget. Men för första gången på länge… släppte något i bröstet.
7. Ett hjärtslag
Han skrev i sin dagbok samma kväll:
”Det gör fortfarande ont. Hon är fortfarande här. Men kanske… kanske kan man leva med en ande. Kanske kan man hitta en ny doft utan att glömma den gamla. Kanske kan hjärtat läka i sprickorna, inte trots dem, utan tack vare dem.”
8. Samtalet som aldrig blev av
Han hade hennes nummer kvar. Det låg där i telefonen, orört men aldrig glömt. Bara för att ibland, när mörkret blev för påträngande, kunna klicka upp det och stirra. Inte för att ringa. Inte för att skriva. Bara… för att se att hon funnits. En kväll — en sån där kväll då luften står stilla och tankarna viskar för högt — skrev han ändå ett meddelande.
”Jag vet att du inte vill höra från mig. Men jag ville bara säga att jag bär dig ännu. I varje andetag. Inte som ett löfte, bara som ett faktum.”
Han skickade aldrig det. Han skrev det, läste det, raderade det. Och tänkte på hur många versioner av honom som försvunnit genom åren. Hur många han varit. Hur många han lämnat efter sig, som skelett vid vägkanten.
9. Mötet
Han började promenera om nätterna. När världen sov. När inga ögon såg honom vara trasig. Det var på en sådan promenad han såg henne igen – kvinnan från bibliotekets bänk. Den här gången satt hon på ett café, tomt sånär som på henne. Hon höll en kopp, men drack inte. Hon såg rakt på honom genom fönstret. Inte förvånat. Bara… rakt. Han gick in.
”Det är sent”, sa han, som om det var en ursäkt.
”Det är alltid sent”, svarade hon.
Hon lät honom sätta sig. Hon frågade inte vad han hette, och han frågade inte henne heller. De delade tystnad, lång och tung, som en gammal filt. Men han frös inte. Inte lika mycket.
”Du ser ut att ha älskat någon för mycket”, sa hon plötsligt.
Han log snett. ”Du med.”
”Mm.”
Sen sa de inget mer.
10. Tvetydighetens vind
Han såg henne igen. En vecka senare. Sen inte på flera månader. Sen igen. På tunnelbanan. Sen försvann hon. Varje gång han såg henne kändes det som en slump, men också som en inbjudan. Inte till en ny kärlek. Inte till en ny dröm. Bara till en plats där sorgen kunde få andas. Och kanske var det det han behövde.
11. Den sista raden i dagboken
Han skrev sin sista anteckning om henne en natt när regnet smattrade mot rutan och vinden lät som viskningar.
*”Jag tror inte kärlek räddar oss. Men ibland håller den oss vid liv till nästa andetag. Ibland är det nog.”*
/Lord Stefan