Kvällstankar och vitt vin

Kväll.. Tystnad.. lugn.. För ett dygn sedan var det mer kaos här hemma. Jag arbetade och hade engagerat en barnvakt som skulle sova här med ungarna. X-kroken är inlagd på lasarett så hon kunde omöjligt avlasta mig angående barnen,

Barnvakt och två små hundar, i kombination med att barnvaktens väninna också kom hit, jag skulle sova borta.. det blev för mycket för sonen. Han brast, med allt vad det innebär. Han är inte så enkel att tampas med när intrycksmängden blir ohanterlig för honom.

Efter en stökig kväll lyckades barnvakten och hennes väninna i alla fall, till sist, stävja sonens belägenhet. Han somnade sent. När jag, i dag, kom hem från mitt jourpass så var allt frid och fröjd igen.

I natt sover jag hemma och sonen är otroligt lugn. Skönt. De där jourpassen är knepiga att få till när jag har svårt att skaffa fram någon som vill sova här tillsammans med tre ungar. Särskilt när den andra föräldern inte kan hjälpa till.

I morgon har jag ännu ett jourpass, men då är sovarrangemangen annorlunda. Jag hoppas verkligen att det går bra den här gången. Sonen mår så jävla pyton när han brister, för han kan inte styra över det på egen hand… min lilla krigare. Jag älskar honom vansinnigt mycket.

Men, förutom detta smolk i bägaren så mår jag mycket bra. Kontakten och närheten till barnen är en av hörnstenarna i bygget som kallas för ”livet”.

Kroppen har lugnat ner sig i takt med att stressen börjat lägga sig. Stressen över skilsmässan, husförsäljning som sprack, rutiner om barnens boende och samtidigt, i princip på egen hand, hantera flytten till lägenheten… det blev helt enkelt för mycket.

En idiotinflammation i en stortå tippade mig över kanten ner i mörkret. Dagen efter att flytten var färdig hamnade jag på lasarett med ilfärd i ambulans. Det blev övermäktigt helt enkelt. När luften gick ur mig så kroknade jag helt enkelt. Kroppen ville inte vara med längre.

En läkare som pratade med mig berättade att han inte trodde att jag hade klarat mig om jag inte kommit in när jag gjorde. Jösses, sa jag, var jag så sjuk?? Nej, svarade han, du ÄR så sjuk.

10 dagar på lasarett fick mig i alla fall att börja fundera. Jag måste göra vissa ändringar i livet. Bland annat bestämde jag mig för att aldrig mer stressa eller ha bråttom. Om jag sover över klockan så kommer jag ändå att ta mig tid att käka frukost och dricka kaffe. Stress kan ge magsår, och plåster är så äckligt att äta.

Jag har också börjat stanna upp för att hinna lukta på blommorna. Vad för njutning kan livet bjuda på om man ständigt rusar förbi det? Jag har också lärt mig att säga NEJ, och mena det och stå för det; och jag kan be folk dra åt helvete, äntligen. Det är slut på att ta skit för saker som ändå inte spelar någon roll. Om en generation, eller två, finns det ändå ingen som vet att jag funnits här på planeten.

Ungarna, är det som räknas och det gäller att leva i NUet och verkligen uppleva vartenda ögonblick, för de kommer inte tillbaka igen.

Jag såg ett videoklipp där en gammal farbror pratar om att ta tillvara på livet. Han berättade att han hade vart gift i över fyrtio år, och plötsligt dog frun. Han avslutade berättelsen med orden att: -Nästa gång du pratar med någon av dina barn, eller föräldrar, en nära vän eller liknande; kom ihåg att det faktiskt kan vara sista gången ni pratar med varandra. Personen kanske är död strax, eller så kanske du är det. Tag tillvara på livet och försök uppleva alla ögonblick, även de små; de allra minsta.

Nu tar jag ett glas vitt vin och njuter lite innan jag njuter vidare i värmen från miga älskade små ungar.

Må Dina Fienders Skägg Växa Inåt

Stefan

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *